Onyanserat

Blogg om film, TV och mycket annat

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Search in posts
Search in pages
Recension

Madonna ligger runt i Dangerous Game

Filmskaparen Eddie Israel (Harvey Keitel) är ett nedsunkat, försupet och otroget svin som försöker göra gjort till ogjort genom att överföra sina egna demoner och skuldkänslor till vita duken. I filmen Dangerous Game regisserar han ett relationsdrama om ett ungt pars moraliska förfall och vi bjuds på både överspel, kokainrus, osedligt leverne och psykisk manipulation. ”Det där låter väl inte så illa?” Nej, manusidén känns helt klart lovande på pappret men resultatet är så ointressant, oengagerat och långdraget att man helst av allt vill plocka fram den gamla klassiska frasen ”lika roligt som att se målarfärg torka”.

Abel Ferrara försöker i Dangerous Game att skapa ett psykologiskt drama som skall vara både provocerande och tragiskt. Han lyckas med båda delarna men tyvärr inte på ett bra sätt. Det som är tänkt att vara en mörk studie i den hårfina gränsen mellan verklighet och fiktion blir bara en trött arty gäspning.

Scener ur ett äktenskap

Det unga paret spelas av Madonna och James Russo. Många hävdar att Madonna här gör sin enda riktiga skådespelarinsats. Det må vara sant men inte gör det henne till en särskilt trovärdig aktris eller tillför någon extra dimension i en film som Dangerous Game. Elaka tungor vill även göra gällande att den enda anledningen till att hon bitvis kan gestalta Sarah Jennings på ett övertygande vis är att hon helt enkelt spelar sig själv. En iskall, lösaktig, kommersiell sell-out. Jag avstår själv helt från den typen av spekulationer. Hon skall hur som helst senare ha gått ut och sagt att hon ångrar sin medverkan i filmen. Russo skriker, hotar, slår, gråter, pissar och ligger på golvet filmen igenom. Överspelet går dock inte att skylla på honom eftersom hans roll är utformad just på det viset. Detta gör det i alla fall väldigt svårt att betygsätta hans insats i filmen. Keitel är väl inte helt oväntat filmens behållning. Hans väg mot totalt förfall är på sätt och vis gripande och i en annan film hade den storyn förmodligen inte gått lika obemärkt förbi. Problemet med det här högtravande pekorala luftslottet är att de få små ljuspunkterna som faktiskt finns där effektivt uppslukas och dras ner i det totala mörker som råder inuti denna gigantiska dynghög.

Idén ”movie in a movie” är på intet sätt nytt men sällan har väl utfallet blivit så katastrofalt misslyckat som i Dangerous Game. Filmen spelades in 1993 men släpps först nu. Redan där bör varningsklockorna börja ringa och jag hade heller ingen aning om varför DVD-släppet dröjt så länge innan jag såg filmen men nu förstår jag verkligen varför, ingen ville väl helt enkelt ta i skiten med tång. Filmen klockar in på helt normala 1,47 men när sluttexterna äntligen börjar rulla känns det som om jag suttit i soffan sedan Dracula var pojk och jag känner mig trött. Trött på Madonnas tomma blick och monotona tonläge, trött på James Russos konstanta gapande, trött på den mörka dimmiga studion och trött på livet.

Dangerous Game släpps på DVD idag.

 

LEAVE A RESPONSE

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."