Onyanserat

Blogg om film, TV och mycket annat

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Recension

Ma Rainey’s Black Bottom – Teatralisk tribut till bluesen i Chadwick Bosemans sista film

Betyg

Chadwick Boseman stod på toppen av sin karriär när cancern tragiskt avslutade hans liv tidigare i år och med det i åtanke är det inget annat än imponerande och inspirerande att se honom ge allt i Ma Rainey’s Black Bottom. Filmen som skulle komma att bli hans svanesång. En vacker men alldeles för tidig gåva till en publik och ett Hollywood som precis börjat älska honom. En stjärna som precis börjat stiga mot himmelen och ett oändligt universum. Att ingen annan än han själv och den närmsta kretsen, får man väl i alla fall förmoda visste huruvida detta de facto skulle komma att bli hans sista framträdande eller ej gör det ännu mer förkrossande att se hans lidelsefulla karaktär spela ut hela sitt register i en film som tyvärr inte når samma höjder som Bosemans unga arv till filmhistorien.

Foto: Netflix

Det är högsommar i Chicago år 1927 och Ma Rainey (Viola Davis) vill ha sin Coca Cola. Annars vägrar hon sjunga. Det spelar ingen som helst roll att produktionen redan är kraftigt försenad och att den dåliga stämningen i hennes fyrmannaband håller på att knäcka hela projektet. Hon skall ha sin Cola annars är det hon som går ut genom dörren för att aldrig mer komma tillbaka. Det kan låta som rena divalater och allmän dryghet men det handlar inte om en flaska läskeblask, den får endast porträttera den orättvisa behandling svarta fick utstå i 20-talets Chicago. Vita producenter som står redo att håva in vinsten men är för snåla för att hosta upp ett par cent för en dricka. Det handlar om makt och förtryck men Ma vägrar vara en passiv slagpåse för pengahungriga bolagsvargar. Hon tar fighten direkt och hon vet sitt värde på marknaden. Hon vet att hon är the Mother of Blues och att utan henne blir det inga stålar till någon. Samtidigt behöver både hon och hennes bandmedlemmar pengarna för att överleva dagen, vilket borgar för en intressant balansakt som hela tiden står och väger. I ena scenen tippar den åt ett håll, i nästa åt andra.

Under tiden hänger hennes band mest i ett angränsande rum där de repar och munhuggs. En bubblande tryckkokare där mätaren sakta men säkert rör sig mot rött. Det är anekdoter och tragiska livsöden om vartannat och ibland är det skönt när det äntligen blir tyst i någon minut. Eller när det faktiskt spelas musik. Inte för att det är något dåligt skådespeleri, inte alls. Faktum är att alla fyra är magnifika och dialogerna är knivskarpa, oavsett om de handlar om vilken tonart som fungerar bäst eller hur man hanterar förtryck. Det är bara det att det ibland blir lite väl högtravande och en paus är således utomordentligt uppskattad.

Foto: Netflix

Bandet består av pianisten Toledo (Glynn Turman), den kloka ugglan med en kappsäck full av livserfarenhet, Slow Drag (Michael Potts) som är den hetlevrade perfektionisten och Cutler (Colman Domingo) den lugnare i sällskapet. En välbehövlig ventil för överhettade situationer. Sist men sannerligen inte minst, Leeve (Chadwick Bosemans), opportunisten som skall förändra scenen. Trumpetaren som är trött på att lira samma gamla trötta låtar och drömmer om den dagen han kan starta ett eget band och spela sina egna låtar. Låtar som han är övertygad om kommer att sopa mattan med Ma Rainey och hennes gelikar. Tyvärr är han ensam om att tycka detta och de som sitter på pengarna vägrar att investera i ett så pass riskfyllt projekt.

En karaktär som snabbt vinner allas hjärtan men samtidigt är ett ständigt orosmoment är Ma Raineys brorson, Sylvester (Dusan Brown). En yngling som får det ärorika uppdraget att påa henne innan inspelningarna, som naturligtvis sker på gammal hederlig vinyl. Det var den tiden förstås. Blev det fel var det bara att kasta vaxet och börja om. Kostsamt och tidskrävande. Kruxet med lille Sylvester är att han stammar och det blir såklart lätt bekymmersamt för en redan stressad ensemble. Många omtagningar blir det och även diskussioner om att han borde bytas ut men Ma är stenhård och förhandlar icke. Sylvester skall köra introt och därmed basta. Efter mycket uppmuntran och lite medmänsklig coaching sätter han den perfekt och både band och skivbolagsdirektörer kan dra en lättnadens suck, för den här gången.

Foto: Netflix

Och det här är i princip filmen. Ma Rainey’s Black Bottom bygger på en prisbelönt pjäs av August Wilson och det märks för här är det teatraliska språket hela tiden närvarande. Att filmen dessutom nästan uteslutande utspelar sig i en spartatanskt inredd inspelningsstudio gör kammarspelet ännu mer intrikat. Men det är den välspelande ensemblen som är syret i den här berättelsen. Det finns inga direkta sidospår, förutom en lätt ansträngd kärlekshistoria som till mångt och mycket utspelas i periferin men annars är det detta man får. Ett rakt och tydligt budskap i en problematisk tid, kryddad med en rejäl dos känslor och dialog om allt och inget. Och i slutändan är det precis det som gör att filmen inte når hela vägen fram till mitt hjärta. Dialogen är filmens blessing and curse. Ibland sitter jag och njuter av ett skönt surr som nästan kan kännas lika musikaliskt som musiken självt men ofta blir det alldeles för meladromatiskt helt enkelt och det är synd med så många exceptionella insatser att Ma Rainey’s Black Bottom i sin helhet ofta mer känns som ett ihopplock av olika teaterstycken än en fullbordad spelfilm. Det är en vacker film med ett foto och kostym som både övertygar och förför och trots att Ma är the Mother of Blues spelar musiken andrafiolen i filmen, det är människorna som står på podiet här. Men med det sagt är soundtracket förstås både tidsenligt och synnerligen svängigt.

Även om Ma Rainey’s Black Bottom inte når hela vägen bör den förstås ses, om inte annat för att hedra ett av våra mest lovande framtidslöften som lämnade scenen alldeles för tidigt.

Ma Rainey’s Black Bottom finns att streama på Netflix nu

 

 

 

 

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."