Onyanserat

Blogg om film, TV och mycket annat

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Search in posts
Search in pages
Recension

Nocturnal Animals – Känslor som dödar

vbmvbmn
Gyllenhaal i en av årets absolut bästa filmer

När Tom Ford med A Single Man (2009) gjorde en avstickare från modebranschen så var det med ett stort plask. En människa utan någon större erfarenhet av att berätta berättelser bjöd på en känslomässig odyssé inom ett ämne som många tyvärr än idag har svårt att acceptera. Jag upplevde den som högst personlig men framför allt inbjudande. Som en sida ur någons dagbok. Inte nödvändigtvis Tom Ford:s, men en karaktär som är mer än ord i ett manus. Oavsett sexuell läggning fanns där universell emotionell substans för alla att hitta någon koppling till. Nocturnal Animals, Ford:s andra film, fortsätter på detta tema men ur ett väldigt annorlunda perspektiv, och jag törs påstå att jag nog aldrig riktigt sett någon film som är denna lik.

Berättelsen kretsar kring Susan (Amy Adams) som en dag tar emot ett paket innehållande en bok, skriven av Edward (Jake Gyllenhaal), hennes före detta make som hon inte pratat med på 19 år. Namnet på boken? Nocturnal Animals.

Filmen Nocturnal Animals är parallellt berättad. Större delen avvecklar handlingen i romanen där Gyllenhaal förkroppsligar Edwards alter ego Tony som är ute och bilar med hans dotter och fru (spelade av Isla Fisher och Ellie Bamber). När de stöter på Ray (Aaron Taylor-Johnson) och hans hejdukar på motorvägen förändras berättelsen för det mörkare.

jkljkl
Jaaaake

Allt eftersom publiken får följa med in i Edwards inre, gör vi det genom Susan:s eskalerande besatthet av berättelsen. Hon blir märkbart berörd av det hela och börjar så sakteligen tänka tillbaka på hennes tid med mannen som hon en gång älskade och börjar dela med sig av glimtar av detta förflutna med människorna i hennes närhet. Romanen säger tydligt att Edward sårats djupt men det är endast i det som Susan tänker och säger som vi får ta del av det.

Nocturnal Animals är på många sätt en ganska klassisk revenge-story men bevisar att något klassiskt har svårt att inte vara unikt genom Tom Fords ögon. Han väljer åter igen att infusera sin film med universella emotionella teman; I det här fallet ensamhet, svek, och hur vi vill att världen skall se oss. Hämnd är något som jag tror många människor identifierar med men på avstånd. Man vill inte få den känslan men i många situationer när någon har blivit sårad är det svårt att undvika. Det är någonstans motivet bakom nästan varenda superhjälte som idag dominerar världens silverdukar.

Vad Ford dock åstadkommer med Nocturnal Animals är något helt nytt. Han lyckas skapa en karaktär precis som dig och mig men som i stället för ta till våld eller hålla det inombords, använder sin konstnärliga sida för att uppnå liknande resultat. Susan gestaltas ytterst skickligt av Adams som en person som med åldern allt mer börjar acceptera att hon är mer lik hennes mor än vad hon tror. I stället för den varma och äventyrliga Susan som gifte sig med Edward mot hennes föräldrars önskan, så växer hon mer in i den kalla och icke risktagande människa som präglat hennes uppväxt.

löäklöä
Fords estetiska prägel är genomgående rakt igenom

Att Susan inte trodde på Edwards inre författare gör att den färdiga romanen i sig är en hämnd men det här är en precis lika tragisk historia som alla andra hämnd-filmer men på ett mer mänskligt plan. Här finns ingen att heja på. Inget ljus i änden av tunneln, utan endast råa mänskliga känslor. Och skådisarna gör ett imponerande jobb av ett redan imponerande manus. Amy Adams är en av vår tids största skådespelare och avviker inte från det ryktet här. Gyllenhaal fortsätter cementera sig som nästa Daniel Day-Lewis. Oavsett vilken karaktär han tar sig an så har han på den här sidan 2010-talet visat sig ytterst kapabel att totalt försvinna på ett sätt som väldigt få skådisar kan, och så också här. Skillnaden gentemot en del av hans senare filmer är att han inte behöver bära filmen på samma sätt och han tillåts en lite mer tillbakadragen spelstil. Michael Shannon, likaså, är helt suverän. Han gör en roll som vem som helst kan göra men ingen kan göra den på det sättet han gör. Lite som den tiden då det var svårt att se någon i en gangster-roll förutom De Niro.

Tekniskt så imponerar filmen stort också. Nocturnal Animals är större än summan av dess individuella komponenter men dessa komponenter är individuella mästerverk. Kostymerna inuti romanen är uppfriskande alldagliga vilket blir en hård kontrast gentemot den kalla världen utanför, där det märks tydligt på Susans vågade och palette-fyllda klänningar att Ford kan ett och annat om mode. Seamus McGarvey:s (Atonement, Godzilla) foto gestaltar denna kontrast suveränt också. Varenda bild är som en tavla. Inuti bokens öken beter sig kameran som en objektiv och naturalistisk observerare på håll med mycket långa närbilder, medan samtiden presenteras på ett ytterst stilistiskt sätt som får high-end parfymreklam att framstå som omodernt och lite tråkigt.

l'äl'ä
En bild inuti i en tavla

När jag lämnar salongen påminns jag om hur det var att se Gone Girl (David Fincher, 2014) eller Nightcrawler (Dan Gilroy, 2014) för första gången. Jag är emotionellt tömd och vet inte hur jag skall tolka det jag sett riktigt. Skillnaden gentemot dem är att Nocturnal Animals inte innehåller någon super-karismatisk skurk som det är lätt att skylla allt ont på. I stället för att ha fått se en glimt av samhällets mörkaste och mest skruvade individer har jag i stället fått se en glimt av det mörkaste som finns i oss alla. Jag får bevittna vad som händer när dagen blir till natt och djuren inom oss vaknar till liv.

Att bli känslomässigt berörd är vad film handlar om för mig. Lyckas man röra åskådaren till tårar eller ilska så har man nått fram, och Nocturnal Animals lyckas starkt på denna punkt. Jag kan inte annat än konstatera att det är en film som har oerhört mycket positiva egenskaper som under någon annans regi hade kunnat bli en toppenfilm. Under Fords vaksamma öga når det ytterligare lite längre, och jag fylls genast av lite hopp. Kan en man från modevärlden leverera två suveräna filmer på raken, utan någon erfarenhet, så kanske, bara kanske… kan Donald Trump visa sig vara en lite mindre katastrof än vad vi tror. Hur som helst, gå och se Nocturnal Animals. Det är ni värda.

Recensionen är skriven av Oscar Steglund och hade premiär i fredags (18/11)

betyg5

LEAVE A RESPONSE

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Ibland tar vi in olika gästrecensenter. Just den här är skriven av en av dom.