Onyanserat

Blogg om film, TV och mycket annat

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Search in posts
Search in pages
Recension

Jakten på en Mördare – Mordfallet som skakade Sverige

Betyg

Kvällen den 20 mars 1989 försvann tioåriga Helén Nilsson från sitt hem i skånska Hörby. Sex dagar senare hittas hon mördad i en liten dunge vid ett stenröse i Bröd. Familjen vägrade att sätta en gravsten på hennes grav innan den skyldiga var hittad och dömd men fallet förblev olöst i 15 år trots att stora resurser sattes in och mordet var också mycket uppmärksammat i media då flickan blivit både grovt våldtagen och misshandlad. Det visade sig dessutom att hon varit vid liv under flera dagar i fångenskap hos förövaren. Det var ett osedvanligt grovt brott för tiden och det låg i hela allmänhetens intresse att detta löstes snabbt men mördaren skulle alltså inte gripas förrän 2004, hela 15 år efter gärningen. Helénmordet var ett monumentalt misslyckande för den svenska poliskåren men också en seger för ett fåtal hjältar som vägrade att rätta sig i ledet och aldrig gav upp hoppet om att familjen Nilsson någon gång äntligen skulle kunna få sätta en sten på Heléns grav. Nu släpper SVT en serie i sex delar om Helénmordet, baserad på Tobias Barkmans bok med samma titel.

Som alltid när det gäller dramatiseringar av verkliga brott, framför allt mord man själv minns med avsky gäller det att respekt visas mot offret och de efterlevande och att berättelsen ligger så nära sanningen som möjligt. Det är en delikat balansgång det där eftersom serien såklart samtidigt även görs i underhållningssyfte och därmed inte får vara alltför dokumentär. En annan aspekt att ta hänsyn till är ju att en majoritet av svenska folket redan vet hur den här tragedin slutar, det var trots allt landets största utredning efter Palmemordet. Det måste finnas något som får oss att vilja återuppleva denna fruktansvärda händelse igen och vad mer kan det finnas att berätta? Vad man än tycker om saken så skrevs modern svensk kriminalhistoria och trots att det har gått ytterligare 15 år efter fällande dom omtalas händelsen än i dag.

Foto: Carolina Romare/SVT

Men vad mer finns det för den vetgirige eller den spänningssökande tittaren? Efter otaliga analyser från alla kriminologer värda namnet, professionella och hemmasnickrade mordpoddar, dokumentäravsnitt på i princip samtliga TV-kanaler och ljudböcker, e-böcker, pocket och inbundna volymer vet vi förmodligen mer om Helén Nilsson än om de flesta andra mordoffer men är det något regissören Mikael Marcimain verkligen behärskar så är det just detta. Att göra något nytt av något gammalt men att fortfarande låta det kännas gammalt. Att ta ett känsligt ämne och göra det både spännande och underhållande men samtidigt hålla sig till ett autentiskt händelseförlopp och ändå lyckas överraska. Jag var imponerad redan i Call Girl och Lasermannen och Graven är fortfarande den bästa svenska deckarserien som gjorts och jag är lika imponerad nu. Han har en förmåga att skapa den där känslan av genuint obehag och en fruktansvärd gnagande ovisshet, trots att jag mycket väl vet vad som kommer att hända. Samtidigt sitter jag och har ångest över den alltför bekanta och ack så påtagliga realismen i form av tidstrogen scenografi, kostym och rekvisita från slutet på 80-talet och hela vägen fram till 2005 när den här berättelsen får ett abrupt slut men aldrig känner jag att jag sitter och tittar på något jag redan kan innan och utan.

Jag kommer nu att gå in på detaljer där gärningsman och arbetsmetoder avslöjas. Det här var som sagt landets största utredning efter Palme så alla vet säkert vem, hur, var och varför men jag slänger ändå ut en SPOILER ALERT från och med nu.

Foto: Carolina Romare/SVT

”Det finns en pedofil i varje buske” får vi höra en bit in i Jakten på en Mördare och det är verkligen den känslan jag själv har efter att ha hört om kusiner som utnyttjat sina minderåriga släktingar, om tennisspelande stekare dömda för övergrepp på barn, porrfilmsinspelande styvfarsor och socialt missanpassade missbrukare som i substansdimma begår det ena fruktansvärda dådet efter det andra. Vid tiden för Heléns försvinnande fanns det ett tjugotal dokumenterade pedofiler bara i Hörby centrum, där Helén försvann. Hade man inte vetat att det var ett kartlagt och bekräftat faktum hade det låtit som en rejäl överdrift för dramatisk effekt men så såg det alltså ut där och då och här börjar man också förstå varför det var så svårt för den lokala polisen att hitta den skyldige. En nål i en ytterst motbjudande höstack. För det är verkligen ingen skånsk lantlig idyll som målas upp. Man kan snarare nästan känna stanken av mögel, hembränt, gula blend och stekflott i varje husrannsakan. På hustomterna står gamla rostiga vitvaror och hemmagym och ortens prostituerade bor i husvagnar och knarkarkvartar med sina sliskiga kvinnohatande snubbar. Tipsen från allmänheten strömmar in och ansvarig poliskommisarie, Arne Svensson (Christian Fex) drunknar bokstavligen i pappersarbete.

Åren går och Arne ersätts av Per-Åke Åkesson (Anders Beckman). Ingen vet ännu att man redan har fått in rätt tips men brist på både struktur och sömn gjorde att namnet Ulf Olsson försvann i mängden. Istället lyckades man fånga en annan sexförbrytare, nattvandraren Bengt Karlsson, mer känd som Snälle-Bengt samt en lokal våldsverkare som mördar och våldtar pensionärer. Även Thomas Quick var på listan över misstänkta men avfördes senare. Och så var det den här personen som ringer hem till Per-Åke och säger att det var ”den jävla ensamheten” som fick honom att göra det. Kan det verkligen vara mördaren?

Foto: Carolina Romare/SVT

Ett annat mord med liknande modus och spår sker också i en närliggande ort och gruppen vill tidigt samköra utredningarna men chefen och tillika paragrafryttaren Krister Berg (Rasmus Troedsson) säger nej, att de inte alls har med varandra att göra. Varför skulle någon som har sexualmördat ett barn helt plöstsligt ge sig på Jannika Ekblad, en prostituerad vuxen kvinna? Det blir därmed två separata utredningar som snabbt havererar var för sig men det lokala poliskontoret sparar in pengar eftersom utredningarna sköts av olika distrikt så på det stora hela är man ändå nöjd.

Teknisk bevisning i form av sperma och hundhår hittades på båda brottsplatserna men på den här tiden fanns inte de rättstekniska möjligheter till DNA-analys som vi har tillgång till idag och de riskeras dessutom att förstöras. Proverna fryses därmed ner i väntan på nya genombrott.

Samtidigt som jakten efter mördaren är fruktlös och frustrerande börjar också den egna organisationen bli en utmaning i sig. Per-Åke, eller Pelle som han kallas av både bundsförvanter och rygghuggande kollegor är en traditionell utredare. En man av den gamla skolan. Han ser ett mål framför sig och ger sig inte förrän han har nått ända fram. Han omger sig med ett fåtal personer han litar på, i detta fallet Monica Olhed (Lotten Roos) och Erik Johansson (Håkan Bengtsson) och han lägger varje vaken minut på jobbet. Pelle förlitar sig på att andra sköter sitt och att han får de verktyg han behöver för att bringa resultat. Han är inte den mest sociala av personer och han bryr sig inte det minsta om så kallad corporate bullshit. Ett koncept som fungerat i många decennier men det är nya tider nu.

Foto: Carolina Romare/SVT

Samtidigt som psykvården i Sverige nedmonteras och fler riskfaktorer än någonsin rör sig fritt på gatorna skall poliskåren moderniseras och det är nu viktigare att lägga inköp på rätt kostnadsställen än att bura in busar. Eller som Per-Åke så talande muttrar vid ett pressat läge vid kaffeautomaten; ”Man kan fan inte ta en kopp kaffe utan att fylla i en blankett.” En heldag av post-it-lappar med värdeord går alltid före ett spaningsarbete på stan och korrekt ifyllda formulär väger tyngre än en fällande dom. Den som spenderar mest tid hos HR och i distriktchefens koppel ligger också närmast befordran. Pelle vägrar att gå den vägen och blir därmed avstängd. En reporter frågar varför. Pelle svarar ”jag vet inte, jag löste väl för många brott” och det beskriver förstås precis hur effektivisering eller så kallad ”streamlining” fungerar i stora organisationer. Man gör sig av med den som enträget sliter med det som faktiskt spelar roll. En person som sätter heder och hårt arbete före administration och rövslickeri. Den som går sin egen väg, sköter sig själv och skiter i andra, som investerar sin tid i att driva arbetet framåt istället för att kasta kollegor under bussen, vad han än må tycka om dem. Pelle blir sjukskriven och går på antidepressiva. Tiden fortsätter att gå och trots mängder av spår kommer man ingen vart. Pressen på poliskåren blir allt hårdare. Allmänheten kräver resultat.

Efter lång konvalescens återvänder Åkesson till arbetet trots att både HR och polischefen undrar om han verkligen inte borde fundera på att göra något annat. Han samlar sin trogna skara utredare, Monica och Erik i sitt nya rökfria ”kontor” nere i källaren och går igenom allt material igen, 60 000 sidor. Tipset om Ulf Olsson dyker upp på nytt och han beskrivs som en väldigt udda person med en ytterst besvärande bakgrund och när gruppen så småningom äntligen får ett riktigt genombrott som innebär att de kan börja topsa misstänkta lägger Monica Olhed med Olsson som sista namn, trots tvekan från övriga. Han går villigt med på att topsas och resultatet visar sig alltså vara positivt. Det kommer att visa sig att Ulf är en kvinnohatare, pedofil och djurplågare men han nekar till all inblandning och nu följer en utmattande process att försöka knäcka honom i förhör. Han nekade dock i sten ända fram till sin död 2005 när han hängde sig i cellen på den rättspsykiatriska kliniken i Sundsvall där han skulle förvaras med särskild utskriftsprövning. På sin blogg hävdade han in i det sista sin oskuld.

Foto: Carolina Romare/SVT

Jakten på en Mördare är både saklig och autentisk. Mycket av det bygger på att Mikael Marcimain först försäkrade sig om att offrens anhöriga var underättade och hade gett sitt godkännande. Han valde också att inte filma på brottsplatserna utan på ställen som liknade dessa. En annan viktig detalj som jag själv ofta stör mig på är dialekter. När hela polisstationen i Wallanders Ystad enbart består av stockholmare så har Marcimain valt en helt annan väg. Alla som skall prata skånska pratar verkligen skånska. Dessa skåningar är inte heller välkända ansikten från andra större produktioner. Visst finns det några man känner igen från mindre roller, det är väl oundvikligt om man ändå skall hitta folk med tillräcklig kompetens för att spela en bärande roll men överlag är det okända skådisar vi får stifta ny bekantskap med. Något som förstås också bidrar till den genuina känslan av att det här är på riktigt och inte bara kommersiellt lockbete. Visst, det märks att det inte är dramatendrillade estradörer vi har att göra med men med tanke på hur svårt jag nyligen hade det med Rolf Lassgård i Utredningen så föredrar jag det ändå så här.

En annan sak som adderar till både nerv och atmosfär är Mattias Bärjeds tunga dova elektroniska ljusslingor som ligger som en tung våt ångestfylld filt över hela serien och tillsammans med ett magnifikt foto med långa kameraåkningar och deppiga färger känns Jakten på en Mördare både påkostad och av högt internationellt snitt. Jag skulle inte vilja sträcka mig så långt som att säga att det är en svensk True Detective, där är vi verkligen inte men jämfört med allt annat generiskt vi spottat ur oss genom åren i den här genren är det här så nära vi kommer. Och det, är sannerligen inget att fnysa åt! Men precis som i amerikanska södern är tempot ofta långsamt, ibland nästan letargiskt och förhören är torra och liknar till mångt och mycket verkliga förhör och här satt även Lotten Roos med verklighetens Monica Olhed för att få till den där genuina känslan av hur frustrerande det kan vara. Det funkar inte alltid bara att spänna ögonen i något infångat löske som erkänner direkt. Ibland måste man lirka och gå varsamt fram, bygga förtroende och få människor att prata, även om de inte vill. Vissa vill inget hellre än att lätta sitt hjärta, andra vill skryta men introverta, svårt störda brottslingar som Ulf Olsson når man helt enkelt inte fram till och då är det så. Verklighetens hopplöshet. Magnus Schmitz som spelar Ulf är dessutom formidabel i sin roll. Han ger monstret ett ansikte vi aldrig tidigare sett, något som är lika delar skrämmande och fascinerande. Visst har vissa detaljer och personer adderats för att passa formatet men serien håller genomgående en rak linje mot sanningen och enligt undertecknad är det här något av det bästa jag har sett i genren, svensk dramatiserad true crime.

Extra cred till den som kom på det briljanta påskägget där Per-Åkes fru ligger på soffan och metatittar på Tom Alandhs TV-program Kronofogden kommer – vems är skulden. Ett avsnitt där Ulf Olsson faktiskt var med och fick besök av kronoinspektör Bror Carlsson. Detta samtidigt som jakten efter Heléns och Jannikas mördare alltså pågick. 

Jakten på en Mördare streamas nu på SVT

 

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."