Onyanserat

Blogg om film, TV och mycket annat

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Search in posts
Search in pages
Recension

Marianne – Recension

Filip Tegstedts debutfilm Marianne har applåderats på diverse filmfestivaler och lovorden från kritiker har haglat över denna norrländska rysare. Efter 2 timmar framför dumburken kan jag inte låta bli att undra varför. Sverige är i regel riktigt duktiga på att leverera folkhemsångest men här lyckas man inte alls. Marianne skall istället snart visa sig vara ännu en svart dag i den svenska filmhistorien.

Storyn i den här ”nyskapande” produktionen kretsar kring huvudpersonen Krister (Thomas Hedengran) och hans emotionella resa genom helvetets samtliga cirklar. När Kristers fru Eva (Tintin Anderzon) omkommer i en tragisk bilolycka lämnas han med ensam vårdnad om deras två barn. Sandra (Sandra Larsson), en rebellisk tonårsdotter i den svartaste av gothskrudar och ett ständigt gråtande spädbarn. Han försöker hålla ställningarna där hemma men ingen tycker om honom och det är lätt att förstå varför. Krister är en notoriskt otrogen lögnhals, en oerhört platt, dryg och trist personlighet som inte verkar kunna förmedla någon som helst ömhetskänsla i en svår livssituation. Istället försöker han dämpa sina egna skuldkänslor och sin nyvunna följeslagare, insomnia med hjälp av whiskeyflaskan på nattduksbordet.

Far och dotter glider långsamt längre och längre ifrån varandra, fysiskt och känslomässigt och efter ett slutgiltigt bråk flyttar så Sandra hem till sin kille ”Stiff” (Dylan M. Johansson). Stiff är en betydligt äldre flummare som gått ner sig totalt. Han puttrar omkring på sin gamla moped, klär sig som en luffare och bor i en liten lägenhet som närmast påminner om ett enstjärnigt horhus i någon bortglömd öststat. Hans stora passion här i livet är nordisk folktro och i varje konversation lyckas han klämma in både troll och maror. Det känns inte som någon ”match made in heaven” direkt. Inte så mycket på grund av deras olikheter utan snarare på grund av det totalt kärlekslösa och klaustrofobiska förhållandet.

Man saknar som bekant  inte det man har förrän man förlorat allt och Krister inser att han måste ändra på sig för att kunna vinna tillbaka sin dotters kärlek och respekt. Det går hyfsat ända tills han börjar misstänka att en mara är ute efter honom och hans familj. Det är givetvis drömodds på detta men Stiff är ju överjävlig på just maror och Krister tvingas således motvilligt be om dotterns pojkväns expertis inom området. För att driva ut det onda ägnar de sig åt ritualer med linfrön och inredningsprylar inköpta på Indiska. Här övergår filmen till komedi, en oavsiktlig sådan och trovärdigheten får sig en rejäl törn. Sandra tycker i alla fall inte att det är supercoolt att hennes snubbe hänger med farsan och blir ännu mer obstinat och full av förakt och snart är de på kollisionskurs igen.

Krister kunde till sist bota sin insomnia genom att se filmen Marianne från början till slut

Krister fortsätter att förlora sig själv i sömnlösa nätter och när han väl lyckas somna in vaknar han snart upp genomsvettig och skrikande. Skuggor och släpande elektroniska oljud utgör den spöklika kulissen och illustrerar huvudpersonens panikångest på ett övertygande sätt och man frågar sig, vad är verklighet? Det finns ju två sidor här. Antingen håller han på att bli galen eller så är det faktiskt en mara som är ute efter honom. För att få bukt med sin jobbiga situation går Krister i alla fall med på att besöka en psykolog, spelad av Peter Stormare som måste ha varit skyldig producenten en gentjänst för att krita på det här kontraktet.

För tyvärr räcker inte smygande figurer och skumma ljudmattor när tempo och nerv i Marianne ungefär ligger i paritet med ”Kristina Lugn läser högt ur telefonkatalogen”. Lägg där till en stolpig dialog och stundtals pinsamt oengagerat skådespeleri (huvudpersonen dricker inte ens kaffe på ett övertygande sätt) med tröttsamma stereotypa personlighetsskildringar och ni förstår att jag inte riktigt sällar mig till hyllningskåren. Paralleller har dragits till både Kubrick och Polanski men jag känner mest igen gammal skåpmat ur kortlivade TV-produktioner från SVT’s mindre glansfyllda dagar.

Marianne finns ute på DVD nu.

 

 

LEAVE A RESPONSE

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."