Onyanserat

Blogg om film, TV och mycket annat

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Search in posts
Search in pages
Recension

James Bond med skägg, Nixon som Dracula och ett trist hemsökt hotell

The Innkeepers

The Yankee Pedlar Inn är ett anrikt hotell som numera huserar fler dammråttor än gäster. Efter hundra års tjänst ska portarna slås igen och lämna de två sista anställda utan jobb, men innan dess lyckas entusiasten Luke lura med sig Claire på spökjakt. Om de bara visste vilka hemska hemligheter som vilar i korridorerna…

Jag är en stor vän av skräckfilm men jag är inte en vän av Ti Wests förra film; The House of the Devil. Jag tycker den kändes sökt i sin oförblommerade 80-talsestetik och många klasser sämre än de splatterklassiker han försökte efterlikna. Därför var det med mild entusiasm jag satte mig ner och tittade på hans senaste alster; The Innkeepers.

Allt andas extrem lågbudget vilket inte behöver vara en nackdel (Paranormal Activity och Blair Witch Project är lysande exempel på det). Problemet är att det händer så förtvivlat lite. Kemin mellan de två kvarvarande hotellanställda är bra, och de bemästrar loser-auran med den äran. Men det är segt och händelsefattigt, och det är faktiskt bara de sista 20 minuterna som filmen tar sig och det med besked. Då är det faktiskt riktigt bra. Men som Pappa Bush sa till en vädjande (nåja) Saddam Hussein dagen innan han inledde bombningen av Bagdad; too little, too late.

The Innkeepers släpps på DVD och BD den 25:e april

 North Sea Hijack

Roger med skägget

Platsen är Nordsjön, där världens största oljerigg kapas av en terroriststyrka. Kravet är 25 miljoner pund, annars förvandlas havet till ett blodigt inferno. Det brittiska imperiet är skakat. Snabbt kopplar man in Rufus Ffolkes, en excentrisk miljardär med egen privatarmé. Hundratals människoliv och en miljökatastrof utan dess like står på spel när klockan tickar ner mot den avgörande sekunden…

På 70-talet var ju Roger Moore i all väsentlighet förknippad med en karaktär: James Bond. Det är därför lätt att glömma att han faktiskt gjorde en hel del annat mellan varven. North Sea Hijack är definitivt en av de bättre avstickarna. Roger stormtrivs i rollen som den sexistiska chauvinisten Rufus Ffolkes och han kör stenhårt med sina patenterade ögonbryn. Filmen är rappt berättad och är ett genuint hantverk av det slag som inte riktigt görs längre. Rogers elitstyrka består av ett gäng lönnfeta britter i grodmansdräkt och hade jag varit terrorist hade jag knappast avbrutit mina ondskefulla planer. Men hans så kallade privatarmé är sekundär; detta  är The Roger Moore-show och det är han och ingen annan som löser allt.

Det enda som egentligen skiljer Ffolkes från Bond är ostiga one-liners och skägget. Moore gör det med glimten i ögat och han gör det så bra. Anthony Perkins är bra som den förment charmige antagonisten och miljöerna är sköna. Nästan lika sköna som den engelska med norsk brytning som besättningen på den kapade båten pratar.

Jag kan inte säga att jag saknat Roger Moore de senaste åren, men North Sea Hijack påminner mig om vilken första klassens underhållare karln faktiskt är. Han får de att se så lätt ut. Glimten i ögat som säger ”hörrni, det är bara film det här, nu har vi lite kul” är så otroligt befriande i de allvarliga actionmännens tidevarv. Roger sa själv att han föredrog den här filmen framför sina Bondsuccéer. Strax därefter kom Moonraker..

För fans av Roger Moore är den här filmen ett måste.

North Sea Hijack släpps på DVD den 25:e april

 

 Dracula

Frank Langella som Greve Dracula
Historien om den blodtörstige rumänen har berättats ett otal gånger genom filmhistorien. Men sällan så här elegant. Regissören John Badham måste ha fått carté blanche efter dundersuccén Saturday Night Fever för den här versionen av Bram Stokers Dracula är rejält påkostad med enormt högt produktionsvärde och tunga skådespelare som Donald Pleasence, Laurence Olivier och Frank Langella i rollerna.
Till skillnad från Coppolas bombastiska version är den här mer strikt och viktoriansk i sin tolkning men filmhantverket är lika oklanderligt. Dessvärre har både Badham och Coppola misslyckats rejält med castingen av Jonathan Harker – Trevor Eve är om möjligt ännu mer blek än den obotligt usla Keanu Reeves. Men det är en radanmärkning. Anslaget, när skeppet som har Dracula i lasten går under i svår sjö strax utanför Englands kust, är magnifikt och sätter tonen för den här vackra och lite sorgsna historien om mannen med evigt liv och en törst efter evig kärlek.
Den här versionen av Dracula kom 1979 och har åldrats förvånansvärt väl. Miljöerna är utsökta och tempot är förvånansvärt högt. Musiken av den mästerliga John Williams är superb och slutet är faktiskt smått genialiskt.
Dracula släpps på DVD den 25:e april

LEAVE A RESPONSE

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Gillar rockmusik, konfetti och kulörta lyktor. Tittar gärna på premiumkanalernas serieutbud, skräckfilm och amerikansk independent. Medverkar med jämna mellanrum i Sveriges Radios PP3 med den föga blygsamma titeln "filmexpert".