Onyanserat

Blogg om film, TV och mycket annat

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Search in posts
Search in pages
Recension

Midnatt i Paris – Recension

Är du fullständigt allergisk mot Paris-klichéer kanske du ska undvika Woody Allens nya film Midnatt i Paris, för det här är fullt med Parisporr – takåsar, rödvin, uteserveringar med randiga markiser, regniga boulevarder, trånga gränder, dragspelsmusik, mysiga loppmarknader, you name it. Men, just den här klassiska mysbilden av Paris har en viktig roll i filmen, som i mångt och mycket handlar om nostalgi, något som huvudpersonen Gil Pender ägnar sig mycket åt.

Gil, spelad av Owen Wilson, är en amerikansk författare som åkt till Paris med sin fästmö och svärföräldrarna, som är allmänt skeptiskt inställda till Gil och tycker att dottern kunde hitta en bättre man. Han är vilse både i sin karriär och i sitt förhållande, drömmer om att bo i Paris, men fästmön delar inte hans romantiska föreställningar om staden, och tycker det låter som en förfärlig idé (hon vill bo i Malibu). När Gil promenerar i staden runt midnatt hamnar han plötsligt i sina drömmars tidsålder, 1920-talets Paris, då staden befolkades av stora konstnärer och författare.

Och det är oerhört underhållande att se alla konstnärer och författare dyka upp. Bland annat gör Adrien Brody en mycket rolig Salvador Dalí, Kathy Bates spelar Gertrude Stein och Corey Stoll gör en Ernest Hemingway som är kärv, pratar om jakt och vill slåss. Just det här att Gil faktiskt färdas i tiden kan ju tyckas lite udda, men det funkar väldigt bra i filmen, antagligen för att Paris som stad ju faktiskt har den här sagolika atmosfären kring sig. En rolig scen är när Gil sitter med Dalí, Luis Buñuel och Man Ray på en bar och känner att han måste lätta sitt hjärta över den konstiga situationen han befinner sig i, det här att han kommer från en annan tid, det vill säga framtiden. Men eftersom de konstnärer han sitter med alla är surrealister får han ingen riktig reaktion, de bara ”ja precis, du är från en tid, men lever i en annan”, det är helt naturligt liksom.

En lätt förvirrad Gil i en bil med bland andra F Scott Fitzgerald och Cole Porter

Det är, inte oväntat, tydligt att Owen Wilsons karaktär Gil är själva ”Woody Allen-karaktären” i filmen, en lätt neurotisk författare som velar och är lite mesig, men som man väldigt tydligt sympatiserar med i jämförelse med de andra karaktärerna. Och Owen Wilson passar riktigt bra i den här rollen.

Som vanligt undrar man också varför huvudpersonen och hans flickvän Inez (Rachel McAdams) är ett par från första början, de är ju mer än lovligt omaka, precis som det brukar vara i Allen-filmer. Det kommer inte direkt som en överraskning när Gil börjar tvivla på förhållandet.

En annan vanligt förekommande karaktär i Allens filmer är den outhärdlige besserwissern. Här är det amerikanen Paul, spelad av Michael Sheen, som råkar befinna sig i Paris samtidigt som vännen Inez. Han är mer eller mindre självutnämnd expert på både franska viner, Versailles arkitektoniska historia och Claude Monet. Visserligen inleder han varje uttalande med ett ”if I’m not mistaken”, men när han blir motsagd av guiden på Rodin-muséet (spelad av presidentfrun Carla Bruni) ger han sig såklart inte. Man blir faktiskt halvt galen på den här karaktären, vilket väl är meningen.

Paul berättar allt han vet (?) om Versailles

Midnatt i Paris är en förtjusande, spirituell film. Måhända en bagatell, men en som lämnar ett bestående intryck. Det är puttrigt och stämningsfullt, och riktigt inspirerande.

Filmen handlar om nostalgi, om konst, och om den speciella inverkan en stad faktiskt kan ha på den som befinner sig där. Men det blir också allt mer tydligt att nostalgi oftast handlar om ett slags ”gräset är grönare på andra sidan-tänkande”. När Gil hamnar i det 1920-tal som han själv vurmar så mycket för upptäcker han snart att de där istället nostalgiska över 1890-talets Paris, ”La Belle Epoque”.

1 COMMENTS

LEAVE A RESPONSE

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Gillar mat, handarbete och vampyrer. Får gåshud av introt till HBO-serien Angels in America och när Billy Elliott dansar sin argdans till ”A town called Malice”. Är stammis på Göteborgs Filmfestival och planerar att i framtiden även bli det i Cannes.