Onyanserat

Blogg om film, TV och mycket annat

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Post Type Selectors
Recension

SFF: Metro Manila – Recension

FILMFESTIVALEN Metro Manila

Tänk hur många filmer som inte hade blivit filmer om världen inte var fylld av ekonomisk ojämlikhet. Dagens Nyheter-skribenten Kerstin Gezelius var inne på en liknande tankegång i en artikel om Breaking Bad (DN 2013-08-16). Att Obamacare skulle tillintetgöra den amerikanska sjukvården som den intriggeneratorn den varit. Kemilärare får cancer. Går till sjukhuset. Slut.

I Storbritanniens Oscarsbidrag till bästa utländska film, Metro Manila, tvingar den ekonomiska ojämlikheten familjen Ramirez att lämna den filippinska landsbygden och ge sig av till Manila. För att där möta en storstad som äter sina inflyttade och svagaste. Sean Ellis har regisserat och skrivit manus, precis som han gjorde i Cashback (2006) – en film som både fick oförtjänt dålig kritik, och oförtjänt bra.

Medan mamman i familjen, Mai (Althea Vega), tar anställning på en skum bar i det där blandyrket servitris/strippa/prostituerad, som tycks vara fattiga kvinnors lott. Får pappan Oscar (Jake Macapagal) anställning på ett värdetransportföretag, tack vare den anställde Ongs (John Arcilla) goda vilja. Det ser ändå någonstans ut som att det kommer att ljusna för familjen Ramirez. Men det är ju givetvis inte så enkelt. Mais arbete är vidrigt, och blir än vidrigare. Och Oscars jobb på transportföretaget är ett riktigt högriskarbete, med ett poliskårs-liknande och bedrägligt krav på fullständig lojalitet.

Metro Manila XVI
Oscar i en pressad situation.

”In God we trust”, upprepar familjen Ramirez om och om. Hoppet är ju som sagt det sista som överger människan. Denna livsinställning kontrasteras mot Ongs nyktra beskrivning av hur ologiskt det är att spela på lotto. Och det absurda i att tro på hoppet.

Metro Manila innehåller en del fantastiska scener och slutet är lysande. Den skildrar väl urbaniseringens skuggsidor. Det är dock lite svårt att svälja det melodramatiska språket, men det är klart, människor i extremt utsatta positioner håller antagligen inga softa samtal av Seinfeld-typ. Inom familjen Ramirez är språket som mest högtravande, som att de snarare än att representera individer representerar gruppen ”godtrogna och inflyttade bönder som söker lyckan i megastad”.  Lite platt, lite schablonmässigt.

Sean Ellis lyckats väl med det poetiska tilltalet som också fanns i Cashback – men där det gick lite överstyr. Här är det balanserat väl mot den benhårda och realistiska skildringen av fattigdom, utsatthet och våld. Vi får också en bild av hur det ofta är omständigheterna som definierar moralen, som filmens tagline lyder: ”Desperate men take desperate measures.” Men det är som sagt, lite schablonmässigt, och något tunt.

Filmen visades för sista gången på festivalen igår. Den har svensk distribution via NonStop Entertainment, men jag hittar tyvärr ingen vidare information om när och hur den visas igen.

betyg3_5

LEAVE A RESPONSE

Din e-postadress kommer inte publiceras.