Onyanserat

Blogg om film, TV och mycket annat

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Search in posts
Search in pages
Recension

Jag är inte beredd att dö än – Recension

Laleh

I Jag är inte beredd att ö än ges under dryga timmen en flyktig inblick i artisten och personen Laleh Pourkarims liv. En flyktig inblick är verkligen vad det är. Efteråt vet jag egentligen inte särskilt mycket mer om Laleh än jag redan visste. Hon är ju rätt otillgänglig, vilket visade sig inte minst i Så mycket bättre. Och det är väl egentligen inget problem, den där integriteten är en av hennes mest aktningsfulla karaktärsdrag, ”hit men inte längre” liksom, sådana ställningstaganden är rätt ovanligt i populärkulturen nu för tiden. Däremot blir den där integriteten ett problem när en dokumentärfilm ska födas.

Laleh är ingen Thomas Pynchon, hon berättar lite saker om sig själv, men det är mer än lovligt skralt. Två år har dokumentärteamet (Fredrik Egerstrand och Kalle Gustafsson Jerneholm) följt henne och det är inte särskilt mycket av info som kommer ut. Hon berättar dock hur hon flydde från Iran och till sist hamnade i Sverige, efter att hon och föräldrarna bott i bland annat Sovjetunionen. Hennes föräldrar, får vi veta, har varit väldigt viktiga för henne, särskilt hennes mor Atefe, som gick bort hösten 2013. Annars är det en ensam tillvaro som skildras, om än självvald tycks det. Det verkar liksom inte finnas några människor nära Laleh, trots att hon i vissa klipp är omgiven av tusentals människor.

Laleh 2
ABBA-Benny och Laleh.

Visuellt är det genomgående otroligt vackert. Ett drömskt, liksom svävande bildspråk genom blekgråa och snöiga landskap. Det är väl tänkt att detta sätt att illustrera ska ligga i linje med Lalehs personlighet. Och det gör det väl kanske, men det känns samtidigt som att det kompenseras för frånvaron på stoff. Men vilken kompensation!

Jag står överlag inte ut med den (påklistrade) gåtfullhet Laleh kommer med som artist, men där gör filmen gott, Laleh är faktiskt mer intressant som människa än som artist. Som människa sportar hon inte de där banala manéren hon envisas med att köra i sin artistiska persona, slängkyssar och sånt där dravel.

Laleh 3

Några gripande beståndsdelar innehåller dokumentären. Samtidigt tränger dessa beståndsdelar aldrig igenom det raster som ligger över hela filmen, ett raster som präglas av den distans Laleh anlägger mot världen, och den distans dokumentären följaktligen ligger på. När hon bryter ut i tårar över att modern inte längre finns i livet och inte får se och höra dottern spela med Benny Andersson så blir allting bara väldigt konstigt. Vi ser en märklig scen på distans, och Benny Andersson gör ingenting för att situationen ska bli bekvämare för Laleh. Även när Jens Stoltenberg dyker förbi och hälsar på Laleh, då låten Some Die Young blev betydelsefull i Norge efter massakern på Utøya, sker det på ett slags håll. Vi betraktar något skirt där borta.

Lalehs musik är betydelsefull för många, på grunder som jag personligen inte begriper, men nu är det så. Och det känns faktiskt som att det helt enkelt bara kan fortsätta vara så. Behöver vi ens veta särskilt mycket mer om henne, hon väljer ju av allt att döma själv denna tillvaro. Hon kan gott fortsätta köra sitt eget race, det går ju bra. Dokumentärerna kan skildra andra artister och människor istället.

Jag är inte beredd att dö än finns ute på DVD och visas i SVT2 den 3 januari.

betyg2_5

2 COMMENTS

  1. När jag såg scenen med Benny och Laleh som började gråta tänkte jag samma sak – varför gör/säger Benny ingenting? Jag hann tänka både att Benny kanske bara tycker att Laleh är en överkänslig fjortis, men också att han är en känslohämmad gammal gubbe som inte klarar att någon gråter. Men sen inser man att han lyssnar och försöker förstå hennes känslor. Och sen börjar han spela Lalehs Vårens stora dag på pianot, en låt som bl.a. handlar om förlust och människor som dör innan de levt färdigt. Benny försöker trösta henne med hennes egen musik, han använder det språk han behärskar bäst! Ingen av dem tar det vidare särskilt långt, kanske för att kamerorna är närvarande och båda har respekt för att inte mana fram varandras innersta känslor framför tittarna. Men det finns några sekunders magi och fantastisk potential i den scenen.

LEAVE A RESPONSE

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *