Onyanserat

Blogg om film, TV och mycket annat

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Film Recension

Nomadland – Frances McDormand lyser starkt i Oscarsvinnaren som borde varit en dokumentär

Betyg

Att Nomadland plockade hem tre av de tyngsta kategorierna på årets Oscarsgala har väl inte gått någon förbi och precis som vanligt började diskussionerna direkt. Var det verkligen rätt film som vann? En fråga som förstås aldrig någonsin kan besvaras. För hur betygsätter man andras smak och vilken rätt har man egentligen att ifrågasätta andra människors tycke och smak? Nej, det är förstås en helt orimlig diskussion som enbart bygger på spekulationer och egna preferenser men den kommer heller förmodligen aldrig att dö ut och i ärlighetens namn är det ju rätt roligt att diskutera, komma med pekpinnar och placera sig själv i fokus. Den här gången var det dock en ganska enad front som slöt upp bakom Chloé Zhao. Den samlade pressen och publiken tyckte helt enkelt att hon och ingen annan låg bakom årets bästa film och regi. En annan stor anledning till att Nomadland vann så många hjärtan var förstås att Frances McDormand spelade den kvinnliga huvudrollen, en huvudroll som även den belönades med en statyett.

Redan nu, bara en vecka efter galan har filmen landat på Disney Plus och det är definitivt något vi vill se mer av. Högaktuella filmer som tidigt blir tillgängliga för streaming utan köp eller hyrtvång. Alla vi som redan betalar för en aktiv prenumeration. Oftast brukar de ju först hamna på iTunes eller SF för köp eller som hyrfilm men redan nu ligger den alltså fritt tillgänglig för alla med Disney Plus.

Foto: Searchlight Pictures

Nomadland är en sådan där film som man brukar kalla viktig. En film ”alla borde se.” Den bygger på verkliga problem och viktiga saker i livet. Som livets förbannade skörhet, kapitalism och gemenskap. Hur det är att leva på samhällets botten och att kräla i stoftet hos mäktiga konglomerat. Att aldrig kunna klättra upp för den där rangliga karriärstegen. Att lyckas ta sig halvvägs men sedan puttas ner av bolagsjättar som Amazon. Precis det händer Fern (Frances McDormand). Hon knegar på hos Amazon för minimum wage, tejpar lådor och lunchar med kollegor, tills den dagen kommer då det är dags för nedskärningar och streamlining av organisationen. Hon blir arbetslös och med det också hemlös, eller huslös som hon själv säger när kompisar från förr kommer fram och tycker synd om henne.

Hur hon gick från att en dag bli varslad till att de facto nu bo på vägen förklaras aldrig riktigt. Det är bara så. Hon har heller inget ont att säga om sin tidigare arbetsgivare och deras omänskliga metoder, och då syftar jag inte enbart till själva uppsägningen utan även allt annat som har kommit till allmän kännedom de senaste åren. Nej, det är vad det är helt enkelt. Hon uppskattar att hon ändå fick chansen att jobba för världens största webhandel och hon fick ju ändå lön. Ingen vidare lön men ändå, lön. Nu är förmodligen inte Zhao ute efter att plocka några politiska poäng eller lågt hängande åsiktsfrukter men nog är det märkligt ändå. Upplägget med att beskriva ett nomadliv ur ett närmast dokumentärt perspektiv men ändå aldrig ta ställning. Det blir i slutändan som en enda lång road movie som romantiserar den fria livsstilen men som då och då stannar till vid en rastplats för att botanisera lite i mänskligt lidande. Det är flera gånger jag känner att nu är vi faktiskt på väg någonstans. Nu händer det något viktigt. Något avgörande men icke.

Foto: Searchlight Pictures

Nu är det förstås inget fel på en film som inte förklarar allt för sin publik, det kan i många fall till och med vara att föredra men det blir problematiskt när Fern tvunget skall envisas med att leva som nomad och vi aldrig egentligen får reda på varför. Visst, kontexten finns där. USA är girigt. Bolag är giriga. Banker är giriga och längst ner i näringskedjan står den lilla människan men filmen handlar inte om det heller, eftersom den aldrig tar ställning och inte heller är en dokumentär, trots att Fern lever bland riktiga nomader. Då går tyvärr prettoalarmet hos mig. Att se Fern gå runt till person efter person och få deras svåra berättelser om livets orättvisor nedtryckt i halsen är tämligen svårsmält.

Fern är en änka som har mist sin man i cancer. Hon är ju också en hårdhudad och härdad människa och ger sällan efter för sentimentalt dravel men samtidigt ser vi att hon plågas. Det finns obearbetad sorg under den hårda ytan som aldrig har fått se dagens ljus och som nu ligger där i mörkret och skaver. Hon säger att hon vill göra rätt för sig, betala tillbaka till samhället men när hon väl välkomnat livet som nomad vill hon aldrig mer gå tillbaka. Inte behöva dansa efter andras pipor. Aldrig mer lånelöften. Aldrig mer bostadsrätt eller villa. Inga lönekuvert eller skattetabeller. I’ve been looking for freedom som David Hasselhoff sjöng en gång, och kanske är det så. Kanske börjar vi leva först efter att vi har skakat av oss våra kollektiva bojor. Kanske är hemlös och huslös inte samma sak ändå.

Foto: Searchlight Pictures

Zhao är duktig på att få varje berättelse att verka viktig. Hon drar sin stråke långsamt över känslosamma strängar och lyckas ständigt med konststycket att få en film som ofta liknar arthouse att kännas genuin. Och det är såklart svårt att inte känna empati över de levnadsöden som berättas här. Särskilt känslodrypande blir det när Fern träffar en 75-årig dam, Swankie som har obotlig cancer som nu har spridit sig till hjärnan. Hon berättar om sitt liv, om svalor och äggskal som landade på vattenytan. Poetiskt och sorgesamt. Men hon är ändå nöjd med livet hon fick.

Frances McDormand är som vanligt fantastisk men hon passar inte in. Som skådespelare passar hon förstås in, hon ser precis så där härjad och tagen ut som man kan förvänta sig hos någon som har levt ett hårt liv. Men det är just där skon klämmer. Hon lever flott med nästan en miljard på banken. De slantarna har hon jobbat ihop under många många år i en svår och hård bransch så det är såklart inget fel med det men hon har inte levt deras liv, inte ens i närheten och känns därför malplacerad trots ett sedvanligt engagerat skådespeleri. Nomaderna är å andra sidan inga skådespelare och det märks många gånger där dialogerna är fyllda till brädden med känslor men saknar allt vad teknisk leverans heter. Fotot från Joshua James Richards är förstklassigt. Miljöerna är karga. Folktomma ökenlandskap med den ena solnedgången vackrare än den andra. Välkomnande och hotfulla på samma gång.

Foto: Searchlight Pictures

Hade Nomadland varit en dokumentär hade den behövt ta ställning. Nu blir känslan mest att det är en uppvisning av utsatta människor, för och av mer privilegierade sådana. Det är förstås att måla med väldigt breda penslar men att McDormand som enda välbetalda och skolade skådisen skall lajva nomad sitter inte riktigt rätt hos mig. Eller nej, det finns faktiskt en skådespelare till. David Strathairn är också med på ett hörn som ett eventuellt kärleksintresse. Att filmen bygger på en dokumentär bok med undertiteln ”Surviving America” som handlar om hur den stora ekonomiska kraschen 2007 tvingade amerikanska medborgare från hus och hem skvallrar också om hur svårt det är att se ett välkända Hollywoodansikten i produktionen. Med det sagt så är Nomadland förstås ingen dålig film, den är definitivt sevärd och varken Zhao och McDormand skall skämmas över sina statyetter. Jag har bara personligen svårt att ta den på allvar när den hela tiden känns som en dokumentär men inte är det. Men sen var det ju det där med personliga preferenser, smak och bak och pekpinnar. För mig fanns det andra alternativ men jag förstår också varför Nomadland appellerar en amerikansk publik i allmänhet och en Oscarsjury i synnerhet.

Nomadland finns att streama på Disney Plus

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."