Onyanserat

Blogg om film, TV och mycket annat

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Search in posts
Search in pages
Recension

Kadaver – Likstel och förutsägbar postapokalyps

Betyg

Bra

  • Visuellt imponerande

Dåligt

  • Ingen spänning
  • Seg som sirap
  • Överspelad
  • Inget nytt för genren

Då var det postapokalyps igen och med det ligger också mänsklighetens, eller åtminstone norrmännens fortsatta existens i riskzonen. Exakt vad som orsakat en stundande undergång den här gången är oklart men att det är ren och skär katastrof blir vi snart varse, med all tänkbar tydlighet. Vi vet inte heller hur omfattande armagedon har varit. Är det en global angelägenhet eller är det ”bara” vi nordbor som råkat ut för Ragnarök? Är det kanske endast Norge? Detta får de lärde fortsätta att tvista om för det är svar vi aldrig kommer att få. Riktigt illa verkar det i alla fall vara i Norge som bokstavligen ligger i ruiner och där resurser nödvändiga för överlevnad lyser med sin frånvaro. I alla fall om man skall tro på långfilmsdebuterande Jarand Herdals dystra framtidsvision i färska Netflix-rullen Kadaver.

Foto: Netflix

TEXTEN NEDAN INNEHÅLLER SPOILERS

Här kämpar Leonora (Gitte Witt) och Jacob (Thomas Gullestad) tillsammans med sin dotter Alice (Tuva Olivia Remman) för att kunna få ett ytterst påvert liv i rasmassorna att gå ihop när en besynnerlig herre plötsligt dyker upp och erbjuder den miserabla trion ett nytt liv. Mot generös betalning förstås. Att denna ljusskygga karl inte ens har minsta tillstymmelse till rent mjöl i påsen kan man räkna ut med den bekanta kombinationen krita och bakdel men så är det väl i desperata tider. Konsekvenstänket är borta och man tar vad som erbjuds bara för att komma bort. Bort från bostad utan väggar. Bort från svält. Bort från mörker och tragik. En chans att börja om på nytt. En möjlighet för lyckan att åter spira, om så bara för en dag. Postapokalyptisk eufori som bara en biljett till en teaterföreställning på ett gammalt hotell kan bringa.

Vägen till välmående går som bekant via ett lugn i själen och vad kan väl vara mer själarenande detta nådens år än ett gäng amatörskådisar på en dammig scen i en Overlook Hotel-liknande kåk. Leonora krossar därmed familjens spargris och ger den dubiösa snubben hela innehållet. Det får det vara värt. Men som det gamla ordspråket lyder; lita aldrig på obskyra män som kränger biljetter utan originalkvitto. Visst, de får sin föreställning men de där biljetterna berättigar även till så mycket annat. Något en kraftigt överspelande trio snart skall få erfara, med råge.

Foto: Netflix

Det börjar annars bra. Vackert dukade bord. Avsmakningsmeny och dryck. Det är annat det än att förtvivlat kräla runt i stoftet utanför, i hopplös jakt efter något någorlunda ätbart. Här dignar borden ständigt av saftiga kötträtter och den kollektiva stämningen är synnerligen god. Nu vänder det. Äntligen ler Fru Fortuna igen. Livets goda kommer alltid till slut till den som orkar. Till den som står stadigt när det blåser. Till den som kämpar med näbbar och klor och aldrig ger upp.

Evenemangsansvarig, Mathias (Thorbjørn Harr) kliver upp på scenen och förkunnar att nu blir det minsann interaktiv underhållning. En underhållning som innebär att en mätt och belåten publik skall klä sig i masker och smyga runt i riktigt skral belysning för att på bästa Eyes Wide Shut-manér spionera på folk i olika rum där högst oklara scener fyllda med sex och våld spelas upp för ett perplext publikum.

Då händer det. Efter diverse dispyter och korkade beslut försvinner de. Alice och Jacob. Poff, bara så där och nu skall vi, precis som publiken i filmen slita vårt hår i frustration och bita våra naglar ner till nagelbanden och undra MEN HALLÅ! HÄNDER DET HÄR VERKLIGEN?

Eller är det bara en del av föreställningen?

Foto: Netflix

Grejen med skräck är ju att det skall kittla dödsskönt i kistan. Det handlar helt enkelt om att må bra av något som egentligen borde få oss att må dåligt. Helst skall vi känna någon form av förankring till verkligheten. Att det här faktiskt kan hända. Men alla skräckfilmer är som bekant inte särskilt verklighetstrogna och då gäller det att sätta spänningen, nerven och tempot. Vi skall känna oss utsatta helt enkelt. Panikslagna och i fight or flight mode. Så när en maskerad massmördare jagar en stackars tonåring med yxa genom en mörk skogsdunge så skall vår puls öka med upp till 15 slag i minuten, våra handflator skall fyllas av svettdroppar, kroppstemperaturen skall sänkas med ett par grader, muskler skall spännas och blodtrycket skola skjuta i höjden. Precis som om vi de facto hade blivit jagade i verkligheten med andra ord. Det skall vara läskigt men samtidigt spännande.

Här misslyckas Kadaver helt. På alla punkter. Trots sina knappa 90 minuter är det sanslöst långtråkigt och samtidigt smärtsamt pretentiöst. Det är en skräckfilm helt befriad från skräck och inte någon gång under min plågsamma titt känner jag pulsen öka eller blodtrycket skjuta i höjden. Jag hade kanske köpt storyn om den hade varit menad att fungera som någon form av komisk skräck men det är gravallvarligt rakt igenom och den teatrala tonen funkar inte alls för mig. Det är lite trötta trolleriprylar och en absurd story om hur vi alla utan problem hade ätit vår nästa för egen överlevnad. Allt levererat i övertydlig artikulation och stora gester. Jag kan tänka mig att det är ungefär så här det hade sett ut om Carl-Einar Häckner och Torsten Flinck hade fått ansvara för att sätta upp Halloween på Liseberg. Det där är dock en föreställning jag dock blir oerhört sugen på att se nu när jag tänker efter.

Foto: Netflix

Hur som haver, detta kadaver har några ljusa stunder trots allt, tidigt i filmen när den känns både snygg och lovande. Tyvärr är de alltför få och de drunknar snabbt i övrig mediokritet. Postapokalyps känns så otroligt gjort nu och Kadaver levererar ingenting nytt till genren. Tvärtom bygger den på gammal skåpmat. Saker vi har sett så otroligt många gånger nu att vi vet precis vad som kommer att hända och när. Faktum är att Kadaver är en av de mest förutsägbara filmer jag sett på väldigt länge, vilket förstås är rejält problematiskt då det förstör varje chans till spänning och skräck och det hela blir inte bättre av att samtliga karaktärer dessutom lyckas med konststycket att både vara bleka, och då menar jag i ordets mest extrema form och samtidigt enerverande och osympatiska. Mathias, i sin roll som antagonist och demagog är märkligt platt. Inte ens i det förebådande talet lyckas han övertyga mig att det här är läskiga prylar. Allt det där äckliga som pågår bakom lyckta dörrar. Det är förstås människokött som serveras, om nu någon inte lyckats lista ut det redan baserat på titel och genre.

”What separates us from the animals?” frågar han med ett tydligt The Most Dangerous Game-flin i ansiktet. Svaret på den frågan är förstås att vi kan plocka upp fjärrkontrollen, stänga av skiten, trycka röd tumme ner, ta en iskall dusch, gå ut i friska luften för att rensa tankarna, plocka upp fjärren igen och scrolla vidare i utbudet med vetskapen om att det inte blir mycket sämre.

Kadaver finns att streama på Netflix nu

 

 

 

 

 

 

 

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."