Onyanserat

Blogg om film, TV och mycket annat

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Search in posts
Search in pages
Recension

Kung Fu Panda 2 – Recension

Det som jag gillar mest med Kung Fu Panda-filmerna är estetiken, det är verkligen en kinesisk prägel på allting. Prologen, där man får se bakgrunden till varför skurken, påfågeln Shen, är som han är, sluttexterna och drömscenerna i filmen är gjorda i en mer gammeldags stil, det ser nästan ut som utklippta pappersfigurer som lagts i olika lager, och det är jättefint ljus och skuggspel. Det är också riktigt schysst musik, till och med slutlåten till eftertexterna är bra (till skillnad från den fruktansvärda Take That-låt som förstörde stämningen totalt i eftertexterna till X-Men First Class…)

Upplägget i filmen är klassiskt, en skurk vill ta över hela Kina med det mäktigaste vapen världen har skådat, och pandan Po (som i första filmen upptäckt att han har en sällsam talang för Kung Fu) ger sig tillsammans med de andra kung fu-hjältarna, Mästare Tigrinnan, Mästare Tranan, Mästare Syrsan, Mästare Viper och Mästare Apan, ut för att stoppa honom. Men samtidigt funderar Po över vem han egentligen är och var han kommer ifrån. Det vill säga – vi kommer äntligen få veta varför pandan Po har en pappa som är gås… Och om man säger så här: Po var en vääldigt gullig pandabebis.

Jag är inget jättefan av filmer med långa kampsportsscener i, blir ofta lite uttråkad på vägen, men de här animerade slagsmålsscenerna är riktigt snygga, och ofta ganska roliga också. Det är klart, det kan ju ha något att göra med att det är lättare att utmana tyngdlagar och dylikt när man animerar scenerna istället för att spela dem med verkliga människor….Eftersom alla rollfigurer är olika djur, så har de ju olika skills, och slåss på olika sätt. Efter att ha sett hur den onda påfågeln Shen använder sina enorma stjärtfjädrar kommer nog påfågeln som brukar gå runt i Slottskogen  i Göteborg kännas aningen mer skräckinjagande, om man säger så….Det är dock lite synd att de andra kung fu-hjältarna i Po’s gäng inte får mer utrymme i filmen.

Fight med kinesiska lutor som vapen är något jag känner inte förekommer tillräckligt mycket i kampsportsfilmer

Filmbolaget har valt att pressvisa filmen med svenskt tal, vilket inte är något jag hade valt om jag själv gick och såg filmen. Visst, det är väl inget större fel på de svenska rösterna, men när man i sluttexterna ser namn som Jack Black, Dustin Hoffman och Gary Oldman känns det lite som man blivit berövad något. Varför har inte Sverige anammat det där med att ha stora skådisar som dubbar animerade filmer egentligen?

Kung Fu Panda 2 kommer visas både i 3D och i ”vanlig version”, och det känns ju väldigt sympatiskt att man kan få välja själv vilken man vill se. 3D-effekterna var helt okej, klart mer relevanta än i bioaktuella Thor till exempel (som man här i Göteborg i början inte ens kunde välja att se i vanlig version), men ändå inget jättehisnande. Tycker fortfarande att Avatar är den enda 3D-filmen där det känts riktigt relevant med 3D-effekter, eftersom det var uppenbart att det var en del av filmskapandet redan från början, och verkligen gav ett mervärde till filmen.

Som med de flesta animerade filmer nuförtiden finns en hel del skämt och detaljer som kanske främst riktar sig till de vuxna tittarna, men Kung Fu Panda 2 är såklart ändå främst en barnfilm. Men det spelar egentligen ingen roll, för filmen är tillräckligt underhållande och, framförallt, visuellt imponerande för att man ska kunna se den som vuxen också. Och så kan man ju förstås se den engelska versionen och inbilla sig att det blir mindre barnfilm då…

Kung Fu Panda 2 har biopremiär den 8 juni

Trailer till Kung Fu Panda 2 från rstvideos trailerarkiv.

5 COMMENTS

  1. ”Varför har inte Sverige anammat det där med att ha stora skådisar som dubbar animerade filmer egentligen?”För att ”stor skådis” inte automatiskt betyder ”bra dubbskådis”. 
    Saken är också den att när originalskådespelarna spelas in så är inte deras figurer animerade ännu, vilket gör att karaktärens sätt att röra sig och artikulera görs efteråt – därmed ”knyts” rollfigurerna mycket närmare sin originalröst. 
    Att sen ha ett ”stort namn” i den svenska versionen kan också ta bort mer än det tillför, eftersom det kan skapa ett större avstånd mellan original och dubb. Bättre då att ha ett mer okänt namn som gör rösten bättre. 

  2. Tack för upplysningen! Erkänner att jag inte reflekterat över det på det sättet, men nu är jag beredd att ta tillbaka mitt klag : )
    Kanske är problemet då snarare att det blir en sån stor skillnad mellan originalrösternas överrensstämmelse med de animerade figurerna och de svenskdubbade rösternas. Det vill säga, det finns en naturlig förklaring till varför originalversionen känns bättre, och det har inte med skådisarnas storhet (eller icke-storhet) att göra. Om det nu ens är ett problem förstås…Barn som går och ser den här filmen lär väl skita i detta, antar jag.

  3. Bra skrivet Henrik!

    Själv är jag riktigt trött på att höra kända svenska skådisar/sångare dubba tecknat och jag vet MÅNGA som håller med mig.

    Hellre en riktigt duktig röstskådis/dubbskådis än en känd ”on camera”-skådis med halvhjärtad inlevelse som genom sitt kända namn försöker väga upp det dåliga!

    Annars bra recension!

    mvh/Sofia P

  4. Tack för era snälla ord! Vill bara påpeka att jag håller med Ingrid i sak. Det trevligaste vore ju om man hade ett stort namn att sätta på en affisch, ett namn som också är en bra dubbskådis. 
    Nu har vi inte riktigt det underlaget än i Sverige, men allt fler skådisar tycker att det är okej att dubba, det finns ju några få som mer eller mindre livnär sig på’t men det är en annan historia.
    Men dubb-världen har samma problem som ”vanlig” svensk film. Det finns för lite underlag av ”stora” skådisar för att någon större variation ska kunna uppstå. 
    Hollywood har ju liiiiite fler att välja mellan, om man säger så. 

LEAVE A RESPONSE

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Gillar mat, handarbete och vampyrer. Får gåshud av introt till HBO-serien Angels in America och när Billy Elliott dansar sin argdans till ”A town called Malice”. Är stammis på Göteborgs Filmfestival och planerar att i framtiden även bli det i Cannes.