Onyanserat

Blogg om film, TV och mycket annat

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Search in posts
Search in pages
Film Recension

Pacific Rim – Recension

PR5

Jag var orolig för Guillermo del Toro, det var jag faktiskt. Riktigt orolig. När nyheten läckte ut att den mexikanska stämningsmästaren skulle göra Transformersaction tändes varningslampan direkt. Det var visserligen ett dämpat ljus och mer orange än rött men ändå. När första trailern sedan släpptes så släcktes lampan igen. Det här såg ju schysst ut. Snyggt, bra tryck och för att dra till med det slitna uttrycket, episkt. Man avslöjade lagom mycket där de stora bestarna och de ännu större robotarna såg både välgjorda och imponerande ut. Det gick ett tag och man gick väl inte och väntade direkt. Det var inte så att jag övervägde att övernatta utanför bion om man säger så. Nej, jag hade inte ens prickat för datumet i kalendern men Pacific Rim låg ändå där i det undermedvetna och jag var lite peppad, det var jag allt. Sedan kom nästa trailer och lampan tändes igen. Kort därefter kom ännu en trailer och lampan började långsamt att snurra. Det röda ljuset var intensivt. När sedan den sista trailern trycktes ut veckan innan den amerikanska premiären var lampjäveln överhettad och det blev total härdsmälta. ”Today, we are cancelling the apocalypse!” skriker Idris Elba i sitt call-to-arms-speech och det var mycket applåder, high-five och ögonblinkningar. Nej flosklerna haglade verkligen och om jag tidigare hade övervägt att sova utanför biografen så var det nu snarare läge att överväga om jag inte skulle stanna hemma och sova istället för att gå på visningen. Ja, nu jag var verkligen orolig för del Toro igen. Det skulle dock visa sig att jag inte hade behövt vara det minsta orolig för Pacific Rim är en fest för både öga och popcornmaskin.

PR4
Ryska Jaegermeisters

Det finns en spricka i Jordskorpan. Det är dåligt på många sätt men framför allt är det dåligt eftersom jättelika utomjordiska varelser använder nämnda hål som en passage mellan deras värld och vår. Inte jämt och ständigt. Det är inte som rean på NK där svängdörrarna går på högvarv dagarna i ända, nej det kommer ett vidunder varje halvår ungefär och det blir givetvis en David mot Goliat-liknande fight men här vinner förhandsfavoriten stort och utmanaren krossas obarmhärtigt under en trampdyna stor som Skara sommarland. Efter att ha förlorat tre städer och tiotusentals liv förstår vi äntligen att det här är ohållbart. För att kunna ha minsta lilla chans mot dessa bestar behöver vi robotar. Sagt och gjort, flitens lampa lyser dag och natt och ingenjörerna sliter sitt hår men snart står de första exemplaren klara att använda men för att kunna manövrera dessa gigantiska krigsmaskiner behöver man piloter, i plural. De här ståljättarna är nämligen så enorma och avancerade att de kräver två hjärnor i perfekt symbios för att fungera. Ett faktum som gör utmaningen ännu svårare. Piloterna måste nu inte bara vara skickliga i strid, de måste dessutom vara kompatibla.

Inledningen av Pacific Rim är mäktig. Vi ser de första attackerna och kan genast bilda oss en uppfattning om exakt vad mänskligheten ställs mot här. I diverse nyhetssändningar och filmklipp ser vi också hur svårt ansatt Moder Jord redan har blivit och vilka insatser som görs för att dämpa den förestående undergången.

