Onyanserat

Blogg om film, TV och mycket annat

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Search in posts
Search in pages
Recension

Money Monster – Klumpig samhällskritik och övertydlighet

Money Monster 9

Först och främst: är ni sugna på att se Money Monster och spojlerkänsliga så ska ni inte se filmens officiella trailer. Det är nämligen en sådan där trailer där hela intrigen avhandlas och det mesta avslöjas.

Lee Gates (George Clooney) är en höjdare inom ekonomijournalistiken, med en egen tv-show av det smaklösa och publikfriande slaget. I ett avsnitt haussar han Ibis Clear Capitals aktie, ett bolag som syslar med högfrekvenshandel. Denna akties kurs faller sedan kraftigt. Kyle Budwell (Jack O’Connell) är en av dem som köpt det ruttna aktietipset och förlorat 60 000 dollar. Han tar sig till tv-studion för upprättelse och tar Gates (Clooney) och hans tv-produktionsteam, som bland annat består av Patty Fenn (Julia Roberts), som gisslan.

Money Monster 7
Lee (Clooney) och Patty (Roberts).

The Big Short (2015) var både en informativ och underhållande film om storfinansen och den senaste finanskrisen. Money Monster handlar också om ekonomi, men här ligger fokus på ”den lilla människan” och dennes krav på återupprättelse. Trots det sympatiserar jag betydligt mer med det anonyma kollektiv som drabbas av ekonomins baksidor i The Big Short än Kyles (O’Connell) oflyt på marknaden. Det beror mer på att Jodie Foster presterat en ganska dålig film än karaktären Kyle eller att O’Connell skådespelar dåligt.

”Ekonomijournalistik”.

Money Monster är stolpig och styltig. Och filmisk i begreppets mest negativa bemärkelse. Filmisk på det där sättet att det känns konstlat. Filmen är tänkt att vara en blockbuster med substans. Men kritiken är mot det så kallade ”systemet” är varken särskilt fyndig eller djup. Lite orättvis är det mot Money Monster att The Big Short får tjäna som referensverk. Då det är olika typer av filmer. Men i The Big Short får man se kapitalismen och finansens mekanismer in action. Och man får i alla fall en delförklaring till varför det gick som det gick. I Money Monster (OBS!, nu kommer det en liten spojler) är ”ondskan” en solbränd börshaj i form av Walt Camby (Dominic West), sedan är det inget mer med det. Det är som att Jan Björklund skrivit manus utefter sin grundfilosofi, som går ut på att det finns goda respektive ruttna äpplen och att det gäller att sortera ut de ruttna. Helst vid ett så tidigt stadium som möjligt. Camby (West) får tjäna som en Paolo Macchiarini som all skuld kan läggas på, när det egentligen mest handlar om att det är tillfällena som gör tjuven.

Show me the money!

Sedan är allt utfört i övertydlighetens tecken. Allting tydliggörs och repeteras som vore publiken små, små barn. Som lök på laxen fungerar ”bystanders” som sportkommentatorer, de kommenterar och förtydligar det vi redan sett hända i bild. De fungerar som fullkomligt orealistiska och korkade temperaturmätare på hur ”folket” reagerar på det direktsända gisslandramat och dess turer. Och gräsrotsilska i de breda folklagren i all ära, men ”folket” reagerar jävligt märkligt obehagligt när Kyle (O’Connell) viftar med pistolen och klär Gates (Clooney) i en bombväst.

Money Monster 6
På promenad.

Clooney och Roberts agerar givetvis som vanligt professionellt. Men de agerar nästan lite för proffsigt. Clooney går som på autopilot och hans tolkning av Gates stannar vid yrkesmässigt melodramatisk, när den skulle behöva lite komplexitet. Sedan, Stockholmssyndromet och allt det där, men duon Lee Gates och Patty Fenn byter fot snabbare än någon hinner säga ”högfrekvenshandel”. Det går liksom för lätt och smärtfritt. Och det är inte så trovärdigt att Gates går från att vara en ”ekonomijournalist” som skulle passa i Berlusconi-tv, till ett skrämt offer, till rena medborgarrättskämpen totalt uppfylld av rättspatos.

Money Monster hade biopremiär 1 juni.

betyg2

LEAVE A RESPONSE

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *