Onyanserat

Blogg om film, TV och mycket annat

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Recension

Oslo 31 augusti – Recension

Det är extremt sällan vi ser norsk film här i Sverige, vilket ju är ganska konstigt med tanke på den kulturella och språkliga närhet vi har till vårt grannland i väster. Men Joachim Triers förra film Repris letade sig faktiskt till Sverige, och förra veckan fick hans Oslo 31 augusti det finaste priset på Stockholms Filmfestival – bronshästen för bästa film.

I Oslo 31 augusti möter vi Anders som snart ska avsluta sin drogrehabilitering på ett hem utanför Oslo, och får åka in till stan en dag för att gå på en jobbintervju. Resten av dagen driver han omkring, träffar människor han inte sett på länge, och reflekterar över den tid som varit och den tid som kanske ska komma. Han är 34 år, men är det ungt eller gammalt? Hans vän försöker intala honom att han har alla möjligheter att starta om på nytt, men Anders plågas av känslan att livet på många sätt redan är förbi.

Det här är inte en socialrealistisk skildring av en utsatt person på samhällets botten, Anders kommer från en övre medelklass och har tidigare haft en rätt lyckad karriär som journalist. Men mörkret ligger tungt inom honom, och valmöjligheterna blir snarare en press och en indikation på att man inte kan nöja sig och bli lycklig med för lite. Det är en tung film, i det att att den är så otroligt träffande. Den sätter fingret på en existentiell ångest som jag tror väldigt många kan känna igen sig i, även om det inte har gått lika långt som för Anders i filmen. Det är i Norge men hade lika gärna kunnat vara i Sverige, och miljöerna och personligheterna i filmen känns mig väldigt bekanta.

Anders Danielsen Lie, som även spelade en av huvudrollerna i Joachim Triers Repris från 2006

Huvudrollsinnehavaren Anders Danielsen Lie är knäckande bra, han spelar med ansiktsuttryck som kan växla mellan ett glittrande leende och djup sorg på några sekunder utan att det känns onaturligt. Och jag vet att det är lite uttjatat att klaga på att människor pratar onaturligt på svensk film, men här är det verkligen något jag tänker på – att alla skådespelare pratar som verkliga personer, inte som skådespelare (Och det är ju på norska, så jag inbillar mig att det inte är den språkliga barriären som gör att det låter mer naturligt än vad det brukar göra på svenska). Jakob Ihres fina foto fick också fick pris på Stockholms filmfestival, och musiken används på ett sparsmakat men väldigt kraftfullt sätt.

Oslo 31 augusti är en filmisk slow burner. Från att i början ha suttit och skruvat mig lite i stolen och inte riktigt kunna hitta koncentrationen så stegras stämningen mer och mer, jag sugs in i filmen och när eftertexterna kommer sitter i stort sett alla kvar i salongen som paralyserade. Ibland är det svårt att förklara varför man tycker att andra ska se en film som man precis har beskrivit som känslomässigt tung och till och med ångestframkallande. Men att göra en film som påverkar tittaren så här mycket är väl verkligen ett mått på att filmskaparen lyckats skildra något som betyder något. Med det sagt – se Oslo 31 augusti!

 

 

6 COMMENTS

  1. Fin välskriven text om årets film, fick gåshud på slutet av recensionen (såg filmen nyss) Tack.   /Daniel

  2. Har tänkt på det där med onaturlig dialog i svenska filmer kontra utländska en del. Kan det inte vara så att just det faktum att dialogen förs på ett språk man inte behärskar fullt ut (norska/danska/engelska/eller t o m arabiska) gör att den framstår som mer realistisk och äkta för oss med svenska som modersmål?
    Jag tror det är så i alla fall.

LEAVE A RESPONSE

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Gillar mat, handarbete och vampyrer. Får gåshud av introt till HBO-serien Angels in America och när Billy Elliott dansar sin argdans till ”A town called Malice”. Är stammis på Göteborgs Filmfestival och planerar att i framtiden även bli det i Cannes.