PR1
Ett skepp kommer lastat

Liten ordlista

Kaiju: Monster
Jaeger: Jägare

Railegh Becket, spelad av Charlie Hunnam har redan sin perfekta andrepilot, nämligen brorsan. De är framgångsrika värre och har fem Kaiju kills på sin meritlista. Det kanske inte låter mycket för världen men då skall man veta att den genomsnittliga Kaijun väger in på ca 2 500 ton, har sina naturliga vapen till sitt förfogande. Tänder, klor och svans. Utöver detta har de också olika försvarsmekanismer som varierar från best till best. Bröderna är uppspelta och kan knappt vänta på att få hoppa in i ”Gipsy Danger” för ännu en strid. Varje stridsrobot har sitt eget namn, är customiserad och har specialvapen. De underskattar dock sin motståndare och Railegh mister sin andra hälft i kaoset. Skadad och tyngd av sorg överger han striden och byter robot mot svetslåga. Han blir byggarbetare i det projekt som skall resa en skyddsmur runt kontinenten. Samtidigt lider den en gång så framgångsrika Jaegerarmén stora förluster och investerarna drar ur sladden men Stacker Pentecost (Elba) vill annorlunda, tar sina kvarvarande robotar och kör ett eget race. Han saknar dock det där sista, den sista pusselbiten. Han hämtar därför hem Becket för en sista strid. En gemensam insats för mänskligheten. Pukor och trumpeter ljuder i bakgrunden när gräddan av eliten rycker ut och med djupa ärr i själen och rak rygg är de beredda att offra allt.

PR2
Elba och Hunnam är två bekymrade herrar

Del Toro har rollsatt sin skinande steampunkdröm med en av de mest sammansvetsade rollistorna i genren sedan Armageddon drabbade oss och då finns det ändå ingen direkt stjärnglans. Visst, tack vare Sons of Anarchy är Hunnam Jax med hela världen och Elba imponerade både i The Wire och som Luther men jämför man med Bruce Willis och Ben Affleck så står de sig rätt slätt i jämförelse. Hunnam som förresten har klippt och rakat sig dagen till ära är riktigt bra som skadad och bekymrad hjälte och han är dessutom oerhört lik en ung Steve McQueen och Elba är ett stenansikte, ett bra sådant.

Men det är ju givetvis inte för skådespeleriet man går och ser Pacific Rim och vi har inte ens pratat om Ron Perlmans skor eller den hårdtatuerade vetenskapsmannen spelad av en extremt överspelande Charlie Day. Nej, man går och ser Pacific Rim för att man vill se med egna ögon exakt hur häftigt det kan bli när 180 miljoner Dollar har spenderats på de största kombattanter som någonsin skådats på vita duken. Svaret är, skithäftigt! Pacific Rim må vara en ”no-brainer” vid första ögonkastet men den är så genomtänkt, så vacker och så hård. Vi vet sedan tidigare att del Toro har sinne för det visuella och det får vi verkligen nedtryckt i halsen här. Ingenting har lämnats åt slumpen när detaljerna imponerar stort. Det kan vara något så trivialt som en klisterdekal, siffrorna på en kontrollpanel, blått monsterblod på grå krossad cement eller något större och mer avgörande som t.ex. hur styrsystemet på en Jaegerrobot är uppbyggt eller hur svarta marknaden i Hong Kong fungerar och ser ut i en nära framtid.

PR3
Mako Mori (Rinko Kikuchi) vill så gärna köra Gipsy Danger med Becket

Det är svårt att förklara hur stora monstren och robotarna är, det måste verkligen upplevas och för en gång skull skall det faktiskt dessutom upplevas i 3D för bästa effekt. När bilar krossas, byggnader rasar och brofästen flyger genom luften doftar det givetvis starkt av King Kong, Cloverfield och Godzilla men är överlägset i utförande.

Gipsy Danger svingar sina bastanta armar och får in en rak höger. Den Stegosaurusliknande varelsen tappar koncentrationen. Här, känn på en lyftkran i pannbenet. Varsågod, en container upptryckt i näsborren och som avslutning, här har du ett baseballslag med en supertanker som slagträ.

Jag är besegrad. Jag är utslagen. Pacific Rim är brutalt bra underhållning! Det är en högteknologisk lekstuga som varar i över två timmar och visst kan det tyckas bli monotont med robotar och monster som pucklar på varandra men tack och lov innehåller filmen så mycket annat än bara strid och för en gång skull är inte skådespelarensemblen bara umbärlig kanonföda som skall offras så fort som möjligt utan faktiskt karaktärer med bakgrunder och känslor. Det enda som stoppar mig från att sätta ett ännu högre betyg är att del Toro tappar bort storyn mot slutet och att det trots allt som vanligt är lite för långdraget.

…och jag som inte ens gillade Transformers.

Pacific Rim har biopremiär 2 augusti

betyg4

3 COMMENTS

  1. Vann just biljetter till denna så skall ses i veckan och läser recensionen då!

LEAVE A RESPONSE

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."