Onyanserat

Blogg om film, TV och mycket annat

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Recension

Medicinen – Recension

Medicinen

 

Recensionen publicerades första gången 24 Augusti. 

Johanna (Helena Bergström) är en frånskild resejournalist med två barn som arbetar på modetidningen Dolce Vita. Hon är hunsad av alla runt omkring henne. När hon i jobbet blir erbjuden en resa till solen för henne och barnen tackar hon glatt och villigt ja. Men den hårdföra chefredaktören (Ewa Fröling) anser varken att hon är värd en sådan resa eller tillräckligt kompetent för att hantera ett sådant journalistiskt uppdrag. Johanna har ju lovat barnen och att agera försöksperson blir sättet att skramla ihop de pengar som krävs för att göra resan. Ett experiment som kommer med oanade biverkningar.

Han har fått mycket skit genom åren, Colin Nutley. Och det är inte så konstigt, det mesta han rör vid, vad gäller filmskapande, blir till bajs. Nu har han lagt vantarna på ett manus baserat på romanen Medicinen. Boken ingår i en trilogi  skriven av Hans Koppel (pseudonym för Petter Lidback). En trilogi som inleds med Vi i villa och avslutas med Kungens födelsedag. En serie munsbitar till samhällskritik, där den första boken står ut som den överlägset bästa. Men Medicinen är på intet sätt en dålig bok, och inte heller ett dåligt underlag för en film.

Givetvis är det Helena Bergström som tar sin an huvudrollen när det är Nutley som styr. Och hon gör det godkänt. Det är ju sällan det mest utmanande som levereras när denne regissör är i farten. Bruksfeelgood kan vi kalla mycket av det han klämt ur sig. Och för att blidka Nisse i Hökarängen: nä, det är inget fel med bruksfeelgood. Särskilt är det inget fel när Nutley faktiskt gör ganska bra ifrån sig, även om filmen har ingredienser – framför allt vissa visuella grepp – som får det att vändas i magen.

Trots uppsidorna som bok blir Medicinen ändå ett förhållandevis tunt manus. Det som är lakoniskt och ekonomiskt i romanen blir något anemiskt när det överförs till vita duken. Även om många av scenerna med pinsamheter och generellt socialt obehag gör sig ganska väl. Några repliker är direkt saxade ur boken, och en handfull av dem är faktiskt inget annat än fantastiska. Skådespelarna sköter sig förhållandevis gott, ofta är det endast rakt och okomplicerat agerande som krävs, men Ewa Fröling och Maria Lundqvist står ut som de något mer osympatiska karaktärerna – vid sidan av Johan H:son Kjellgren. Petra Mede sköter sig också helt okej i sin skådespelardebut.

Visst vilar det en klaustrofobisk lågbudgetkänsla över hela produktionen och musikvalen är för det mesta totalt vedervärdiga. You’re the Voice med John Farnham som emancipatorisk signal – liksom, vad in i hel…!? Och halvfärska Ambitions i både original och trött coverversion. Men det blir ganska bra detta ändå. Det är ju alltid underbart att se den hunsade bli den hunsande. Ett fenomen som inträffar titt som tätt på film, men alldeles för sällan i verkligheten.

En 3:a, det du Colin.

Medicinen har biopremiär 29 augusti.

betyg3

LEAVE A RESPONSE

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *