Onyanserat

Blogg om film, TV och mycket annat

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Search in posts
Search in pages
Film Recension

Le Mans ’66 – Sentimental soppatorsk

Betyg

Bra

  • Christian Bale
  • Fenomenalt foto

Dåligt

  • Hopplöst förutsägbar
  • Inte särskilt originellt

Kanske känner du till den historiska beefen mellan två stormakter inom bilindustrin, där Ford stod för massproducerad folklighet i bulkig kaross och Ferrari för fräsig strömlinjeformad erotik i begränsad upplaga. Kanske är du helt ovetande om allt det där och det är helt okej. Det behövs inga bakgrundskunskaper för att riva av James Mangolds stundtals hejdlösa frosseri i bilnostalgi, även om det förstås kan bringa ljus över vissa förehavanden men framför allt förklarar karaktärer som kommer och går.

Foto: Twentieth Century Fox

Jag hade på känn redan på förhand att Le Mans’66 eller Ford v Ferrari, som ju originaltiteln är skulle vara ren och skär fanservice och anser väl att jag till stor del hade rätt i den analysen. Undertecknad, vars samlade expertis inom området bilmek sträcker sig till att kunna tanka och fylla på spolarvätska själv satt inte direkt och svettades i trans över stressiga däckbyten och slitna stötdämpare men samtidigt var det så välgjort att det var svårt att inte imponeras.

Och det är ju svårt det där. Sportdrama. Oavsett om det gäller amerikansk fotboll, tennis, boxning eller banracing så är det förstås lättare att ta till sig filmen om man redan odlat någon form av grundläggande intresse i den utövade sporten ifråga. I racing är det dessutom naturligtvis avsevärt mycket roligare att ratta kärran själv än att stå vid sidan om och titta på, något som blir synnerligen påtagligt redan i filmens inledning. När det körs lopp i usla väderförhållande och med sextiotalets icke befintliga riskanalys blir det laddat värre och nerverna ligger utanpå skjortan och skakar ymnigt, i synnerhet när kameran filmar inifrån förarplats men så fort aktuell förare lämnar förarsätet blir det genast sömnigt. I filmen beskrivs racing som “turning left for four hours” och det är också precis så Le Mans’66 känns. Nå, inte riktigt fyra timmar men väl två och en halv.

Foto: Twentieth Century Fox

Det här är som sagt baserat på en sann historia och som vanligt när amerikanska hjältar skall porträtteras är det verkligen ingen hejd på självgodheten och ryggdunkarna. Det vevas så många självförhärligande patriotiska ögonblick i Le Mans’66 att det ibland blir rent parodiskt. Matt Damon i rollen som Caroll Shelby, designern som hyrdes in av Ford för att sopa mattan med italienarna fläskar på med hela startkitet ”Everything is bigger in Texas”. Med den djupaste av Dallas-accenter, en absurd bensinförbrukning, Stetsonhattar och bolo ties glider han självbelåtet fram i smakfullt inredda korridorer med ett enda mål, att stoppa Ferrari från att fortsätta vinna tävlingar. Att de arroganta italienarna med sina flådiga kostymer och röda bilar skulle vara överlägsna en amerikansk instutition som Ford finns naturligtvis inte på kartan och en ärekränkt Henry Ford II (Tracy Letts) pustar och frustar fram att det minsann får vara nog nu. Det är dags för den stolta nationen att hissa flaggan, blåsa i trombonen och sparka solbränd medelhavsröv. I alla fall på asfalt. Shelby skall bygga den snabbaste kärran världen någonsin skådat, på rekordtid dessutom och därmed bärga Fords första seger på den legendariska banan Le Mans.

Att bygga en bil för ändamålet är en utmaning i sig men sedan gäller det också att hitta någon våghals som kan ratta åket i vått och torrt. Föga överraskande faller Fords val på en välkammad och välartad gosse, stöpt i företagsform. Bra på intervjuer, inga skelett i garderoben och naturligtvis lika rolig som vinterkräksjukan lagom till jul. Nej, det håller såklart inte. Här behövs det en okonventionell blådåre med cement i högerdojan och reptilsnabb växelspakshand. En snubbe med noll konsekvenstänk och respekt för sin omgivning. Någon som kan förolämpa vem som helst när som helst, skita fullständigt i lagar, regler och överordnade. Det behövs en britt. Förstås.

Foto: Twentieth Century Fox

Christian Bale är sin vana trogen briljant här. Hans Ken Miles är en av årets i särklass skönaste karaktärer och det är faktiskt så att det är han som ensam ser till att det ändå blir ett hyggligt betyg i slutändan. Jon Bernthal har inte mycket att jobba med i rollen som Henry Ford IIs högra hand, Lee Iacocca men om han har det körigt med att få tillräckligt med tid i rampljuset så är det ingenting mot vad stackars Caitriona Balfe har i rollen som Miles fru, Mollie. Filmens enda kvinna får mest agera kuttersmycke och servera välkylda drycker när vuxna män antingen slåss eller skruvar i karosser i dunkelt ljus. Trots ytterst begränsad närvaro hinner hon ändå få ett par nedsättande svador kastade åt sitt håll.

Nej, Le Mans’66 är tekniskt imponerande men får soppatorsk rätt tidigt. Förutom Bale och det fina fotot finns det inget som riktigt engagerar i den här standardstoryn. Ingenting som får mig att flyga upp ur biostolen så att popcorn och baconsvålar flyger genom luften. Den är dock inte på något sätt usel. Jag dör inte av tristess. Faktum är att den ligger i den där tråkiga mittfilen och trycker i åtminstone två tredjedelar av speltiden. Shelby säger i filmen att en förare lever först vid 7000 varv per minut. Då, vid en hastighet runt 320 knyck stannar tiden och allting är perfekt. I filmens starkaste scen ser vi Miles i ensam ledning pressa sin Ford till 7000 varv och sjunga ”I’m h-a-p-p-y!” och det är verkligen som om att tiden stannar upp och Le Mans ’66 känns också där och då helt perfekt. Tyvärr finns det bara en scen av den kalibern och det är naturligtvis både synd och skam för det hade faktiskt kunnat bli riktigt bra det här.

Le Mans’66 hade biopremiär 15 november

 

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."