Onyanserat

Blogg om film, TV och mycket annat

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Search in posts
Search in pages
Recension

Narco Cultura – Recension

Narco Cultura 7

Narco Cultura var en snackis på förra årets Stockholms filmfestival. Undertecknad lyckades inte se den, trots försök – det finns onekligen logistiska nackdelar med filmfestivalens buffékonceptet. Men nu ligger filmen på Netflix. Och det är verkligen en dokumentär värd att lägga sin tid på.

Ciudad Juárez, eller bara Juárez som staden kallas av invånarna, är en närmast mytomspunnen gränsstad i kartellernas Mexiko. Sedan knarkkriget kom till staden har antalet mord stigit lavinartat. Från 320 mord år 2007 – jämfört med Sverige givetvis en hög siffra redan det – steg antalet mordoffer enligt följande:

2008: 1623 mord.
2009: 2754 mord.
2010: 3622 mord.

NARCO CULTURE IN THE US.
BuKnas de Culiacán.

På andra sidan gränsen, alltså vägg i vägg, ligger staden El Paso, Texas. Där begicks fem mord år 2010. En av de säkraste städerna i USA. Narco Cultura skildrar dels brottsplatsutredaren Riccardo Sotos liv och arbete, men även den kultur som vuxit fram kring knarkvärlden, särskilt musikstilen narcocorrido. Vi får följa amerikanen Edgar Quintero och hans band Buknas de Culiacán. Ett stort, eller i alla fall gryende, band inom narcocorridon. Musiken utgörs av gitarrbaserade folkmusikballader, som mariachi, med det utmärkande särdraget att texterna handlar om det extremt våldsamma livet i drogkartellerna. Quintero skriver egna låtar, men även på beställning åt kartellgangsters. Att bli omsjungen i en corrido är ärofullt i kartell-communityn.

“With an AK-47 and a bazooka on my shoulder/ Cross my path and I’ll chop your head off/ We’re bloodthirsty, crazy and we like to kill.”

Filmaren Shaul Schwarz har komponerat denna dokumentär på ett enastående sätt. Edgar Quinteros verklighet respektive Riccardo Sotos dito berättas parallellt. Det ena ett slags rockstjärnetillvaro i en fantasivärld, det andra en bister och brutal faktisk realitet. Kartellerna mördar människor, och även Sotos kollegor, på löpande band och hans jobb verkar lönlöst med skrattretande låg uppklaringsprocent. ”Patronsamlare” kallas dessa brottsplatsutredare.

Narco Cultura 4
BuKnas de Culiacán.

Narcocorridon är fascinerande. Ungefär på det sättet gangsterrap är fascinerande. Buknas de Culiacán sjunger på scenen iklädda skottsäkra västar med inslag av Burberry-inspirerat mönster (”Haymarket Check” ”eller Nova Check”– sånt där mönster som Östermalmskärringar och fotbollshuliganer gärna bär). Quintero viftar med bazookan – om inte riktigt så i alla fall en fullgod replika – och publiken sjunger med i varje ord. Detta korsklipps med en butiksägare som bokstavligt talat tvättar gatan ren från blod. Och Sotos möten med kartellernas ökända råhet: en ung killes döda kropp – inte mer än ett barn – dumpad i ett buskage. Avhuggna huvuden. Kroppar som hackats till bitar och spridits ut över staden. Fascinationen fastnar minst sagt i halsen.

I Soto har Schwarz också hittat en ideal ciceron in i denna mörka tillvaro. En nedtonad herre som gör att resan in i våldet aldrig framstår som frosseri eller sensationslystnad. Antagligen är Soto också så dämpad för att han är rädd. Rimligtvis borde han vara livrädd. Men hans rädsla bubblar aldrig upp till ytan, han möter vardagen med sedvanligt saktmod – ett beteende som gör hela situationen än otäckare.

Narco Cultura 9
Riccardo Soto.

Quintero är raka motsatsen. En player, en rumlare, en rockstjärna. Musikgruppen är namngiven efter staden Culiacán. En stad i norra Mexiko, i staten Sinaloa. Sinaloakartellen är också Mexikos mäktigaste kartell. Vi får följa med dem till staden, när de ”turistar”. Quintero är en trevlig herre, men också en person som i all sin strävan efter att vara ”äkta” kommer med ett stort hävdelsebehov. Något som inte minst visar sig i gesterna när han tar droger eller avfyrar pistolen. Hemma i USA är han annars en far och make, vilket även det visas. Schwarz har verkligen fått till en heltäckande och balanserad bild av både problematiken och människorna som ingår. Det blir aldrig några pekpinnar. Tipper Gore, republikaner, demokrater, mexikanska politiker; alla förklaringsmodeller som dessa kan tänkas ha hålls långt borta från filmen. Schwarz erbjuder inte heller någon alternativ förklaringsmodell. Han skildrar en kultur, han visar en verklighet. Och kontrasten dem emellan. I intervjuer med Schwarz tycks det som att ett intresse för ett slags kulturell appropriering – även om han aldrig använder ett sådant begrepp själv – var startskottet för filmen. Det välbärgade nords (i detta fall USA) fascination för, och förmåga att suga upp, söderns (i detta fall Mexiko) attribut. Men allra främst är Schwarz en humanist. Det låter så banalt att skriva det, på något sätt. Men han är något så enkelt och absolut viktigt som en humanist.

Narco Cultura 10
Edgar Quintero ”happy shooting” i Culiacán.

Schwarz använder en del tilt-shift i filmen. Själva produktionen av filmen har nog några år på nacken nu, och effekten var väl i ropet då. Men det fungerar osedvanligt väl här. Människorna och bilarna ser ut som små leksaker, utelämnade små ting i en stor otäck tillvaro. Effekten är ju i detta fall kongenial med det övergripande temat – trendig eller inte.

Sedan är det ju all den där excessen, Culiacán har fött en del gangsterkungar. Där finns en begravningsplats som ser ut som en mindre stad. Alla dessa döda banditer har stora gravplatser, mindre palats. Allt är så absurt och den intensiva känslan av total meningslöshet är immanent. Absurditeten når astronomiska nivåer när en självsäker amerikansk gränspolis står framför staketet som anlagts mot Mexiko. Han förkunnar stolt, i siffror, hur mycket antalet gränsöverskridare sjunkit sedan bygget. Schwarz frågar då om det bara inte är så att polisen helt enkelt inte fångar lika många som förut och att det finns ett stort mörkertal. En fråga som gör polisen alldeles perplex, han säger att han aldrig fått den frågan och ber om tillstånd att få ringa sin chef – och gör det. Hela scenen är besvärande för alla inblandade och samtidigt talande för den absurda situationen, samt även en skildring av den hierarki som finns inom amerikansk polis, och kanske till och med i det amerikanska arbetslivet överlag.

Narco Cultura 11

Sedan mamman som skriker ut sin sorg efter att sonen mördats och styckats upp i delar. Hon förbannar allt och alla. Hon säger det aldrig rakt ut, men man förstår att kritiken riktas mot Felipe Calderón (förre presidenten) och kriget mot knarkkartellerna, som förts ivrigt påhejat av jänkarna. Det är klart, det är ju knappast svårt att föra krig när det inte är en själv eller ens närmaste som får sätta livet till.

betyg5

LEAVE A RESPONSE

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *