Onyanserat

Blogg om film, TV och mycket annat

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Search in posts
Search in pages
Recension

Önskerecension – The Blind Side

Betyg

Me: Om Amerika vore en film hade det varit The Blind Side.

Independence Day: Am I a joke to you?

Men nu menar jag alltså inte på det där övertydliga patriotiska sättet som när Mel Gibson går haywire och viftar med amerikanska flaggan i slow motion för att sedan slå ner en ilsken snubbe med stjärnbaneret i Patrioten eller där Bill Pullman står på en flygplansvinge och ger det mest amerikanska talet någonsin i Independence Day eller ögonblicket när Sylvester Stallone i amerikashorts knockar ryssen Ivan Drago i Rocky IV och Amerika vinner. Nej, jag pratar inte primärt star spangled banner, stråkar och 4th of July utan jag snackar förstås om det där andra. Hur Amerika älskar Gud, pengar, football, filantropi, familj och gruppkramar. I ett fördomsfritt land förstås. Frihet och svulstig patriotisk godhet brutalt nedtryckt i halsen på en gråtmild publik, ”I’m sorry I can’t hear you over my freedom” och så vidare och lyckas man dessutom gräva fram en framgångsstory med en underdog jublar ofta en Oscarsjury unisont.

The Blind Side kombinerade allt det där på ett minst sagt imponerande sätt och Sandra Bullock plockade också mycket riktigt hem både en guldgubbe och en Golden Globe för sin roll som Leigh Anne Tuohy och då slog hon inte bara andra rutinerade Hollywood-namn som Maryl Streep och Helen Mirren utan även kraftigt förhandstippade Gabourey Sidibe men det är klart, säg den jury som kan stå emot när någon servererar en sann historia om en tokamerikansk och stormrik familj som tar hand om en ung, svart och hemlös man. Spelar denna unga man dessutom football är det förstås redan klappat och klart. För det är ju så det är. Inte ett amerikanskt öga torrt när det vankas nationalsport. Det är ju klart sedan gammalt och står även skrivet i USAs självständighetsförklaring.

Foto: Warner

Nej, John Lee Hancock visar inte minsta tillstymmelse till nyanser i den här två timmar långa sugarcoatade skildringen av Michael Ohers svåra resa från fattigdom och utanförskap till rikedom och berömmelse för som alltid när en filmtitel följs av ett ”based on a true story” är det research som gäller. För att se precis hur sann den där storyn egentligen är och som alltid är det blandat. Många saker stämmer förstås, annars hade det varit rent bedrägeri men en hel del har också stöpts om i den där mysiga Hollywood-formen för att passa en gråtmild publik, en salig Oscarsjury och The Great Nation of America. The Blind Side är verkligen ett föredöme när det kommer till bombastisk självgodhet.

I ett av de mest amerikanska och absurda ögonblicken är fotbollstränaren Burt (Ray McKinnon) missnöjd med Michaels insats på planen. Han har dålig koll på hur spelet fungerar och är dessutom alldeles för snäll. Han måste tackla sina motståndare, inte krama dem. Leigh Anne stegar då rätt över planen, håller ett tal om hur han skall spela och att lagkamraterna är hans familj och att det viktigaste i livet är familjen. Han måste med andra ord försvara sin familj till varje pris. Efter det spelar han sitt livs fotboll och Leigh Anne och Burt blir BFFs. Något som är helt uppdiktat då den riktiga Oher mycket väl visste hur man spelade football och snarare behövde tygla sig på träningarna. Ett annat praktexempel på överdramatisering är när Michaels hemskolelärare Miss Sue (Kathy Bates) är på anställningsintervju hemma hos Leigh Anne. Stämningen är god och man förstår att hon landat tjänsten. Plötsligt fyller allvaret rummet. Hon säger att det är något hon måste berätta. Det blir tyst en stund. Uppspärrade ögon, halvöppna munnar. Sen kommer det. Avslöjandet. ”There is something I have to tell you…. I’m a democrat.” Jag tänkte direkt att jag hörde fel och hoppade tillbaka. Men nej, där var det igen, ”I’m a democrat”. Då klarade jag inte av det längre och skrattade mig hes. Tänk dig själv. Du sitter där i intervju och vet att jobbet redan är ditt men du kan inte hålla dig. ”Du, det är något jag måste berätta.” dramatisk paus ”Javisst, varsågod” dramatisk paus igen. ”Jag är sosse.”

