Onyanserat

Blogg om film, TV och mycket annat

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Recension

Stockholm Filmfestival 2011 – Play

Ruben Östlunds Play är inspirerad av autentiska händelser som utspelade sig i Göteborg för några år sedan, där unga pojkar rånade andra unga pojkar. Pojkarna, som var svarta, använde sig av sitt utseende som en outtalad hotbild när de genomförde rånen, det så kallade ”brorsantricket”. Utan våld eller direkta hot får de makt över de pojkar som de lurar på sina mobiltelefoner, genom att ikläda sig en förväntad roll.
Jag upplever Ruben Östlund som en otroligt fascinerande och kompromisslös regissör. Han har en idé och vill verkligen någonting med sin filmkonst. Samtidigt känns det inte som att han gör sig till. Till skillnad från väldigt många andra filmare, musiker och så vidare, så har han inget emot att prata om vad hans filmer egentligen handlar om och hur man ska tolka dem, snarare tvärtom. I en intervju jag gjorde med Ruben för Sveriges Radio sa han att han ”upplevde det provokativa i bilden ”fem svarta rånar tre vita”, och jag frågade mig själv varför den bilden är provokativ. Jag började också intressera mig för hur så unga pojkar redan kan vara medvetna om att den här bilden existerar i vårt samhälle. Och det sa väldigt mycket om deras förutsättningar. (…)Ett sätt att möta den här provokationen är att fråga sig ”vad beror det här på?”, ”hur ser samhället ut?”, och har det någonting att göra med min reaktion?”

Att filmskaparen pratar så mycket om vad filmen betyder tycker jag inte förstör upplevelsen alls, det snarare kompletterar den. Okej, de första tio minuterna av filmen ungefär tänkte jag att det var lite för teoretiskt, att budskapet liksom bara gick fram för att Ruben Östlund har förklarat vad det är han vill säga, men ju längre filmen pågick ju starkare blev det, och mitt slutliga intryck är att det är en riktigt mäktig och unika filmupplevelse. Och allt behöver inte vara så enkelt hela tiden.

Play kan upplevas som en provocerande film, både innehållsmässigt och formmässigt. För det ställs en del krav på tittaren – det är liksom inte som filmer brukar vara. Ibland får man se halva scener genom en glasruta, eller från en vinkel som om man står och betraktar det som händer lite från sidan. Och ibland känns det som jag är med och upplever det som sker på duken på ett extremt närvarande sätt, kanske extra mycket för att det utspelar sig i för mig så hemtama miljöer som på spårvagnen och köpcentrum i Göteborg, och kameran liksom bara registrerar det som händer, utan massor av klipp och olika vinklar. När de vita killarna dessutom visar sig komma från min granngata i Göteborgs innerstad blir det så tydligt att det är deras del av tillvaron som jag själv är en del av.

Några små sidospår i filmen tycker jag inte funkar helt och fullt, och ibland är det svårt att förstå vad saker betyder, i alla fall i stunden som det sker. Men mer och mer utkristalliserar sig efter hand, och filmen liksom växer på mig något enormt. Och de skådespelarinsatser som Ruben Östlund har regisserat fram ur de här unga killarna, där de flesta är helt utan tidigare skådespelarerfarenheter, är rent mästerlig. Play är en film som kräver en del av sina tittare, men det är en helt unik filmupplevelse som verkligen får en att tänka till.

Play tävlar om Bronshästen på Stockholm Filmfestival. Den har premiär på vanliga biografer fredag 11 november.

 

LEAVE A RESPONSE

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Gillar mat, handarbete och vampyrer. Får gåshud av introt till HBO-serien Angels in America och när Billy Elliott dansar sin argdans till ”A town called Malice”. Är stammis på Göteborgs Filmfestival och planerar att i framtiden även bli det i Cannes.