Onyanserat

Blogg om film, TV och mycket annat

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Search in posts
Search in pages
Recension Serier & TV

Manhunt: Deadly Games – Smäller inte lika högt som föregångaren

Betyg

Bra

  • 65 % magnifik säsong

Dåligt

  • 35 % mindre magnifik säsong

Jag minns den som magnifik. En serie jag inte alls var särskilt taggad på, trots verklighetsbaserade massmord och en ytterst frän trailer. Kanske berodde det på att jag redan kände att jag hade sett, läst och hört allt om Ed Kaczynski. En seriemördare medelst bomber som aldrig riktigt fått plats i min ”hall of fame” över osedvanligt intressanta och ruskiga förövare. Hemsk, kalkylerande och svårfångad, absolut men ändå inte riktigt där. Inte i toppen där konkurrensen minst sagt är mördande. Eller kanske berodde det på att någon fått för sig att casta vedträt Sam Worthington i en huvudroll, en av få skådespelare som kan försätta undertecknad i omedelbar koma bara genom att dyka upp. Kanske var det i slutändan för att Manhunt: Unabomber slog ner i en Netflix-tid där utbudet fullständigt hade exploderat i briljanta verk som Stranger Things, House of Cards, Narcos, Bloodline och så vidare. Serier som redan då byggde en icke oansenlig backlog hemma i residenset. Då gick det inte heller att köra off-line mode så det var bara att försöka mangla så mycket som möjligt när man var hemma och hoppas att jobbet och livet inte tog alltför mycket tid i anspråk.

Förmodligen var det som i de allra flesta fall en kombination av samtliga komponenter men att Manhunt: Unabomber skulle visa sig vara sprängstoff av exceptionellt slag stod klart redan i första avsnittet och serien kvalade också sedemera in som en av årets höjdpunkter med sin tajta regi, spännande story och Paul Bettanys fenomenala leverans. Hell, till och med Worthington var ju storartad.

Foto: Lionsgate

Nå, hur det än må ha varit med den saken så är det nu i alla fall äntligen dags för nästa gäckande storbombare med tillhörande myndighetsjakt att leverera tokraffel i soffan. På agendan denna gång, OS-bombaren i Atlanta. Och om man inte känner till historien och dess gärningsman vill man kanske avsluta läsningen efter detta stycke och återkomma om sisådär tio timmar. För så är det. En tio avsnitt lång säsong släpps nu på C More under namnet Manhunt: Deadly Games och eftersom jobbet och livet faktiskt riskerade att ta alltför mycket tid i anspråk denna gång rev jag av hela sässen på en sittning. Eller ja, jag somnade i avsnitt åtta och fick därmed återuppta maratontitten dagen efter. En sömnincident som dels kan tillskrivas den mentala utmaning som ofta kommer med närmare ett halvt dygns TV-seriemosande men även den hysteriskt långa transportsträcka som utgör Manhunt: Deadly Games mittparti. NU FÖLJER SPOILERS!

Foto: Lionsgate

Den börjar dock som sin företrädare, magnifikt. Året är 1996 och den oerfarne säkerhetsvakten Richard Jewell, spelad av en Cameron Britton som är precis lika lysande här som i Mindhunter får det, så här med facit i hand, ytterst otacksamma jobbet att säkerställa allmänhetens välmående under Olympiska Spelen i Atlanta. Han upptäcker snart en väska som ser synnerligen suspekt ut och visst skall det också visa sig vara en bomb. Richard ikläder sig omgående hjälterollen och innan det smäller har han lyckats föra hundratals människor i säkerhet. Två personer dog dock i Centennial Olympic Park den där dagen och det sätter sig förstås i samvetet hos den till synes rakt igenom genomgode Jewell. Det dröjer inte länge innan media tapetserar staden med löpsedlar och kablar ut nyheten om vardagshjälten Richard Jewell och till och med den ständigt överbeskyddande morsan (Judith Light) är mäkta stolt över sin arma son som äntligen har lyckats bli något i livet. Men lycka är som bekant sällan långvarig och det är den inte här heller.

Foto: Lionsgate

Richard droppar från hero till zero under en enda erbarmlig dag och det är samma massmedia som nyss hyllat honom som håller i lien. En giftig artikel i lokaltidningen på väldigt lösa boliner pekar plötsligt ut Jewell som trolig gärningsman och snart är gatan utanför proppfylld av skåpbilar med parabolantenner på taket och långa serier av kamerablixtar som smattrar och lyser upp natthimlen likt 4th of July. Katastrofen är ett faktum och nu följer ett smärtsamt pärlband av inhuman hantering av människor som i sann amerikansk medborgerlig anda har blivit häktade, dömda i domstol, inkastade i dödscell och avrättats redan innan bläcket hunnit torka i tidningen. Bakom det ödesdigra reportaget står den ökända skjutjärnsjournalisten Kathy Scruggs (Carla Gugino) och här är den gamla devisen väldigt tydlig. Den enes död är den andras bröd. Under tiden Richard Jewell inte ens kan gå utanför dörren för att handla mat utan att bli brutalt misshandlad av pöbeln haglar lovorden över Scruggs som nu kan välja och vraka bland uppdragen. Men är det verkligen hennes fel att en tidigare hjälte nu inte längre är vatten värd? Visst är det hennes namn som står i ingressen men bakom beslutet att stoppa pressarna och pubba en story utan egentliga källor står en stressad chef med nyhetstorka flåsande i nacken. Och FBI då, som tidigt bestämt sig för att Richard är skyldig. Vilken roll spelar de i den här maktcirkusen där både vita lögner och ren desinformation haglar över en intet ont anande säkerhetsvakt som bara gjorde sitt jobb den där ödesdigra lördagen i juli?

Foto: Lionsgate

Otack är som bekant världens lön men till slut lyckas ändå en högst oenig FBI-ledning nosa rätt på den riktiga förövaren, Eric Rudolph (Jack Huston). En aktivist som inte bara bombade Centennial Park utan även har en abortklinik och en lesbisk nattklubb på sitt obefintliga samvete. Vägen hit kantas som sagt av misstag av gigantiska proportioner, som också skall få katastrofala följder men faktum är att det samtidigt är svårt att säga att Kathy Scruggs, FBI eller media faktiskt medvetet är ute efter att hänga en oskyldig man. Det är flera incidenter som knyts samman på ett olyckligt sätt och därmed förseglar en oskyldig mans öde. Hade inte en läcka fått tag i Richards namn och läckt det till Scruggs som i sin tur orsakar ett massmedia-kaos utan dess like kunde kanske FBI ha kunnat forsätta jobba i lönndom och därmed kunnat fatta andra beslut men det är ju såklart lätt att spekulera i så här från utsidan.

Foto: Lionsgate

Hur som helst. Manhunt: Deadly Games gör mycket rätt men tyvärr också en hel del fel. Tack och lov väger ändå de positiva delarna tyngre än de negativa och mycket av det kan tillskrivas skådespeleriet där i synnerhet tidigare nämnda Britton river ner applåder i mitt vardagsrum men även Arliss Howard är strålande i sin roll som den ständigt skeptiska ATF-agenten, som till skillnad från FBI går på teknisk bevisning före gissningar och rykten. Gethin Anthony har fått ”Worthingtons roll”, det vill säga lagom butter FBI-agent i kostym med slips, en rakryggad rättslakej som har tre ansiktsuttryck på repertoaren. Vilket är helt okej eftersom det ändå känns fullt rimligt att han skulle vara just sådan. I synnerhet då hans hjärta mjuknar mer och mer ju närmre han kommer sanningen och en skärskådan av den egna själen avslöjar sidor han förmodligen inte ens själv visste att han förfogade över.

Carla Gugino äger varenda bildruta hon är med i och då menar jag hela vägen från de första orden i den där ödeläggande storyn till överdosen som senare ledde till hennes död, då hon aldrig riktigt kunde komma vidare efter att sanningen med tiden rullats upp för allmänheten att beskåda.

Sist men inte minst på min favoritlista hittas Nick Searcy, precis som vanligt alltså. Förmodligen en av de allra bästa i branschen när det kommer till  biroller. Hade det gått att styra upp så här i efterhand hade jag velat att han var min morfar när jag var liten, och det är inte för att min morfar var dålig på något sätt men det är något som är så förbannat trevligt med den där karln. Han känns som en trygg beskyddare och skön snubbe i ett. Jag inbillar mig också att han hade varit perfekt att åka och fiska med. Nu vet jag givetvis ingenting om honom mer än att han aldrig gör mig besviken på film men han känns som en genuint bra människa bara. Men nu känns det som ramblings of a madman så låt oss gå vidare till det som skaver.

Foto: Lionsgate

För tyvärr finns det vissa saker inte ens en enastående ensemble kan rädda oss ifrån. I alla fall inte helt och hållet. En alltför långdragen story är en sådan sak. Och brist på analys och karaktärsutveckling av en huvudperson är en annan. Efter en inledning som bara kan beskrivas som magnifik och ytterligare ett par avsnitt som river sönder bröstkorgen hos även de mest hårdhudade dippar det betänkligt, i tempo, spänning, känslostormar och relevans. Det är en transportsträcka som känns smärtsamt onödig. Hade man kapat rejält i utfyllnadsmaterialet hade den här storyn lätt kunnat berättas i åtta avsnitt istället för tio och då hade det förmodligen heller inte blivit fullt lika rörigt i tidslinjen som det är i slutet. Det är nämligen framför allt när man lämnar Richard Jewell och istället riktar fokus mot den riktiga OS-bombaren, den tämligen identitetslösa Eric Rudolph som det börjar svaja. Det blir bara ännu en tokstolle som gömmer sig i skogen med sina bomber och lagens långa arm i släptåg. Det är absolut inte dåligt, inte alls men det är inte här seriens styrka ligger. Och precis så var det också med Unabomber. När identifikation väl var gjord och det blev en slutjakt av det hela blev det genast mindre intressant. Vilket förstås är något ironiskt då titeln på serien är just Manhunt men ibland är inte jakten det viktigaste utan det är vägen dit.

Manhunt: Deadly Games har premiär på C More 3:e mars

 

 

 

 

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."