Onyanserat

Blogg om film, TV och mycket annat

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Recension

Moln över Sils Maria – Recension

Moln över Sils Maria 2

Jag avskyr den här filmen. Det är väl lika bra att säga det på en gång. Och inte mjuknar jag heller av att andra kritiker talat sig så varma om den, tvärtom. I normala fall brukar jag inte läsa vad andra skrivit innan jag skriver min egen recension. För att vara ”ren”, ”klar”, ”fri” och så vidare … bla, bla … Efter Moln över Sils Maria var jag tvungen att dammsuga nätet på recensioner, det känns liksom som att jag missat något, något väsentligt. Men inte fan har jag missat något. Vi ser samma saker, vi tolkar bara haveriet olika.

Skådespelerskan Maria Enders (Juliette Binoche) och hennes assistent Valentine (Kristen Stewart) tar sig till Alperna där författaren till Enders genombrottsfilm, Wilhelm Melchior, ska få ta emot ett pris. På vägen dit visar det sig att han avlidit. Enders (Binoche) erbjuds en teaterroll i en pjäs som bygger på filmen. Då spelade hon filmens unga kvinna gentemot en äldre skådespelerska. I uppföljaren ska hon spela den äldre parten i relationen medan den yngre ska spelas av Lindsay Lohan-mejslade Jo-Ann Ellis (Chloë Grace Moretz). Valentine och Enders spenderar tiden i Alperna med att repetera inför pjäsen.

Inledningsscenen på ett tåg har blivit väldig hyllad för sitt sätt att sätta tonen och informera tittaren. Och visst är det snitsigt kameraarbete, men i övrigt kan det vara det pajigaste jag sett. Detta är skolboksexemplet på apelsin-tv. Allt förklaras i detalj på ett sätt som knappast är naturligt. Och för att vi inte ska missförstå överöses vi med ytterligare information via paddor och mobiler, som zoomas in. Jag undrar bara, när ni pratar i telefon en vanlig dag, repeterar ni högt och tydligt det personen i andra änden säger?

Moln över Sils Maria
Jag är typ det enda som är något så när bra med den här filmen …

Jag vet att kulturskribenter gör orimliga kopplingar – på grund av att det är jävligt jobbigt att skriva hela tiden och att en ibland behöver ta till skohornet med lite för mycket vilja – men Hjalmar Söderberg samlade verk kommer nu att ges ut på nytt. Och Söderbergs uttryck är verkligen själva antitesen till hur Olivier Assays (regi och manus) uttrycker sig i den här filmen. Söderberg är tydlighet och Assays är otydlighet. Denna otydlighet har uppfattats av kritikerkåren som någonting positivt, i Moln över Sils Maria kan en läsa in hur mycket eller lite en vill. Bullshit. Assays berättar ingenting och det finns absolut ingenting att utvinna ur detta ingenting.

Tanken är att pjäsen, den film vi ser, och till viss del verkligheten ska gifta sig i något slags metatårta, vars alla lager tillsammans ska smaka utsökt. Nej. Till att börja med är Kristen Stewart fruktansvärd som den något blasé och medievana assistenten. Nog för att unga människor är odrägliga, särskilt när de ska uttala sig om stora saker som konst, det blir gärna pretentiöst och … fruktansvärt, typ: ”Åååh, X är så bra på att skildra smärta.” Så är rollen Valentine, men utöver det skådespelar Stewart så pajigt att hon tillför ytterligare en konstruerad känsla i en film som redan är belamrad av konstruerade känslor och iscensättningar.

Moln över Sils Maria 4
… utöver alplandskapet då.

Därutöver ska det finnas något slags erotisk underton mellan Maria och Valentine, för ni vet ju hur det är: när två kvinnor umgås tajt så blir det porr … eller nåt. Dessa erotiska undertoner iscensätts genom att Maria badar naken och Valentine med kläderna på, i sjön. Och Valentine blottar sin stringförsedda rumpa när hon sover och Maria gläntar på dörren. Suggestivt erotiskt va!? Sedan är det något med ålder, att det är jobbigt att åldras i filmbranschen. Jag hajar att det är betydligt jobbigare att åldras för kvinnor, särskilt i en sådan bransch som Maria befinner sig i. Men säg någonting om det då, istället för att på ett väldigt svävande sätt försöka pimpa gamla filmiska och filosofiska hjulspår. Då har jag inte ens börjat redogöra för den leda denna film innebär. I långa stycken händer absolut ingenting. Sedan mår Valentine helt plötsligt illa när hon kör bil, en scen som visuellt lånar från någon av 80- eller 90-talets allra sämsta musikvideor.

Den här filmen bottnar inte och svävar fritt i det blå. Det spelar ingen roll att Assays blinkar till Bergman och Mankiewicz, en måste faktiskt berätta någonting själv. Hyllningarna beror antagligen på härdsmälta i den kollektiva kritikerkolan. Det är ju knappast första gången. Enda behållningen är Juliette Binoche och alplandskapet.

Moln över Sils Maria har premiär 6 februari. 

betyg1

LEAVE A RESPONSE

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *