Onyanserat

Blogg om film, TV och mycket annat

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Jakten på lasermannen
Recension Serier & TV

Jakten på Lasermannen – Stabil skildring av en huvudstad i skräck

Betyg

I år är det 30 år sedan en okänd gärningsman spred skräck i hela Stockholm, och i synnerhet hos medborgare med invandrarbakgrund. Och det där överdrivs ju både ofta och gärna för maximal massmedial publicitet men i det här fallet var det verkligen precis så det var. Jakten på Lasermannen pågick i nästan ett års tid och polisen stod helt handfallen. De kunde bara se på när det ena slumpmässiga offret efter det andra attackerades på lika slumpmässiga platser. Det gick till och med så långt att dåvarande statsministern Carl Bildt, i full kostym åkte ut i orten och svamlade så hejdlöst mycket floskler att hans side-kick Birgit Friggebo, kulturminister med ansvar för invandrarfrågor drabbades av panik och kläckte ur sig det första hon tänkte på. Och det vet ju alla vad det var. ”Nej, nu tycker jag att vi alla sjunger We Shall Overcome.”

I alla möten är förberedelse A och O och helst skall man också kunna läsa av rummet som det så fint heter och här kan man väl lugnt säga att duon inte lyckades särskilt bra på någon av dessa två fronter. De hade förmodligen inte alls tagit sig den tiden utan tänkte säkert. ”Äh, vi kör väl på bara. Precis som vanligt. Publik som publik liksom. Och vi är ju ändå ministrar” men det blev förstås fel. Helt fel. Rent av pyramidalt fel, som Calle själv skulle sagt. Om han erkänt fadäsen vill säga. Nu resulterade det bara i att redan utsatta människor som fruktade för sitt liv upplevde att ingen lyssnade på dem, utan att det mer var ett spel för galleriet. Det kom helt enkelt inte från hjärtat. Den allmänna känslan var snarare att det var någonting man tvingades göra för att inte förlora väljare.

Till sist kunde dock en gärningsman gripas och han skulle visa sig vara något av en enigma för rättsväsendet och nu kommer dokumentärserien om jakten som ledde fram till gripandet. Jakten på Lasermannen är en serie i sex delar och den är producerad för SVT av Pål Hollender, som efter sin sejour i Expedition Robinson har botaniserat allt mer frekvent i kriminalfall och han har bland annat producerat Brottskod, GW:s mord och Kapten Klänning – polischef och våldtäktsman. 

Foto: SVT

Jag kommer nu att gå in på detaljer där gärningsman och detaljer kring brottet avslöjas. Det här var som sagt en väldigt uppmärksammad händelse så alla vet säkert vem, hur, var och varför men jag slänger ändå ut en SPOILER ALERT från och med nu.

Den 3:e augusti 1991 föll de första skotten i centrala Stockholm och det som skulle bli upptakten till en till synes hopplös och bevisfattig jakt på en gärningsman som verkade välja sina offer slumpmässigt. Under en period på sex månader sköt John Ausonius sammanlagt elva personer i Stockholm och Uppsala och den enda gemensamma nämnaren var att offren var män med utländsk bakgrund. Med så lite att gå på var det förstås minst sagt en utmaning för polisen att få grepp om en rimlig motivbild och dessutom med ett modus som ändrade sig med tiden. Visst, så småningom låste man sig vid att det faktiskt var tal om ett rasistiskt dåd men det var inte självklart från början. Det här var också en period i Sverige då det fanns väldigt tydliga politiska motsättningar i samhället och flera tongivande högerextrema organisationer var både synliga och synnerligen högljudda men det här kändes för utstuderat och planerat. Det måste vara tal om en ensam gärningsman och så skulle det också visa sig vara även om Ausonius i förhör har berättat att han inspirerades av högerpopulisterna Ny Demokrati och deras folkligt invandrarfientliga partiprogram.

Foto: SVT

Det arrangerades manifestationer mot våld och rasism och trycket på polisen från press och allmänhet var vid den här tiden monumentalt. Samtidigt som polisen famlade i mörkret steg antalet skadade offer och attackerna blev också alltmer våldsamma. För det skall sägas, att på grund av ett ytterst klent vapen för ändamålet överlever faktiskt samtliga män utom en. De blir svårt skadade för livet och för evigt dömda till ett liv med fysiska komplikationer och psykiska men, men Lasermannen lyckas alltså bara verkställa sin onda plan vid ett tillfälle. Han är förstås inte nöjd med ett sådant utfall och skall senare byta vapenmodell men trots kraftigare kaliber överlever även kommande tilltänkta offer.

Att offren faktiskt överlever och att flera attacker skedde mitt bland folk innebar förstås att det fanns gott om vittnen som kunde beskriva en eventuell gärningsman och det kom också att leda till en fantombild. En bild som förmodligen snarare stjälpte än hjälpte då den inte skulle visa sig vara särskilt lik Lasermannen John Ausonius. Det som så småningom istället skulle leda fram till rätt gärningsman var gammalt hederligt polisarbete med spaning och registergräv.

Till slut kunde en hårt ansatt polismyndighet gripa en man som själv visade sig ha utländskt ursprung och som under sin barndom också hade blivit utsatt för rasism. Som vuxen bytte han namn och gjorde en mindre lyckad blondering av håret och ögonbrynen samt satte in blå kontaktlinser för att dölja sina bruna ögon men det hjälpte förstås inte. Han var fortfarande samma person på insidan. En avart med ett massivt självhat. Den enda logiska lösningen var då att utrota andra med utländskt påbrå. Enligt honom själv höll landet nämligen på att falla ihop under trycket från flyktingar och invandrare, och i denna situation var det dags att någon tog på sig ansvaret att med vapen i hand reagera och agera. En tragisk retorik som fortfarande lever kvar trettio år efter Lasermannen.

Foto: SVT

Jakten på Lasermannen är en stabil dokumentärserie av det klassiska slaget. Det är en faktadriven berättelse från början till slut. Här finns inget utrymme för några spekulationer och det känns ofta mer som ett långt avsnitt av Veckans Brott än en serie och har man full koll på ärendet sedan tidigare och kanske till och med har läst förundersökningsprotokollet finns här inga överraskningar. Ingen ny teknisk bevisning, inga nya vittnen. Faktiskt inga nyheter alls. Det är klart att vi får höra versioner från utredare, kriminaltekniker, förhörsledare och åklagare för allra första gången men det är fortfarande ett välkänt utredningsmaterial och det är förstås inget negativt i det utan det beror helt enkelt på vad man har för förväntningar. För egen del handlar true crime om att få nytt perspektiv i ett gammalt brottsfall eller insyn i ett, för mig helt okänt ärende som väckt mitt intresse.

Istället är det intervjuerna med Ausonius offer som är den stora behållningen i Jakten på Lasermannen. Den brasilianske musikern Heberson som sköts i en scenlokal mitt på ljusa dan när han inväntade bandets soundcheck och gatuköksägaren Isa som desperat kämpade för sitt liv när Lasermannen attackerade honom i hans kiosk på Djursholm. Det är här serien är som absolut starkast. När man låter offren komma till tals. När man får höra dem berätta om hur det är att leva med de fysiska och psykiska minnena efter attackerna. Hur de trots allt har hittat sätt att kunna gå vidare i livet och deras syn på gärningen i dag, så här trettio år efter angreppen. Det är hjärtskärande på riktigt.

De regisserade spelscenerna som dyker upp då och då är dock riktigt risiga. Det är stundtals pinsamt dåligt och tyvärr drar det ner helheten och kväver effektivt den där stabila dokumentära känslan som ändå vilar över produktionen. Det bjuds på ett skådespeleri som omgående får mig att tänka snabbspolning och en John Ausonius som mer ser ut som en stamgäst på Sturecompagniet än en empatilös serieskytt som satte en hel huvudstad i skräck.

Jakten på Lasermannen finns att streama på SVT Play

 

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."