Onyanserat

Blogg om film, TV och mycket annat

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Recension

Jönssonligan – Den perfekta stöten

Jönssonligan

Det var väl bara en tidsfråga innan reboot-trenden kom också till Sverige. Med en reboot är det ut med det gamla och in med det nya. Ett klockrent exempel på detta är slagsmålsscenen inne på toaletten i början på Casino Royale (2006). Filmad i kornigt svartvitt och med en synnerligen brutal holmgång var det ett tydligt ställningstagande: ut med gentlemannafasonerna och Pierce Brosnan, in med realism och Daniel Craig.

Riktigt så drastiskt sätter Jönssonligan – Den perfekta stöten inte ned foten. Men det är ändå väldigt mycket som är väldigt annorlunda. Steget in i samtiden har tagits bland annat genom att rollerna uppdaterats: Jakob Morgan Rockefeller Wall-Enberg Jr. har blivit Anna-Lena Wallentin (Andrea Edwards), Rocky är en kvinna (Susanne Thorson) och Vanheden spelas av Alexander Karim – det senare givetvis inte utan att rasister och diverse rasistsajter ”rasat”.

Jönssonligan 1
Charles-Ingvar Jönsson (Berger) och Rocky (Thorson).

Det andra tilltaget är att Jönssonligan-franchisen lämnat buskisland och istället hamnat i noir-land. Visserligen inte med ett stadigt kliv, några beståndsdelar är fortfarande jäkligt buskis, Dynamit-Harrys (Torkel Pettersson) lustigheter står stadigt i en svensk lustspels-tradition. Och ganska kul är det, ganska sällan. När Dynamit-Harry stöter till toaborstkoppen och vattnet sköljer över hans ansikte, är det kul. Även när han ska spela världsvan och uttala ”Dom Pérignon” korrekt. Problemet är bara att dessa scener ingår redan i trailern. Alexander Karims take på Vanheden, en mer Stureplansstekig version av Ulf Brumbergs bonniga bilhandlare, är helt okej, men Karim har försetts med en massa fjantiga repliker, exempelvis vid första mötet med Rocky: ”Trevligt att träffas… av en gren i ansiktet”. Replikerna är dassiga överlag. Jag kommer att tänka på en sådan serie som Torpederna, där replikerna är betydligt vassare och där också Torkel Pettersson därmed gör sig betydligt bättre.

Jönssonligan 7
Hela ligan.

Också skådespeleriet lämnar en hel del i övrigt att önska. Allra sämst är Susanne Thorson, men resterande delen av ensemblen glänser knappast heller. Men det brister även i något slags generellt handlag, ett tydligt exempel är när Charles–Ingvar Jönsson (Simon J. Berger) duckar bakom bråte för att inte upptäckas av Anna-Lena Wallentin och hennes goon Krantz (Jens Hultén). Han duckar inte ordentligt, istället teaterduckar han. Det blir liksom pajigt ”svenskt” på det där sättet svensk film ibland kan bli. Även filmens allvarligare stråk havererar då de levereras lika påvert som de mer lustfyllda. Det är smärtsamt att se Berger och Thorsons samspel.

Om handlingen finns egentligen inte så mycket att säga, det räcker att ni vet att det är en heist-film som spelas upp. Det har snackats om Ocean’s Eleven (2001) i försnacket, men den liknelsen kunde inte varit mer fel. En mer korrekt jämförelse är Tower Heist (2011), men också den är givetvis en betydligt bättre film än Jönssonligan – Den perfekta stöten.

Nu blev det mycket ris. Det är fortfarande en duglig film. Men den hade bara kunnat vara så mycket bättre, det hade räckt med lite mer noggrannhet i hanteringen.

Jönssonligan – Den perfekta stöten har premiär 16 januari.

betyg2

LEAVE A RESPONSE

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *