Onyanserat

Blogg om film, TV och mycket annat

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Recension

No Time To Die – explosiv avtackning av en Craig i absolut toppform

Betyg

Det är med ett tungt vemod jag lämnar biosalongen efter att ha sett Daniel Craigs sista gestaltning som herr Bond. Samma vidriga vemod som när Christian Bale tackade för sig som Batman, ingen rolig känsla och vilket jag förmodligen inte är ensam om att känna. Vilken resa Craig har bjudit oss på sedan den helt fantastiska Casino Royale fick mig att uppskatta filmerna om den mystiske agenten med rätt att döda.

På grund av pandemin har premiären av No Time To Die blivit uppskjuten otaliga gånger och när det även viskades om att man i ren desperation tog in geniet Phoebe Waller-Bridge (en av mina husgudar) för att rädda ett manus som sades vara kattpiss blev jag lite smått orolig. Detta visade sig vara att genidrag, förstås.

Regissören Cary Joji Fukunaga är rätt person för jobbet, han kommer definitivt inte gå arbetslös en enda dag efter denna uppvisning i filmkonst. Han lyckas med konststycket att balansera alla element exakt rätt såsom actionscener som får dig att likna en fågelholk, perfekt regisserade slagsmål, perfekt kombination av humor och allvar som i mitt tycke gör No Time To Die till den bästa Bondfilmen tillsammans med Casino Royale.

Fukunaga får Daniel Craig att prestera på toppen av sin förmåga som Bond då han framställs som mer mänsklig under den exceptionellt hårda och perfekta ytan. Bakom de fantastiskt blå ögonen får vi denna gång se mer värme, kärlek, förundran blandat med en helvetes massa jävlar anamma som sig bör när man trots allt är en tränad dödsmaskin.

I den inledande sekvensen ser vi en ung Madeleines (Léa Seydouxs) brutala möte med en maskerad mördare som kommer till hennes föräldrahem för att utkräva hämnd på hennes pappa som var medlem i Spectre. Det är fruktansvärt spännande och kallt, bokstavligt talat. Klipp till Italien och ett mycket förälskat par, en förtidspensionerad Bond och Madeleine i en ursnygg vintagemodell av Aston Martin (vad annars!).

Det är så kärt och vackert men lyckan blir kortvarig då agenter från Spectre dyker upp och ställer till det i vanlig ordning. Bond förstår inte, hur kan de veta var han befinner sig? Den hiskeliga biljakt som inleds i den lilla italienska byn och ger mig gåshud deluxe, fasiken vad bra orkestrerat det är! Självklart börjar Bond misstänka Madeleine då hans första stora kärlek Vesper förrådde honom åh det grövsta i Casino Royale.

Detta gestaltas briljant då Bond och Madeleine under biljakten till slut blir omringade av ett tiotal beväpnade män som pepprar de skottsäkra rutorna på deras Aston Martin. Madeleine är livrädd och ber James att göra något men han bara sitter och stirrar rakt fram. Med en sylvass röst säger han till Madeleine: “I know you led them here. I know you betrayed me. Who cares if we live or die?” Vem kan man egentligen lita på är en av byggstenarna i No Time To Die.

Klipp till fem år senare och London där det sitter tre forskare på ett labb och retas om att lägga smittkoppor och ebola i varandras mat och dryck. En aning makabert att skämta om kan vissa tycka men jag skrattar högt. En av forskarna spelas av allas vår egen David Dencik som är riktigt rolig som den ryska forskaren Valdo. Tycker han lyckas bra att balansera det komiska med allvaret utan att det blir trams, killen är en mycket duktig skådespelare icke att förglömma. Sedan brakar helvetet löst på riktigt då ett gäng skurkar spränger sig in i labbet, kidnappar Valdo och får med sig ett biologiskt vapen som får ebola, smittkoppor och covid att framstå som halsfluss.

Detta biologiska vapen hamnar i händerna på en ny skurk med namnet som för tankarna till djävulen, Lyutsifer Safin (en något blek Rami Malek). Tycker mer han påminner om en ledare för en sekt än tidigare skurkar i Bondfilmerna. Han är definitivt obehaglig med sin hypnotiska röst och konstiga hy som vill utrota världen men Malek får inte speltiden till att bli riktigt jädra obehaglig vilket är att slänga bort hans talang en smula.

Här känns det som att manusförfattarna lämnar det åt tittarnas fantasi istället, hur cynisk var och en av oss är gällande mänskligheten och dess förmåga till onda handlingar. Jag är faktiskt nöjd med det i ärlighetens namn då vår individuella fantasi ofta kan överträffa dikten på ett mer skrämmande vis. Detta ligger ju väl i tiden då det finns fler konspiratörer än någonsin ibland oss med tanke på debatten kring ett visst, aktuellt vaccin…

Lösa trådar knyts samman på ett snyggt sätt och det är en film där man tackar av en karaktär och skådespelare på ett respektfullt men oerhört vemodigt vis. Tekniken, specialeffekterna och explosionerna borde med all rätt kamma hem varenda teknisk Oscarsstatyett nästa år för mästerligt är ordet. Tyckte jag hade höga förväntningar men detta var skrattretande bra. Ännu en landsman är med i produktionen, Linus Sandgren som står för fotot överträffar sig själv tusen gånger om och han kommer heller aldrig behöva gå på A-kassa. En andra Oscarsnominering kommer säkert som ett brev på posten.

Skådespelarna är utmärkta i sina roller men No Time To Die är Daniel Craigs föreställning helt och hållet. Mannen har en utstrålning det inte går att värja sig från. Satt ca 3 meter från honom i New York 2009 när han stod på scen tillsammans med Hugh Jackman i teaterpjäsen A Steady Rain. Trots att Craig nästan var huvudet kortare än Jackman lyste hans isblå ögon och karisma starkare än Jackman vilket var ett oförglömligt minne.

Slutscenen är poetisk på ett sätt jag inte kan nämna utan att spoila och var beredd med näsduken då tårkanalerna prövas. Bond och Daniel Craigs sista uppdrag som Agent 007 avslutas på ett extravagant och värdigt sätt. Skynda er till biograferna för detta vill ni inte missa gott folk! Skräms inte av speltiden på 2 timmar och 43 minuter för den gick snabbare än Teslas nya bilmodell Plaid då det är plattan i botten från början till slut. Bravo!

No Time To Die har biopremiär den 30 september

Foto: MGM / Eon Productions

 

 

 

Rastlös beteendevetare och hundälskande dykinstruktör som fascineras av det magiska samhället under ytan i tropikerna, tunga dramer och George Clooney. Svart humor är meningen med livet och Denis Leary är ett missförstått geni som är en bestående stjärna på min himmel.