Betyg

Bra

• Skådespeleriet
• Roliga syskonbråk
• Utmanar fördomar

Dåligt

• Lite förutsägbart

Jag får aldrig nog av feelgood, tycker snarare att det görs alldeles för få filmer inom denna genre. Min pappa Marianne är en sådan och handlar om modet att vara sig själv och lyckan över att bli älskad för den du är. Filmen är löst baserad på Ester Roxbergs bok ”Min pappa Ann-Christine” om när hennes egen pappa, den 58-åriga prästen Åke Roxberg, kom ut som Ann-Christine. Liksom boken berättas filmen ur dotters perspektiv.

Handling

Efter att ha brutit upp med pojkvännen återvänder Hanna (Hedda Stiernstedt) till sin hemstad Alingsås för ett vikariat på lokalnyheterna. När hennes älskade pappa (Rolf Lassgård) avslöjar att han egentligen vill vara Marianne vänds Hannas värld upp och ner. Men för pappa Marianne finns ingen återvändo, hon måste äntligen få vara den hon är. Det blir en omtumlande resa för Hanna som varken kände sig själv eller sin pappa så väl som hon trodde.

Då och då hör jag någon i min omgivning säga, eller skriva, att svensk film inte är bra – jag håller verkligen INTE med. De svenska filmer som jag har sett de senaste åren har varit bra eller utomordentligt bra. Min pappa Marianne är inget undantag.

Skådespelarna

I rollistan hittar vi Hedda Stiernstedt, Rolf Lassgård, Lena Endre, Klas Wiljergård och Nour El Refai. Samtliga passar helt perfekt i sina roller. Det här är inte första gången Lassgård klär sig i kvinnokläder (och förhoppningsvis inte den sista). Det var härligt att se honom ta ut svängarna i musikalen Hairspray på Chinateatern i Stockholm, nu är det fint att se honom agera lågmält och minimalistiskt. Han är en fantastisk skådespelare som verkar klara alla nyanser. Trovärdig i varenda scen. Samspelet mellan honom och Stiernstedt är en njutning att följa!

Ett laddat ämne behandlas med respekt, men samtidigt med en befriande lättsam ton. Filmen utmanar våra fördomar och jag hoppas att den kommer att ses av en stor publik. Här och där blir manuset alltför förutsägbart, men det gör inte så mycket. Det suveräna skådespeleriet väger upp små brister i manus.

Syskonbråken mellan Hedda Stiernstedt och Klas Wiljergård är roliga. De är vuxna nu, men beter sig fortfarande som barn. Jag har också en bror och igenkänningsfaktorn är stundtals hög.

Min pappa Marianne har biopremiär 21 februari.

Stillbildsfoto: Ola Kjelbye ©Nordisk Film Distribution