Onyanserat

Blogg om film, TV och mycket annat

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Search in posts
Search in pages
Recension

Melancholia – Recension

När jag kommer ut ur biografen känner jag mig helt urblåst. Trots att jag verkligen älskar film så är det sällan jag känner en så fysisk påverkan av en film som av Melancholia. Men så handlar det ju om jordens undergång också. Ja, det är väl ingen spoiler direkt, för filmen inleds så att säga med sitt slut. Det vill säga undergången.

Men inte bara det, början på filmen är väldigt speciell. Lite som en ouvertyr till en opera, med ett mäktigt musikstycke av Wagner, ackompanjerat av stiliserade scener som ser ut som tavlor. Det är inte riktigt stillbilder, men nästan, det rör sig i ultrarapid och är otroligt vackert men samtidigt obehagligt.

En av de stiliserade scener som inleder filmen

Melancholia är namnet på en planet som gömt sig bakom solen, men som nu är på väg mot jorden. Det sägs att den ska passera på nära håll, men ändå inte krocka med vår planet. Men kan man verkligen vara säker på det?

Förutom prologen, som man kanske kan kalla de inledande tablåliknande scenerna, så inleds filmen snarare som ett slags familjedrama. Justine (Kirsten Dunst) har gift sig med Michael (Alexander Skarsgård), och Justines syster Claire (Charlotte Gainsbourg) och hennes stenrike man John (Kiefer Sutherland) ordnar festen på sitt stora gods. Relationerna är lätt dysfunktionella, mamman (Charlotte Rampling) säger obekväma saker vid middagen, pappan (John Hurt) fånar sig med sina bordsdamer, festfixaren (Udo Kier) håller på att gå i bitar för att brudparet liksom bara sabbar all hans perfekta planering, bland annat genom att komma två timmar för sent till festen. Men det märks mer och mer att allt inte står rätt till. Justine avviker, vill hellre gå och natta sin systerson än dansa brudvals, tar en tur med golfbilen istället för att skära upp tårtan, och det blir allt tydligare att hon lider av en depression som tar över mer och mer.

Justine ler och ler, men allt står inte rätt till

Kirsten Dunst vann ju pris i Cannes för sin skådespelarinsats, och ja – hon är verkligen fantastisk. Hon varvar apati med frustration, och man har knappast sett henne göra något bättre än det här.

I filmens andra del står systern i centrum. Kirsten Dunsts roll är den mest uppmärksammade, men Charlotte Gainsbourgs gestaltning av den kontrollerande systern Claire, som mer och mer bryts ned av sin panikartade rädsla inför planeten som närmar sig, är minst lika viktig för filmen.

Det är svårt att beskriva Melancholia. Det är fruktansvärt vackert, på det där sättet som riktigt melankoliska saker kan vara. Det händer inte jättemycket, man vet i stort sett hur det ska sluta, men ändå är det oupphörligt spännande och fascinerande. Von Triers svarta humor finns faktiskt också där i små doser, och vissa scener är riktigt absurda.

Planeten Melancholia på väg mot jorden

Lars Von Trier har själv pratat om att han i Melancholia skildrar och bearbetar den depression han drabbades av efter inspelningen av Antichrist, och man kan nog se det här som en studie i sinnestillståndet melankoli, om än i dess mörkaste form. Det är svårt att skriva om den här filmen utan att det bara låter extremt tungt och mörkt och ångestladdat. Men på samma sätt som extremt deppig musik kan vara riktigt tillfredsställande att gotta sig i, på samma sätt känner jag inför Melancholia.

Känslorna rördes ju minst sagt upp när Lars von Trier var i Cannes och presenterade filmen häromveckan. Visst var det ganska puckade grejer han sa, men jag tycker ändå festivalledningen överreagerad rätt starkt när de portade honom från festivalen. Hur som helst var det tur att de inte stängde ute filmen från tävling, för det skulle vara riktigt idiotiskt att låta intrycket av den pinsamma presskonferensen påverka ens uppfattning av den här filmen. För Melancholia är en av de mäktigaste filmupplevelserna jag haft på länge.

Trailer till Melancholia från rstvideos trailerarkiv.

7 COMMENTS

  1. Först tyckte jag inte att den var så bra, jag satt och sög på mina menthos och bytte ställning flera gånger, rätade på benen och skruvade på håret. Jag kände mig lite rastlös. Nu är det som om Melancholia bara finns där och är lite rastlös och liksom sticker innom och säger hej flera gånger om dagen och jag blir inte kvitt den. 
    Var den inte ganska larvig ibland? 
    Men Trier är väl ganska larvig, är han inte det? 

  2. Jag var fångad från första stund! Hmm, jag tror inte att jag tyckte den var larvig nån gång…när tyckte du den var larvig? Fast Lars kan väl vara rätt larvig ibland, det kan jag hålla med om. Det är till exempel väldigt larvigt att skämta om att Kirsten Dunst övertalat honom att hans nästa film ska vara en hårdporrfilm. Mycket larvigt.

  3. Den enda scenen jag kände var lite larvig var Kirstin Dunst nakenscen. Den fick mig bara att tänka på tjejer som måste gå med på sån ”konst” för att få roller, vilket ha varit en ganska het debatt i filmbranschen på sistone.

  4. Verkligen! Redan i trailern tänkte jag att det var en omotiverad nakenscen (och det levde ju verkligen upp till det som sägs att om det så bara är en halv sekunds nakenscen med i en film så måste den vara med i trailern…)

LEAVE A RESPONSE

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Gillar mat, handarbete och vampyrer. Får gåshud av introt till HBO-serien Angels in America och när Billy Elliott dansar sin argdans till ”A town called Malice”. Är stammis på Göteborgs Filmfestival och planerar att i framtiden även bli det i Cannes.