Onyanserat

Blogg om film, TV och mycket annat

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Search in posts
Search in pages
Judy
Film Recension

Judy – Vid slutet av regnbågen väntar ännu en Oscar på Renée Zellweger

Betyg

Det är åttio (!) år sedan Judy Garland spelade Dorothy i den älskade klassikern Trollkarlen från OZ. Hon slog igenom som barnstjärna, men Judy utspelar sig 1968 då hon är i 40-årsåldern med piller- och alkoholmissbruk, svåra sömnproblem och i en vårdnadstvist med en av ex-makarna.

Det här är ett mycket sevärt drama och jag var väldigt nöjd filmen igenom. Det är en intressant historia med fantastiska sångnummer, snygg scenografi och bra skådespelarinsatser – men att jag ger den högsta betyg är helt och hållet Renée Zellwegers förtjänst. Det här är hennes livs roll. Hon är helt fantastisk! Det märks verkligen att hon och teamet lagt ner mycket hårt arbete – det har gett resultat. Hon ÄR Judy Garland.

Det är Renée som sjunger i filmen. I och med att vi här möter en stjärna som inte längre är i sina forna glansdagar funkar det och sången känns trovärdig. Hon sjunger till och med riktigt bra! Hennes framträdanden framkallade starka känslor hos mig och det kom även ett par tårar framåt slutet av filmen. Förutom de härliga sångnumren finns flera bra scener som visar människan bakom all stjärnglans. Här finns exempelvis en underbar scen där en omelett är i fokus.

I övriga roller ser vi bl.a. Finn Wittrock (American Horror Story) som spelar Judys femte och sista make, samt Jessie Buckley från miniserien Chernobyl och bioaktuella Wild Rose. I den sistnämnda spelar hon countrysångerskan Rose-Lynn, i Judy spelar hon assistenten Rosalyn (notera “variationen” i namnval på hennes karaktärer…lite kul faktiskt).

Judy är baserad på Peter Quilters Tonynominerade pjäs End of the Rainbow. Jag har alltid älskat musikfilmer och musikaler. Judy Garlands röst fängslade mig redan som barn och jag vet inte hur många gånger jag har sett Trollkarlen från Oz. När min son var liten sjöng jag ”Somewhere over the Rainbow” för honom varje kväll innan han skulle somna. Han minns den än idag.

Judy

Filmen tar oss med till mörka platser bortom den berömda regnbågen. Jag kände faktiskt inte till hur illa behandlad Garland blev av MGM, att de försåg sin kassako med piller vid en så ung ålder för att hon skulle kunna jobba som en maskin. Filmen lyckas verkligen få fram den fula baksidan av denna svindlande nöjeskarusell. Tidigt i filmen får vi se henne som vuxen då hon sitter i en taxi tillsammans med sina barn. Hon får ångest och tar upp ett litet piller, varpå dottern snabbt säger:
– Snälla mamma, somna inte nu.

Judy svarar:
– Nej, nej, nej, det är de ANDRA pillerna.

Vi förstår direkt att de stackars barnen är vana vid att ha en pillerknaprande mor. Oerhört tragiskt.

I somras såg jag Rocketman fyra gånger på bio. Likheterna mellan Judy Garland och Elton John är slående. Båda har haft långa och mycket framgångsrika karriärer och ett minst sagt turbulent privatliv. Trots att de ofta omgavs av massor av människor verkade de vilsna och ensamma. Drömmen om att bli sedd och älskad fanns ständigt närvarande. Till skillnad från Rocketman som är full av musik redan från start är det betydligt längre mellan sångnumren i Judy. Jag är omättlig på sångnummer så för min del hade det kunnat vara fler, men samtidigt känns det faktiskt som ett mycket genomtänkt val att inte ha det så. Det hade tagit onödig fokus från berättelsen. Jag skulle gladeligen kunna lyssna på en hel konsert med Renée och hoppas att det istället blir en del extramaterial att njuta av framöver.

Jag har aldrig varit något stort fan av Zellweger, men hon har heller sällan gjort mig besviken. I Jerry Maguire leverade hon en av filmhistoriens mest älskade repliker när hon utbrast ”You had me at hello” till Tom Cruise. Redan där och då knep hon en plats i filmhistorien. Att hon både kan sjunga och underhålla en publik bevisade hon i Oscarsbelönade Chicago och även i den underbara pärlan Down with Love. I Judy överträffar hon sig själv och tar allt till en ny nivå.

I miniserien Fosse/Verdon porträtterar skådespelerskan Michelle Williams Bob Fosses musa Gwen Verdon. Williams är nu välförtjänt Emmynominerad för denna roll. När jag såg Judy kom jag genast att tänka på henne. De påminner om varandra både till utseendet och på sättet de pratar och rör sig. Och på tal om priser känns det helt solklart att Zellwegers gestaltning av Judy Garland innebär att hon får sin fjärde Oscarsnominering – och förhoppningsvis andra vinst.

Om jag får bestämma går statyetterna för Bästa skådespelare och Bästa skådespelerska vid nästa års Oscarsgala tveklöst till två musikporträtt: Taron Egerton för Rocketman och Renée Zellweger för Judy*. Skådespeleri när det är som allra, allra bäst!

Judy har biopremiär 11 oktober.

* Då jag ännu inte har sett samtliga filmer som kommer att tävla på Oscarsgalan 2020 kan jag såklart ändra mig framöver, men så här kände jag den 8/9 då jag skrev denna recension.

Foto: Scanbox Entertainment

Filmvetare som jobbar på världens bästa kommunikationsskola. Älskar Hollywoodgalor och musikvideos. Väldigt intresserad av casting. Har en förkärlek till skådespelare som brister ut i sång. Ser helst filmer och serier som utspelar sig i kontorsmiljö, på en skola eller i rymden. Läs mer om Anette.