Onyanserat

Blogg om film, TV och mycket annat

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Search in posts
Search in pages
Film Recension

Joker – Totalt j***a mörker

Betyg

Förhandssnacket kring Todd Phillips Joker har varit uppskruvat, milt talat. Det mesta går att avfärda som helt vanlig moralpanik. Jag kommer absolut inte försvara dessa väktare, som ofta misstar symtom för orsak. Men jag förstår deras oro. Joker landar nämligen mitt i samtidens maggrop.

Regissören och medförfattaren Todd Phillips spänner psykopatbågen rejält, som för att kompensera för det lättviktiga vulgosnubbspåret han sysslat med tidigare, med filmer som Road Trip (2000), Old School (2003) och Baksmällan-trilogin. Och bågen är nästan, men bara nästan, till att brista.

I denna fristående ursprungsberättelse gestaltas Jokern av Joaquin Phoenix och tiden är början av 80-talet och platsen ett New York, förlåt … Gotham City, som befinner sig på det urbana förfallets absoluta botten. Här finns uppenbara referenser till Martin Scorseses Taxi Driver (1976) och den inte lika populära men ytterst sevärda The King of Comedy (1983), inte minst för att Robert De Niro spelar en populär talkshowvärd. Estetiken andas råttskit, tobaksrök och underfinansierad välfärd.

LOL, livet ändå.

Det är i denna nyliberala mardröm av åtstramning som den mentalsjuke och närhetstörstande Jokern in spe, Arthur Fleck (Phoenix), försöker ta sig fram. Han jobbar som inhyrningsclown och lider bland annat av en åkomma som gör att han skrattar okontrollerat. Han när också standuppkomiker-drömmar, trots att han är allt annat än rolig. Den som trodde att Heath Ledgers monumentala prestation som Jokern var spiken i kistan på alla eventuella senare kommande Jokrar – sådana som jag – får helt enkelt kovända.

Phoenix Joker andas obehag i varje min och rörelse. Vette fan vad det är med denne skådespelares kropp, men han rör sig som man kunde tänka sig att sådana där dekorativa, ledade modelldockor i trä skulle röra sig om de fick liv. Vigt men krokigt. Oberäkneligt ryckigt. Sedan är gestaltningen karikatyrartad, men frågan är om det ens är meningsfullt att tala om överspel när det kommer till Jokern. Det ingår liksom i denna Batman-världens mest intressanta karaktärs natur att han ska överspelas och vara parodiskt djävulsk.

Batman-mytologin har aldrig sett en så tajt, småskalig och nedtonad film. Det enda negativa med det är att den till sist känns något entonigt. Och nog för att det gjorts en del bra Batman-rullar, DC:s så kallade ”Extended Universe” absolut inte inräknad, men så här ”arty” har de aldrig kommit. Sedan är den inte särskilt arty egentligen, det är en rak och klaustrofobisk film med höga och uppfyllda ambitioner som endast framstår som arty för att den kontrasteras mot resten av Batman-universumets bombastiska pang-pang.

Shake it off!

Som sagt, jag förstår moralens väktare. Jokern är två timmar av totalt jävla mörker. Ångest, oro och ren fruktan. Arthur Fleck känns som sinnebilden av en vit masskjutare av incel-snitt. Precis sådana vi fruktar så mycket nu. Särskilt amerikanarna. Men detta är en film, en del av ett serieuniversum. Jag har ingen aning om den kommer fungera som inspiration för eventuella framtida vettvillingar. Men som psykologisk karaktärsstudie funkar den förvisso underhållande och skrämmande, men vetenskapligt antagligen uruselt. Kanske skulle väktarna ta sig en titt på högerradikala presidenter, tankesmedjor och politiska aktivister som explicit och implicit understöder allt från incels till regelrätta nazister, för att förklara samtiden. Så kan filmen fortsätta att skildra den, på sina villkor.

För samtiden skildras verkligen. Joker har ett klassperspektiv, men analysen är knappast rotad i något slags rimlighet. Den är riktningslös och ”anti-elitistisk”, på den sätt som den ”socialkonservativa”, högerradikala och högerextrema är. Det om något är ett tecken på samtiden. Och ett tecken på att allt är på väg åt helvete.

Foton: Warner Bros.