Foto: Warner

Ett annat stort problem med filmen är att Michael aldrig riktigt känns utsatt. Visst, han är ute och går ensam i regnet för att sova i gymnastiksalen när familjen Tuohy plockar upp honom från gatan för att ge honom ett hem men efter det är det mer eller mindre smooth sailing som gäller för Oher. I alla fall om man jämför med vad Michael Oher tvingades genomgå i verkligheten. Här är det lite konstiga blickar i skolan, mest på grund av hans storlek. ”Big Mike” var alltså nästan 190 cm när han var 15 bast och visst får han utstå några förolämpningar på planen och han blir också förfördelad av domare en gång och hans crackberoende biologiska föräldrar existerar visserligen men mest i periferin. Man vill ju inte gärna förstöra den härliga stämningen med social problematik. Nej, istället är det dyra presenter och middagar som står i fokus. Michael får helt plötsligt allt han pekar på och visst är det fint när ägarna till en restaurangkedja tar ett gatubarn under sina vingar men tyvärr får det mest honom att framstå som en otacksam bortskämd unge. Nej, den något obekväma känslan här blir att familjens generositet väger tyngre än Ohers kamp och lidande.

Foto: Warner

Mycket av det beror på att Quinton Aaron som spelar Oher är en robot. Han visar aldrig några känslor, säger aldrig tack, inte ens när han får en helt ny bil och det är klart att syftet här är att belysa det faktum att han är uppvuxen i Memphis stökigaste kvarter och därmed har det svårt med social interaktion. Det fungerar säkert i textform, i boken som filmen är baserad på men på film är det riktigt svårt att ta in. Pappan i familjen, Sean spelas av countrystjärnan Tim McGraw och well, man kan väl konstatera att han är en betydligt bättre musiker än vad han är skådespelare. Slätstruket får verkligen en helt ny betydelse i hans sällskap. Sonen Sean Junior, eller SJ är så enerverande lillgammal och duktig att jag måste pausa ibland. När Michael skall draftas till NFL är det SJ som förhandlar med storbossarna och ställer krav och visst var han också med och bidrog och var faktiskt en duktig förhandlare i verkligheten men han var också hela fem år äldre än Jae Head som spelar SJ. Ännu ett sätt att manipulera fram känslostormar på falska premisser. Dottern Collins (Lily Collins) som blir pikad i skolan för att hennes familj har tagit in Michael i värmen blev inte alls utsatt. Snarare tvärtom så hängde Michael med henne och hennes vänner och de var, citat ”very sweet to him and we all got along really well.” slut citat. Faktum är att det var Collins, tillsammans med pappa Sean som var mest drivande i att hjälpa Michael, inte alls Leigh Anne men det passade inte riktigt Hollywood-agendan.

Men det är helt och hållet just Sandra Bullock i rollen som Leigh Anne som bär den här filmen på sina axlar och även om jag tycker att hon var bättre i både Crash och Gravity, filmer som inte gav henne någon Oscar så spelar hon Leigh Anne med både attityd och passion. Hennes hjärta av guld lyser starkt i scener så sentimentala att inte ens den mest råbarkade kan hålla fingrarna från näsduksboxen och utan henne hade The Blind Side förmodligen kraschlandat rätt ner i reabacken. Nu blev den som sagt både Oscarsnominerad, vinnare och drog dessutom in 300 miljoner dollar, varav 250 av dem var i USA. Förstås. I Sverige gick den direkt till DVD.

I grund och botten är The Blind Side en mycket bra och fascinerande historia som både engagerar och berör men se upp, risken att drabbas av både sockerchock och feelgood-koma är överhängande.

The Blind Side finns att streama på CMore

 

 

 

 

 



			  
Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."