Onyanserat

Blogg om film, TV och mycket annat

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Max Anger
Recension Serier & TV

Max Anger – With One Eye Open – Telekom och ryssar i medioker spionthriller

Betyg

Året är 1996 när den svenska statliga telekomjätten Phonera och privatägda konsultfirman Vektor skall göra årets största affär med ryska SPGSM. Eller årets? Det är säkert århundradets största deal. Årtusendets? Det är i alla fall så vi skall känna när den stundande överenskommelsen annonseras ut på en presskonferens där Vektors VD, Charlie (Johan Rheborg) och Phoneras dito Elisabeth Ståhl (Annika Hallin) håller svulstiga tal för en publik som mest har kommit dit för gratis bubbel, precis som det var då, i branschen på 90-talet. Innan regler, lagar och lågkonjunkturer satte stopp för det där bjudandet. Nu får man knappt bjucka på lurre utan att ett formulär skall fyllas i, men där och då. Då var det annat ljud i skällan. Ryssland är sexigt säger Charlie i sin presentation. Ingenting kunde vara mer fel skall det visa sig under åtta avsnitt av Viaplays nya thrillerserie baserad på Martin Österdahls böcker, Max Anger – With One Eye Open.

Foto: Viaplay

Nu skall det nämligen visa sig att ryssen kommer. Och det är ju alltid skrämmande. I hela våra liv har vi blivit skrämda av dessa två ord, ”ryssen kommer” och det förstår man ju. Med ryssen kommer kommunism, Gulag, ren vodka i smutsiga glas och rostbrun arkitektur. Pälsmössa också förstås, och cigg. Rikligt med röka. Precis allt det där sätter Max Anger, det är klyschfest och alla är bjudna. Men vem är egentligen Max Anger och är det verkligen möjligt att döpa en svensk TV-serie till något så fånigt som Max Anger? Lirar han bas i ett norskt dödsmetallband som bränner kyrkor? Tävlar han i esport? Är han tatuerare i Miami? Nej, han är affärsanalytiker på Vektor och han har att göra. Vektor är nämligen ett sådant där bolag där allt som är helt orimligt inträffar på en och samma gång. En helt absurd händelsekedja som man måste svälja för att överhuvudtaget kunna se vidare efter första avsnittet. En lavin av inkompetens. Vektor är konsultbolaget som har anställts för att ansvara för säkerheten kring den kommande affären och hur de lyckades få det uppdraget är för mig helt obegripligt. De måste ha dumpat priserna vid den offentliga upphandlingen för maken till oduglig personal har jag sällan sett på ett och samma ställe, och då har jag ändå stött på ett och annat bolag där det har funnits en del förbättringspotential, för att uttrycka mig snällt.

Foto: Viaplay

Max Anger (Adam Lundgren) upptäcker snart att företaget läcker som ett såll. Hans flickvän Pashie (Evin Ahmad) har ryskt påbrå. Kan det vara hon som går Lenins ärenden tro? Det mesta tyder ändå på det. Hon försvinner nämligen omgående under ett besök i Sankt Petersburg. Samtidigt fortsätter saker att gå snett och Charlie, som måste ha grävt fram sin VD-titel ur Corn Flakes-paketet suckar högt när han sitter där inne på sitt kontor med jacka på, så som man gjorde på 90-talet. Då och då besöker han den mystiska Carl Borgenstierna (Per Ragnar) för råd men vem är han och kan man lita på honom? Kan man egentligen lita på någon i den här sörjan? IT-säkerhetschefen på Phonera, David Juhlin (Joel Spira) upptäcker ständigt nya hot och för att vara en statlig leverantör av telefoni är det sorgligt att se hur dålig säkerheten är, spioneri eller ej. Affären riskerar att rasa och det är många rynkor i pannan på management-nivå när hemligstämplade dokument ständigt försvinner och mystiska telefonsamtal ramlar in och det spelar snart ingen roll hur många möten i inglasade konferensrum man håller, läckan måste stoppas.

Foto: Viaplay

Äh, fuck it tänker Anger, som lämpligt nog är tidigare elitsoldat och drar själv till Sankt Petersburg för att hitta Pashie. Han är dock inte i toppform, den gode Max. Nej, av okänd anledning tuggar han Sobril och svettas om natten. Någonting plågar honom men han kämpar på. Väl i Ryssland finns det nog inte en enda person som inte vill honom illa. Vart han än går, om det så bara är ut för att köpa ett paket mjölk så är det någon hejduk där med Kalashnikov, och det är förstås rimligt i en stad med fem miljoner invånare. Allt från grannar till ryska underrättelsetjänsten är honom i hasorna. Och det är klart, när en telekom-affär ligger i riskzonen är det viktigt att alla engagerar sig. Hemmavid har det hettat till ytterligare när en rysktalande svensk torped med ett engelskklingande namn, Ray McKinley (Linus Wahlgren) nu börjar att utpressa folk på svensk mark. Man vet direkt att han är bad ass den här snubben. Det ser man på tumringar, halskedja, skinnpaj och pilotbrillor. Ray McKinley, han har varit med förr. Det är tydligt men vad vill han?

Foto: Viaplay

Back in the USSR, rullar det på för Max. Bokstavligen. Han har nämligen hookat upp med lokala taxichaffisen Mira (Ieva Andrejevaite) som för en väl tilltagen summa har gått med på att köra runt honom i jakten på ryska spioner, lönnmördare, korrupta politiker och dess bihang. Det är minst sagt fascinerande att se hur mycket som rullas upp i bakvattnet av en affärsöverenskommelse. Här är hela världsordningen på väg att förändras och den enda som tycks kunna stoppa detta är en före detta svensk militär som numera har sadlat om till affärsanalytiker.

Logiken är förstås helt skev. Det finns ingenting i storyn jag kan köpa. Inte ens överväga ett avtal. Max Anger är krystad så det förslår, till och med twisten i slutet är skrattretande långsökt. Innebär det att den inte är underhållande? Nej, det skall den ändå ha. Under åtta avsnitt lyckas Lisa Farazaneh och Jesper W. Nielsen hålla spänningen och mystiken uppe, trots ett stundtals synnerligen stelt skådespeleri från majoriteten av de inblandade och som sagt, en story som innehåller så många ansträngda frågetecken att det ibland är svårt att veta om det hela är gjort med glimten i ögat eller om det faktiskt är meningen att vi skall tro på det här. Tyvärr är känslan det sistnämnda. En annan sak som måste lyftas fram är nittiotalskänslan som känns riktigt genuin här. Vi snackar GSM-nät, WAP och knapptelefoner. Ja, förutom i Ryssland då förstås, där är det fortfarande snurrskiva som gäller. Man väntar vid faxen och köar vid kopiatorn. Det här var förstås innan IT-bubblan och med tanke på hur information hanteras i Max Anger – With One Eye Open är det inte konstigt att den senare sprack.

Max Anger – With One Eye Open finns att streama på Viaplay 

 

 

 

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."