Onyanserat

Blogg om film, TV och mycket annat

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Search in posts
Search in pages
Film Recension

Ready or Not – Skräckblandad förtjusning

Betyg

Bra

  • Härlig gotisk stämning
  • Skruvad humor
  • Lagom speltid

Dåligt

  • Infantil dialog
  • Svajigt skådespeleri
  • Katastrofalt slut

Mina öron blöder, jag svettas ymnigt och jag är förbannad, dock kokar inte blodet. Jag är bara lagom arg men jag är också glad. Inte alls jublande glad eller euforisk på något sätt, bara så där slätstruket standardglad för stunden som man kan vara i vardagliga situationer. Ungefär som när jag tömmer brevlådan. Jag förväntar mig räkningar, vilket förstås är jättetråkigt men ibland är brevlådan faktiskt tom och jag känner mig genast belåten. Det är dock en ytterst modest belåtenhet som inte är bestånde, den varar kanske bara till nästa dag, om ens det.

Anledningen till min totala ambivalens den här gången är Ready or Not, en bagatell jag avverkade en kväll när vardagstristessen rev mitt sargade bröst. Jag älskade den inte men jag hatade den inte heller. En oerhört korkad rulle som samtidigt var rätt festlig.

Foto: Fox Searchlight

Det börjar med ett sagolikt bröllop och livet är så där härligt Instagram-perfekt med alla filter påslagna när Grace (Samara Weaving) och Alex (Mark O’Brien) äntligen blir äkta hustru och man. Fåglar kvittrar och fjärilar fladdrar i den ljumma vinden när bröllopshymnen ljuder. Blomsterprakt pryder marmorstatyer och välkyld champagne serveras i höga kristallglas. Visst märker Grace av att hennes blivande svärföräldrar med bihang är något eljest, eller om vi skall vara helt ärliga creepy as fuck. I synnerhet tant Helene (Nicky Guadagni), en gång i tiden parant dam som i nuvarande skepnad förmodligen hade fått självaste Vlad Tepes att skaka lite smått i stövelskaften. Nå, två nyförälskade själar i en enorm herrgård. Miljoner på banken. Fingrar genom hår. Läppar mot läppar, stråkar mot solnedgång och handhjärtan. Det är så mysigt att hälften vore nog. ”Åh, jag vill stanna i dina armar för evigt men först skall vi ligga!”

Foto: Fox Searchlight

Just när äktenskapet skall konsumeras kommer verkligheten ikapp och de lyckliga tu tvingas genast ner till sällskapsrummet för okänt samkväm. Det här är såklart ingen vanlig familj, det har ju alla fattat vid det här laget. Alla utom Grace förstås. Möjligen kan de många skjutvapnen hinta om vad som sker hos överklassen bakom lyckta dörrar. Alex berättar en luddig story om kortspel och någon avlägsen släkting. Det viskas diskret om gamla legender och vad som händer om ett visst kort skulle dras. Well, det enda Grace behöver göra nu är att dra ett kort och spela spelet. Hon fnissar lite för sig själv och tänker att det här snabbt är överstökat och att de snart kan gå tillbaka till själva essensen av bröllopsnatten. Spänningen är olidlig nu. Vad skall det bli för trevligt samkväm tro? Skall hon dra schack, vändåtta eller kanske fia med knuff? Jo tjena, som om det skulle vara så där skönt och laid back i en skräckkomedi. Det blir naturligtvis kurragömma och stämningen i lokalen blir genast ansträngd. Man fattar ju att det där var ett kort som skulle legat kvar i kortleken. Grace rycker på axlarna och tänker högt ”ja ja lite kurragömma, hur illa kan det vara liksom?”

Foto: Fox Searchlight

Nu börjar en smått hysterisk jakt på ett mänskligt villebråd som är allt annat än oföretagsamt. Nej, det är hela tjocka släkten mot en bad ass bride och mer än så avslöjas inte här för det goda humörets skull. Det är inte på något sätt en komplicerad story eller något direkt originellt men några överraskningar bjuds man ändå på i egenskap av publik, på gott och ont. Här staplas nämligen problematiken på hög.

Om vi börjar med det som skaver mest så går det inte att blunda för ett bitvis frustrerande skådespeleri. Det är idel överspel och märkliga dialoger som osar av svordomar och könsord och jag är sannerligen inte den som är den. Jag kan uppskatta en rejäl svada, OM den levereras på ett någorlunda sofistikerat sätt, passar in i atmosfären och inte bara används som ren utfyllnad. Då tar jag den varje dag i veckan men I Ready or Not är känslan snarare att när kreativiteten changerar så ramlar F-ordet in som en billig ersättare.

Med det sagt är det trots allt underhållande och tack vare framför allt en rimlig speltid, Adam Brody, John Ralston och Samara Weaving lyfter det då och då. Problemet är bara att det störtar lika snabbt igen, vilket resulterar i en rätt stökig tillställning där första akten är härligt mystisk men avslutningen mer hysterisk. Jag kan inte heller bortse från det faktum att det i vissa stunder känns lite väl bekant och jag gissar att rullar som You’re Next, Get Out, Cabin in the Woods och givetvis The Most Dangerous Game har vevats frekvent hemma hos den färska kvartetten Guy Busick, Ryan Murphy, Matt Bettinelli-Olpin, Tyler Gillett. Man bör även förbereda sig mentalt för ett riktigt otillfredställande slut. En monumental besvikelse för att tala klarspråk.

Foto: Fox Searchlight

Ready or Not är en liten aptitretare som kittlar rätt skönt i gomseglet ändå, trots alla sina brister. Det är inget man minns och går och funderar på efteråt men det gör inte särskilt mycket. Vill man bara ha korkad underhållning för stunden och lite snällskräck som ständigt blandar och ger duger den här gott. Det är inte det bästa som går på bio men det är inte heller det sämsta.

 

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."