Onyanserat

Blogg om film, TV och mycket annat

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Search in posts
Search in pages
Recension

Önskerecension – Mannen från Mallorca

Betyg

Vi har haft en svår relation genom åren, svensk polisfilm och jag. Det är verkligen inget att sticka under stol med. Som den crime junkie jag är vill jag ju så gärna att svenska kriminalrullar och serier skall spela i samma liga som britterna och danskarna med sina mörka, tunga och välsnickrade atmosfäriska verk med magnifikt skådespeleri men det är synnerligen sällan jag får avnjuta en sådan stor stund i den svenska soffan. Istället är det löpandebandprincipen som gäller där kvantitet före kvalitet ständigt prioriteras. Degen skall in, till varje pris. Om det så skall mjölkas franchise tills både hjärnor och hjärtan är tomma. Idéerna är slut för länge sedan och nu är det bara välbekanta namn i nya uniformer som sveper förbi i en generisk, trött kriminalgåta vi redan sett. På en annan streamingtjänst, med andra namn och andra uniformer.

Nej, vill man ha genuint svenskt krimmys är det inte mycket att välja på. Man får helt enkelt förflytta sig bakåt i tiden, till en annan era, en annan berättelse. Det har, enligt undertecknad gjorts tre riktigt bra svenska polisfilmer genom åren. Och då menar jag riktigt bra. Inga kompromisser, inga halvmesyrer, inga good enough. Bara ett riktigt förbannat tätt polisdrama rakt igenom, robust och rafflande. Utan att krångla till det. Enkla storys med tillfredställande slut och inte minst ett realistiskt polisarbete. Vi snackar naturligtvis om Mannen på Taket, den svårt underskattade I Lagens Namn och sist men sannerligen inte minst, Mannen från Mallorca.

Foto: SF

Baserad på Leif GW Perssons roman Grisfesten står det klart redan från första scenen att det här är något utöver det vanliga. När Stockholmspolisen ryckte ut år 1984 fick buset nämligen påhälsning av två härförare, två titaner, kort och gott, två Göteborgare. Och vilka Göteborgare sedan. Har det någon gång i svensk polisfilmhistoria funnits två så tajta buddy cops som Sven Wollters Jarnebring och Tomas von Brömssens Johanssson? Nej, inte ens i närheten skulle jag vilja påstå. Inte om du frågar mig i alla fall. Det är så mycket värme, humor och personkemi i deras övertygande skådespeleri att jag inte ens funderar över varför två Göteborgare har hamnat på Stockholm 6. Det spelar liksom ingen roll. Jag köper allt de gör och säger, med hull och hår. När Johansson plötsligt berättar att han slutat äta på Donken för att inte gynna ”det internationella monopolkapitalet” tänker jag att det var precis så det surrades i de estetiskt överlägsna svartvita polisbilarna med klassiska saftblandare på taken. När Jarnebring ständigt driver sin burdusa chef Dahlgren, spelad av kanske branschen bästa röst då när det begav sig, Ernst Günther tänker jag att det var så det var då. Det var högt i tak och härdad hud. Det var vidöppna spjäll i PK-ventilen. En polismästares kontor såg ut som en polismästares kontor, inte som en inglasad nattklubb. Inga stöddiga krimmare med fancy pants, PT-frilla och klippkort på gymmet. Nej, det var blek hy, köksfrisyrer, rökning inne och slitna konsultdojor som gällde och när Johansson i en ytterst obekväm scen erhåller ett par bruna strumpor av sin exfru till flimret av Kalle Ankas Julafton på tjock-TVn känner jag ångesten krypa på. Han kan inte vänta på att få fly fältet. Bort från ett gammalt bortkastat liv, bort från ny make. Bort från skilsmässobarn, bort från Kalle Ankas djungelexpedition. Han sitter redan i ytterrock och när Jarnebring dyker upp som en räddande ängel på garageuppfarten flyger han ur soffan och kastar sig in i bilen. Det är tyst en stund, sen frågar Jarnebring, ”Fick du strumpor också?”  ”Ja. Nylon.”

Och vilket polisarbete sedan. När man jagade buset gick man bara ut och haffade vederbörande. Inga långdragna planeringsmöten, digitala spår och träning av insatsstyrkor som upptog halva speltiden. Behövde man en snubbe som hänger på Plattan så åkte man helt enkelt ut och hämtade en snubbe som hänger på Plattan.

Foto: SF

Det börjar med ett väpnat rån mot ett postkontor i centrala Stockholm och bara ordet postkontor andas ju en del nostalgi. Johansson springer efter rånaren men tappar spåret när gärningsmannen springer genom en skola. En utredning startas och det som först ”bara” såg ut att vara just ett rån mot ett postkontor skall snart visa sig ha betydligt fler förgreningar och kopplingar. Hela vägen upp till justitieministern för att vara exakt och här kan man tycka att det finns vissa likheter med den så kallade Geijeraffären. GW påstod att det inte var så men den förklaringen lämnar mig kall. Det är helt enkelt alldeles för många gemensamma nämnare och även om Call Girl grävde betydligt djupare i storyn så förstår man ju att det här är en tydlig pik till alla som ljög när affären uppdagades. Hur som helst är det många ryggar som skyddas när skyldiga skall pekas ut och många spår är också högst vilseledande. Dock leder ett av dem fram till den svettiga biljakt genom ett snöslaskigt Stockholm, som senare skulle komma att bli måttstocken för hur man brände gummi i Volvovagn på åttiotalet. En biljakt som dessutom avslutas med Jarnebrings fantastiska replik, ”Vem tror du du é, Bullitt, eller?”

Foto: SF

Bo Widerberg levererar i vanlig ordning en film som är fri för tolkning. Ingenting är så där övertydligt och irriterande pedagogiskt som det ofta är i dagens filmer. Man får helt enkelt lägga ihop pusslet själv ibland. Låta hjärnan jobba lite för belöningen. Vill man att filmen skall handla om Geijeraffären så kan den göra det. Vill man inte det så går det lika utmärkt att avfärda berättelsen som ett rent sammanträffande, en slump helt enkelt. Mannen från Mallorca funkar precis lika bra för det. Själv tycker jag att det är uppfriskande och det känns märkligt fräscht, då filmen trots allt är från 84, med en film där man får gå och fundera lite. I ett par dagar, veckor, till och med år. Varje gång jag ser om Mannen från Mallorca upptäcker jag nämligen något nytt. Något jag inte direkt kan säga om dagens svenska kriminaldramer.

Så var allt bättre förr? Nej, så är det nödvändigtvis inte alls förstås men en sak var i alla fall bättre förr. Svensk polisfilm.

Mannen från Mallorca finns att streama på C More

Fotocred omslagsbild: SF

 

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."