Onyanserat

Blogg om film, TV och mycket annat

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Film Recension

J. Edgar – Recension

”Edgar, you will rise to become the most powerful man in the country”, proklamerar Annie Hoover (Judi Dench) i Clintans film om FBI’s grundare.

Det här är historien om en av Amerikas mäktigaste och mest inflytelserika män. Det här är historien om en man som radikalt förändrade sättet att tackla grov brottslighet genom att bygga upp världens mest effektiva och välorganiserade rättsväsende. Det här är historien om FBI, om motgångar och milstolpar inom amerikansk historia men det är också den sorgliga historien om pojken som aldrig fick vara vuxen.

John Edgar Hoover spelas av Leonardo DiCaprio. Det är en rolltolkning som kräver sin man, det är ett par rejäla skor som skall fyllas och den stora frågan på mångas läppar var givetvis om Leo verkligen var mannen för jobbet. Skulle han med sin valpighet kunna uppbringa den pondus och dedikation som skulle krävas för en roll av denna natur. Hade han cojones stora nog att spela en sådan utsatt karaktär i en känslig och för jänkarna så viktig person. FBI symboliserar allt USA står för. FBI är patriotism, överlägsenhet, nationens stöttepelare, organet som skyddar The land of the free and the home of the brave från kommunister, bolsjeviker och andra hot som riskerar att slå den amerikanska välfärden i spillror. DiCaprio är definitivt inget problem, han levererar stort. Faktum är att han är så strålande att statyetten nu finns inom räckhåll. Han övertygar som Hoover i både ung och gammal tappning. Filmen pendlar nämligen oavbrutet mellan olika tidsåldrar, från karriärens första stapplande steg till dödsbädd. Det är fascinerande att se hur huvudpersonen går från ung entusiastisk och energisk protegé till en åldrad, grå, paranoid och illa omtyckt surkart som kör över alla som inte delar hans ideal. Detta har också exekverats på ett snyggt sätt och jag är helt övertygad om att det är exakt så här Leo kommer att se ut och agera när han på ålderns höst sitter och sippar färgglada drinkar i sitt luxuösa establishment någonstans i Västindien.

Det är svårt att tro att det här är samma person som stod i fören på Titanic för 15 år sedan.

J. Edgar är helt och hållet DiCaprios film även om både Naomi Watts och Armie Hammer gör solida insatser som Hoovers personliga sekreterare och närmsta man. Vi får också, om än flyktigt, stifta bekantskap med familjen Kennedy, Nixon, Roosevelt och Eisenhower och återuppleva avgörande händelser som påverkade en hel nation. Martin Luther Kings tal och dödsskjutningen av president Kennedy i Dallas men allt börjar år 1919 med ett antal bombdåd riktade mot betydelsefulla amerikanska medborgare. En ung Hoover, mäkta missnöjd med det hafsiga och ostrukturerade polisarbetet tar nu saken i egna händer och börjar yrka för rätten att bära skjutvapen, nyttja rättsmedicin, indexera fingeravtryck och annan teknisk bevisning.

Karriären skjuter snabbt i höjden och snart är han högsta hönset på Federal Bureau of Investigation. Han sållar bort korrupta och trötta gubbar för att plocka in nytt fräscht material däribland en trogen och pålitlig sidekick, Clyde Tolson (Hammer), en av två personer som skulle komma att stå Hoover riktigt nära. Den andra personen, modern Annie är en tokreligiös skräckkäring som vägrar att klippa navelsträngen. Edgar må ha varit både auktoritär och hänsynslös utåt sett men så fort han kom hem till modern blev han ett barn igen, ett barn hopplöst kämpande mot mindervärdeskomplex, stammande och sexuell läggning. Nu kommer nämligen den heta potatisen fram, den omtalade bisexualiteten som hämmade honom genom hela livet. Med moderns ord ”jag skulle hellre ha en död son än en homosexuell” ekande i huvudet vågade Edgar aldrig kliva ur garderoben utan bar hemligheten med sig under hela sin livstid.

Han verkar ha något i kikaren

Problemet med J. Edgar är att Clint Eastwood har lagt allt krut på personporträttet Hoover och många sidospår blir därför hängande och ointressanta. En av tidernas mest kända kidnappningar, bortförandet av Charles Lindbergh’s son passerar i periferin och ägnas inte tillräckligt mycket uppmärksamhet. Samma sak gäller den intensiva jakten på maffiasyndikaten med Al Capone i spetsen. Filmen är nästan två och en halv timme lång och gudarna skall veta att det här inte är någon actionrulle som dundrar på i högt tempo. Vi snackar många bruntonade scener som utspelas i rättssalar, kongresser och mörka kontor med långa dialoger och möten mellan människor. Hela filmen bygger dessutom på en diktamen, en slags biografi där Edgar berättar sin livshistoria för en ung agent.  Det hela är tungt, trögt och depressivt.

DiCaprio som ofta får oförtjänt mycket skit, har här en gyllene chans att vinna sin Oscar och den skulle verkligen inte vara oförskylld. Hans rolltolkning är som sagt mindblowing men som film lider J. Edgar av tempobrist och det är en spretig story med alldeles för mycket flaxande mellan tidsperioder och med en alltför fattig rollista.

John Edgar Hoover hyllades som en hjälte, en dedikerad man som gav 48 år av sitt liv till nationen men när eftertexten rullar ut känns det som om att jag precis besökt världens ensammaste man. En prominent herre med en lång livshistoria men som ändå aldrig levt, en kuvad liten man som aldrig lämnade barndomshemmet och aldrig någonsin fick uppleva kärlek eller mänsklig värme.

J. Edgar har biopremiär den 20:e januari 2012

2 COMMENTS

  1. All heder och mästaren Clintan, men den där facemasken var då ta mig tusan den mest orealistiska jag sett. Brad Pitt i Benjamin Button såg ju hundra gånger bättre ut.

  2. Då är det ändå den bästa åldersmaskeringen…
    Nej, någon statyett för bästa smink lär J.Edgar aldrig vinna.
    Det som däremot är imponerande är att se hur Leo, trots risig make-up lyckas förändra hela sin personlighet och lynne på ett grymt övertygande sätt genom klockrent skådespeleri.

LEAVE A RESPONSE

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."