Onyanserat

Blogg om film, TV och mycket annat

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Search in posts
Search in pages
Recension

Leprechaun – Recension

Jag hade inte ägnat honom en tanke på närmare två decennier. Medvetet eller undermedvetet hade jag gömt undan den där smärtfyllda upplevelsen från förr och sakta låtit honom falla till glömska men plötsligt dök han då upp igen. Oinbjuden och högljudd trängde han sig på och förpestade åter min tillvaro. Jag öppnade det bruna vadderade kuvertet och den där enerverande gröna styggelsen stirrade på mig än en gång. Han log sitt lömska latexleende och tycktes säga ”your luck just ran out”. 

När jag såg Leprechaun någon gång på 90-talet så minns jag att jag tänkte att det här måste vara den sämsta skräckfilmen jag någonsin sett. Jag hann också ställa mig själv frågan om det faktiskt skulle komma att produceras något sämre i genren under min resterande livstid. Där och då trodde jag på fullaste allvar att the-rock-fucking-bottom var nådd. Så här tjugo år senare och vis av erfarenhet vet jag att jag hade fel den där dagen och att Leprechaun visserligen var en rätt pinsam och jobbig historia men att kalla den tidernas sämsta skräckfilm skulle vara orättvist. Faktum är att Leprechaun knappast kan kallas skräckfilm, det är mer av en komedi som inte är rolig. Jag blev inte skrämd då och jag blir sannerligen inte skrämd nu.

Vid varje regnbåges slut hittar du alltid... en rostig pickup truck

Warwick Davis spelar den bestulna och ytterst hämndlystna pysslingen som gör vad som helst för att få tillbaka sitt älskade guld. Han är skomakare till yrket, ca. sex äpplen hög och en sådan där jobbig typ som ständigt skrattar åt sina egna usla one-liners. Den girige bonden Dan O’ Grady (Shay Duffin) har lagt beslag på 100 guldmynt som han givetvis vägrar att återlämna till sin rättmätige ägare och för detta brott får han betala dyrt när frugan hans blir brutalt mördad av den lille gröne djävulen. Till slut lyckas i alla fall O’ Grady att fånga otyget och låsa in honom i en stor trälår nere i husets källare. Här ligger han och bidar sin tid i tio långa år innan en ny familj flyttar in och råkar släppa lös alla dessa år av undertryckt ilska.

Han är nu den illvilligaste pyssling världen någonsin skådats och fast besluten att återta sitt guld skyr han inga som helst medel när han nu siktar in sig på misstänkt efter misstänkt. Jag hade givetvis ingen aning om det då men i all min ångest över hur dålig filmen var fick jag faktiskt samtidigt se en superstjärna födas för i sin debutroll som den bortskämda och bekväma rikemansdottern Tory ser vi ingen mindre än självaste Jennifer Aniston. Här kan man, om man vill, spekulera friskt i om den snabba karriären möjligen kan ha någon koppling till hennes bröstvårtor som är stora som vindruvor och eftersom det är sommar i South Dakota så går det inte att skylla på kylan…

Hon hookar i alla fall upp med hockeyfrillan och hunken Nathan Murphy (Ken Olandt) och tillsammans med två småglin och farsan ger de sig ut på en blodig jakt efter ett fantasiväsen som ingen av dem egentligen tror på. Eller jo förresten, en av dem tror på vättar, UFOn, drakar och jultomten men han är lätt efterbliven och ingen tar något han säger på allvar, allra minst poliskåren. Den lilla gruppen tvingas därmed ta tag i saken själva. Problemet är bara att fanskapet de jagar i princip är odödligt. Det finns endast ett sätt att döda en pyssling på och det gäller att ta reda på hur innan han hunnit avrätta varenda människa i byhålan, oskyldig som skyldig.

"Hey, mitt ansikte är här uppe!"

Det är gott om våldsamma scener men ingen av dem är särskilt skrämmande eller chockerande eftersom den låga budgeten inte räckte till några högklassiga specialeffekter. Warwick Davis är med i 90 % av filmen och han verkar vara en skön lirare som jag har full respekt för men i rollen som Leprechaun är han bara en högst irriterande blandning mellan Chucky och Gremlin. Hysteriskt skrattande och skrikandes ”Me want me gold!” åker han omkring på allsköns transportmedel såsom trehjulingar, trimmade leksaksbilar och rullstolar och man önskar bara att någon, vem som helst skall komma och trycka ner den där mögliga tygsäcken med guldmynt i strupen på gaphalsen.

betyg1

Leprechaun finns ute på DVD nu.

 

LEAVE A RESPONSE

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."