Onyanserat

Blogg om film, TV och mycket annat

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Search in posts
Search in pages
Recension

New York I Love You – Recension

 

...but I love Paris even more

Jag var i Paris nyligen och satt nere i tunnelbanan en kväll. Över spåren på den motsatta perrongen utspelade sig en scen som påminde en hel del om Bröderna Coens bidrag i episodfilmen ”Paris J´taime”. Det blev lite stökigt och den oroliga stämningen spred sig över stationen. Jag började flacka med blicken. Man är ju trots allt svensk, van vid brännvin och karg tystnad. Inte misshandel på offentliga platser med högljudda svordomar. De flesta fransmän som gick förbi lyfte inte ens på ögonbrynen åt det offentliga grälet. Verkligheten tangerade här dikten och sätter fingret på en av svagheterna i ”New York I Love You”; bristen på autenticitet.

”New York I Love You” är alltså en helt fristående uppföljare till ”Paris J´taime”. Filmen består av ett elva fristående kortfilmer med ett gemensamt tema: New York. Jag har varit i New York totalt ca 5 veckor och jag ska inte utge mig för att vara expert på staden, men jag tycker ändå att filmen misslyckas med en grundläggande detalj; att skildra New York. Utan tvekan innehåller filmen ett antal bra kortfilmer; men alla känns så generiska. I princip skulle alla delarna kunna utspela sig i Stockholm, och det inte bara för att vi har det största NYC-komplex i världen. Att göra en film om just New York är ju vansinnigt komplicerat. Det handlar om att hitta en balansgång mellan verklighetens New York och den bild av staden som vi har fått genom filmens värld. Att skapa en hälsosam mix av nödvändiga klichéer och trovärdig realism. Det är ingen av regissörerna som mäktar med det.

En anledning att ”Paris J´taime” är en bättre film än ”New York I Love You”  är dels en starkare uppsättning regissörer, men också att det är dubbelt så många filmer trots att det är ungefär samma totallängd. Det gör filmen både fragmenterad och specifik och man får fler genuina ögonblicksbilder serverade. Det är också mycket tydligare avtryck från respektive regissör. ”New York I Love You” är verkligen ingen dålig film, men det känns som en bortkastad idé. Varför väljer man till exempel Natalie Portman och Brett Ratner som regissörer? Var Martin Scorsese och Woody Allen ens tillfrågade?

New York I Love You har biopremiär 8:e juli


LEAVE A RESPONSE

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Gillar rockmusik, konfetti och kulörta lyktor. Tittar gärna på premiumkanalernas serieutbud, skräckfilm och amerikansk independent. Medverkar med jämna mellanrum i Sveriges Radios PP3 med den föga blygsamma titeln "filmexpert".