Onyanserat

Blogg om film, TV och mycket annat

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Recension

Maze Runner: The Scorch Trials – Recension

The Scorch Trials 3

Ja, det är en till sådan här young-adult-film som utspelar sig post-skiten-träffade-fläkten. En till sådan där film som bygger på en bokserie. Japp, det är en trilogi, så det blir antagligen tre filmer. Vän av ordning vet dessutom att man alltid kan dela den tredje boken i två filmer – för att krama ut så mycket som möjligt av en publik som redan övertygats om aktuell följetongs storhet (The Hunger Games, The Divergent Series).

Precis som Insurgent (2015) tog vid exakt där Divergent (2014) slutade, tar Maze Runner: The Scorch Trials vid precis där föregångaren The Maze Runner (2014) slutade. Vi blir inkastade direkt i handlingen utan att någonting från första filmen återges. Vilket kanske är helt utan probs för de hårdnackade fansen, men för undertecknad blir det en stund av förvirring – även om jag faktiskt minns labyrinten från första filmen och att kidsen lyckades fly därifrån.

The Scorch Trials 5
Labyrintgänget.

The Scorch Trials är en väldigt annorlunda film än föregångaren. Där den förra byggde sin dramatik på något slags klaustrofobisk spänning samt en nyfikenhet på vad som låg bortom labyrinten och orsakerna till varför ungdomarna hade placerats där, så bygger denna film på jakt: ur askan i elden – loopa.

Så fort gänget tagit sig ut ur labyrinten, från första filmen, och till vad de tror är säkerhet så visar det sig att också denna plats, en bas, kontrolleras av den onda organisationen WICKED. Organisationen utför experiment på dessa ”labyrint”-ungdomar då de är immuna mot zombiesjukdomen – ja, just det ja, det finns zombies, så kallade ”cranks” – och WICKED vill hitta ett botemedel. Thomas (Dylan O’Brien) med vänner flyr, på ett sådant där sätt som bara är möjligt på film. Och filmens huvudantagonist Janson (Aidan Gillen) tar upp jakten. Gillen är Littlefinger för Game of Thrones-fansen, Tommy Carcetti för The Wire-fansen och en småcreepy irländare för er som inte stött på honom tidigare.

THE SCORCH TRIALS
Häng kvar…

Jakten går i en postdomedagsvibbig miljö av fallna städer och öken. Och så fort man känner att handlingen går på tomgång så händer något. Och eftersom handlingen mer eller mindre är obefintlig så händer det saker hela tiden. Det bara staplas händ på händ på händ. Det kryddas obestridligen med en del spänning, av den traditionella sorten: någon lyckas glida under porten precis innan den slår igen, någon får tag i en annan med ena handen precis innan personen störtar mot sin död, en zombie (crank) skrämmer med sedvanlig skräckfilms-hoppa-till-tricks. Så där håller det på.

DF_24740R.JPG
Thomas (Dylan O’Brien).

Genom denna film rusar ett gäng totalt andefattiga, postapokalypsmoderiktiga karaktärer. Gängets härförare Thomas (O’Brien) placerar sig i samma urtrista och slätstrukna karaktärsamling som Four (Theo James) ur Divergent-serien och Jonas (Brenton Thwaites) ur The Giver. Inte är det bättre med resterande delen av labyrintbarnen. Teresa är en skugga av den karaktär Kaya Scodelario spelade i Skins (Effy Stonem). Och det pratas och gapas om allt möjligt som angår denna värld, men mytologin känns till att börja med inte särskilt stabil, dessutom utgörs den i huvudsak bara av klichétunga beståndsdelar som är på tok för välanvända för uppbåda erforderligt intresse.

Det enda som gör filmen sevärd är att det händer saker och att det bitvis är storslaget rent visuellt. Särskilt de raserade och förfallna urbana miljöerna.

Maze Runner: The Scorch Trials hade biopremiär 16 september. 

betyg2

LEAVE A RESPONSE

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *