Onyanserat

Blogg om film, TV och mycket annat

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Search in posts
Search in pages
Film Recension

Once Upon a Time in Hollywood – Bitterljuvt vykort från drömfabriken

Betyg

Det är bara att lyfta på den dammiga Stetsonhatten och konstatera att han har gjort det igen. Tarantino har levererat sin bästa film på väldigt många år och det är som vanligt när magistern sätter sig i registolen. Med ett rasande snyggt foto, långa konversationer och ett nästan orimligt perfekt soundtrack läxar han upp duvungarna och visar att gammal fortfarande är äldst i den här branschen. Visst vet man redan från början vad man får när det vankas Tarantino. Vi snackar snyggvåld, hejdlöst krökande, rikligt med inomhusröka, diverse drogrus, diffus dans, innovativa varumärken och en sjujäkla story med delikat dialog, framförd av en välklädd ensemble som stundtals saknar motstycke. Och det är just det här med detaljerna, det är där Tarantino sin vana trogen verkligen excellerar. I synnerhet i en film som i mångt och mycket är mer low-key än tidigare alster.

Även om han onekligen har influerat mängder av stora filmskapare genom åren, välkända namn som Christopher Nolan, Steven Soderbergh, Bryan Singer, Alejandro G. Iñárritu och Guy Ritchi så finns det ingen annan som jobbar med detaljer på samma sätt som Quentin. Han personifierar verkligen uttrycket ”the devil’s in the details.” Där någonting som på ytan ser tämligen enkelt ut döljer så otroligt mycket mer om man bara tar sig tiden att utforska och så är det även med Once Upon a Time in Hollywood. Vid en första anblick är det inte märkvärdigt alls men när jag stapplar ut ur biografen efter nästan tre timmar av perfektion är jag salig. Jag är också lätt fuktig av en salivproduktion som tidigt gick överstyr.

Foto: Sony Pictures

Innan jag går vidare ämnar jag, precis som Tarantino själv gjorde i Cannes, att å Sonys och filmmakarnas vägnar uppmana till att man inte avslöjar något avgörande när man väl sett filmen. Detta för att inte förstöra den totala upplevelsen för någon som ännu inte hunnit ta sig till biografen. Jag kommer naturligtvis inte heller att spoila något avgörande i recensionen och skrapar knappt på ytan i en text där jag medvetet lämnar ute det mesta men vill man ha en helt fräsch upplevelse av Once Upon a Time in Hollywood slutar man förstås att läsa här.

Om man vill kan man hoppa direkt till de helt riskfria slutorden som startar under DiCaprios fuldans.

Foto: Sony Pictures

Rick Dalton (Leonardo DiCaprio) är en westernskådis på rejäl dekis. Hans karriär är på väg rätt ner i flaskan och stubinen blir kortare för varje misslyckande, vilket resulterar i ett temperament som är minst sagt oförutsägbart. Hans enda vän i livet är Cliff Booth (Brad Pitt), en happy-go-lucky guy, om än lite rough around the edges som fungerar som Daltons stuntman och inte verkar ha ett enda orosmoln hängande över sig i livet. Då skall det ändå sägas att han en gång i tiden anklagades för något fruktansvärt. Om han de facto var skyldig eller ej är höljt i dunkel men att han är klippan i Rick Daltons liv är omöjligt att missa.

Det är Cliff som är där och kör runt honom till möten när han förlorar körkortet. Det är han som utan att klaga lagar TV-antennen på taket när stormen rullat förbi och det är han som i alla fall försöker hålla Rick så nykter som möjligt. Åtminstone tillräckligt nykter för att han skall kunna komma ihåg sina repliker. Det går väl sådär men tanken är fin och det är nog som berättarrösten säger ändå, att han är “more than a friend and less than a wife.”

Foto: Sony Pictures

En dag när offerkoftan värmer som bäst blir Rick rådd av sin agent Marvin (Al Pacino) att flytta till Italien och hoppa på spaghettiwestern-tåget för att rädda återstoden av sin karriär. Topplocket går naturligtvis, han lackar ur rejält och beordrar Cliff att köra hem honom till Cielo Drive. Om du hajar till här och tänker att ”vänta nu, Cielo Drive. Det där känner jag ju igen. Var fan har jag hört den adressen innan?” så är det förmodligen för att du:

A. Har någon form av intresse, sunt eller osunt i berömda mördare och deras historia.
B. Har någon form av intresse, sunt eller osunt i berömda regissören Roman Polanskis liv och leverne.

Så är det. Cielo Drive är adressen där Manson-familjen brutalt mördade Roman Polanskis gravida fru, Sharon Tate och hennes vänner för 50 år sedan och det är just det paret Rick numera har till grannar. Skillnaden är att Polanski äger sin kåk när Dalton hyr, något som blir en grogrund för ständig avund. Är man något i Hollywood äger man sin fastighet. Han konstaterar åter att han är en nobody och dränker sina sorger i frozen margaritas och skrikande elgitarrer.

Foto: Sony Pictures

Under tiden har Cliff cruisat runt i ett soldränkt L.A. i Ricks creméfärgade Coupe de Ville och plockat upp en ung liftare som lystrar till det subtila namnet Pussycat (Margaret Qualley). Hon erbjuder en spontan avsugning på vägen men Cliff avböjer vänligt men bestämt då ingen form av identifikation som styrker den påstådda åldern kan uppvisas. Förmodligen inget som hade hänt i verklighetens 1969 om man skall vara helt ärlig, en tid präglad av fri kärlek och syra men det är en syrlig och ytterst tydlig pik till dagens Hollywood och den viktiga samhällsdebatt som pågår i dag där unga kvinnor utnyttjas av män i maktposition. Hon tar i alla fall honom till Spahn ranch där han får möta resten av Manson-familjen och stämningen blir snabbt pressad. Känslan är att vistelsen här är som ett eget avsnitt i Rick Daltons nedlagda succéserie Bounty Law, denna gång med Cliff i huvudrollen, vilket är en ohört snygg detalj i sig.

Med ett par pinsamma reklamjobb i bagaget lyckas Rick med Marvins hjälp i alla fall få en roll i USA till slut. I vanlig ordning blir han erbjuden rollen som ”the heavy”, det vill säga skurken men den här gången vill regissören tona ner alla hans tidigare så framgångsrika attribut och istället klä honom i hippiekläder, kleta på honom en löjlig Zapata-mustasch och en långhårig peruk. Det upplägget landar inte särskilt bra i egot hos den självcentrerade westernstjärnan och i en off-screen-diskussion med åttaåriga motspelerskan Trudi (Julia Butters) faller han i tårar och muttrar att hon själv om sisådär 15 år kommer att veta hur det är att känna sig som en föredetting. Med den insikten tar han sig i kragen och går in på saloonen där han spelar brallorna av sina rivaler. Här dyker även Luke Perry upp i sin sista roll och melankolin känns i hela bröstkorgen när man nu sitter här i en nära framtid, med facit i hand och vet hur allt slutade.

Samtidigt njuter Sharon Tate (Margot Robbie) av sin nyvunna stjärnstatus. Hon minglar på poolpartyn, spisar de senaste vinylplattorna och snackar in sig på biografer för att se sig själv på vita duken. Roman (Rafal Zawierucha) är mest bortrest eller bakis och i kulisserna väntar Jay Sebring (Emile Hirsch) för att ta över så fort skilsmässan blir ett faktum.

Foto: Sony Pictures

Ja ni hör ju. Det här är ingen enkel recension att skriva, det låter som rena pastischen, vilket det verkligen inte är. Inte alls faktiskt. Det är däremot en utomordentligt skarpsinnig saga om en svunnen tid, ett Hollywood i en B-filmsera där lejonparten utspelas under två dagar och som så ofta när Tarantino är i högform får vi lära känna karaktärerna på djupet. Vi får se deras dagliga rutiner och hur olika händelser påverkar dem i livet. Tarantino öser på med smarta filmreferenser som får ett hungrande cineasthjärta att stanna till och hoppa över ett slag. Håll utkik efter Bruce Lee i filmens roligaste scen. Det tar tid, det är frustrerande, fascinerande och fenomenalt samtidigt och här finns det verkligen ingen som slår magistern på fingrarna, inte när han är i den här furiösa formen och det är det jag menar med att handlingen i sig inte känns särskilt överväldigande när man läser den rakt upp och ner men att slutresultatet är pur perfektion.

En stor del av det skall givetvis tillskrivas skådespelarna. Det spelar ingen roll att Tarantinos manus skriker mästerverk om inte kemin och leveransen är där. Nu trodde jag verkligen inte att Tarantino skulle släppa en produkt år 2019, exakt 25 år efter Pulp Fiction där skådespeleriet inte var uppe och sniffade på legendariska nivåer. Det ligger inte i hans DNA men det är ändå värt att belysa. Leonardo DiCaprio och Brad Pitt visar här att bromance sannerligen inte är en död konstform genom ett fullständigt makalöst samspel men också i ren filmmagi på egen hand. De kan numera titulera sig veteraner i den här branschen och är som två fina gamla viner, bättre för varje år som går.
När Tarantino ropar kommer man som det gamla ordspråket lyder och det förstår man ju att när birollsinnehavarna heter Al Pacino, Damien Lewis, Timothy Olyphant, Lena Dunham, Bruce Dern, Emile Hirsch och Dakota Fanning, då har man det rätt bra ställt även på den fronten och det borgar givetvis för klanderfritt och imponerande agerande ändå ut i periferin.

Foto: Sony Pictures

Det här är en av de mest innehållslösa recensioner jag har skrivit om en av de mest innehållsrika filmer jag sett. Det mesta är meningslösa ord och de säger ingenting, upplevelsen betyder allt och när jag läser min egen text kan jag inte för mitt liv förstå hur jag kan dela ut full pott till Once Upon a Time in Hollywood men hur skulle jag kunna låta bli? Det här är en fullständigt briljant filmupplevelse jag kommer att bära med mig för evigt och en bitterljuv saga jag vill höra gång på gång.

Once Upon a Time in Hollywood har biopremiär 16 augusti

 

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."