Onyanserat

Blogg om film, TV och mycket annat

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Search in posts
Search in pages
Recension

The Way Back – Recension

Var är Gurra?

Sju krigsfångar flyr från ett arbetsläger i ett helvetiskt Gulag 1941. Deras väg mot frihet sträcker sig från Sibirien, över den glödheta Gobiöknen och vidare över Himalayas berg till Indien. Under 600 mil av svåra umbäranden får de kämpa mot både moder natur, illvilliga främlingar och inte minst varandra. Alla nådde inte friheten.

Vad sägs om en liten tankelek?

Året är 2003 och du ligger hemma i soffan och tittar på TV. Du har precis kommit hem från jobbet. Du känner dig lite sliten och trött. Kanske lite hungrig. Du värmer på gårdagens rester som du glädjelöst skyfflar i dig, samtidigt som du hör Peter Settman gnägga från TVn i rummet bredvid. Du ser dig själv i spegeln och är allt annat än nöjd. Något drastiskt måste hända och du ringer chefen:

Du: ”Hej! Du…jo…jag har bestämt mig för att ta lite tjänstledigt”

Chefen: ”OK…”

Du: ”Jag kommer tillbaka om sju år. Är det lugnt eller?”

Chefen: ”Va!..Vänta lite nu..varför ska du..?”

Du: ”Perfekt! Vi ses 2010”

Spola sedan fram bandet och föreställ dig situationen när du kommer tillbaka till jobbet. Hur bra är du på det yrke som du inte utövat på sju år?

Peter Weir har varit Oscars-nominerad inte mindre än fyra gånger för sin regi. Senaste filmen var tråkiga ”Master & Commander”. Den kom 2003. För sju år sen.

Det är lätt att gå vilse i öknen

Filmen ”The Way Back” har ett klassiskt episkt anslag. Musiken är bombastisk och fotot storslaget. Filmen är baserad på den kraftigt ifrågasatta boken ”The Long Walk” av Slawomir Rawicz. Sant är att Slawomir satt i Gulag, mindre sant är att han flydde, han blev frisläppt. Rawicz sägs ha blivit inspirerad av historier han hört långt senare under sin tid i mellanöstern. Inget fel i det; man får fabulera bäst man vill tycker jag, men då ska man vara lite försiktig med att hävda autenticitet.

Friluftsliv

I inledningen står det att filmen är dedikerad till de tre personer som klarade sig. Så redan innan filmen har börjat försvinner ett ganska viktigt spänningsmoment. Större delen av filmen utspelar sig när de är på flykt, då de är på väg genom Ryssland, Mongoliet, Kina, Tibet och Indien. Genom höga berg och djupa dalar kämpar de på. Inte ens regn, snö, sandstormar, kyla och hetta kan stoppa rymlingarnas ystra vandring mot friheten.

För att en sån här rätt simpel historia ska bli intressant krävs det rejäl dramatik. Inte bara den uppenbara konflikten, människa mot natur. Det räcker inte med bedövande vackra National Geographic-bilder och Ed Harris granitansikte korsklippt med Gustafs Skarsgård valpiga uppsyn. Karaktärerna är helt enkelt för tunna och underutvecklade för att jag ska bry mig. De dör som flugor men jag sitter mest och funderar vem som står näst på tur. Inte för att det är särskilt svårt att räkna ut. ”The Way Back” är filmen för dig som ogillar överraskningsmoment.

Gruppdynamiken är dessutom alldeles för barntillåten. Alla vassa kanter är bortslipade. Den psykopatiska Valka (Colin Farrell) hade till exempel kunnat utmanat den godhjärtade Voss (Gustaf Skarsgård) och konflikt hade uppstått. Det sker inte. Det sker faktiskt inte så mycket överhuvudtaget.

Han med kepsen har rymt från Rysslands-revyn

Jag vet inte om det beror på överdriven respekt inför den litterära förlagan och det allvarsamma ämnet, men Peter Weir har misslyckats med det mest fundamentala: Han lyckas inte injicera någon som helst emotionell tyngd i historien och bitvis blir det faktiskt rätt långtråkigt. Han visar prov på omdömeslös regi i ett flertal överdrivet symboliska scener. Typexemplet är när de utsvultna herrarna springer på en flock vargar som kalasar på en ren. Med yviga gester och vrål skrämmer de bort vargarna och kastar sig sedan över aset och beter sig precis som djuren de just schasade iväg. Var det någon som missade symboliken i det? Om så, maila mig så kan jag förklara.

Colin Farrell är ett kapitel för sig. Han har antagligen inte fått någon regi överhuvudtaget. Det groteska överspel han visar upp skulle inte skämmas för sig bredvid Stefan & Krister på en revyscen i Falkenberg.

Kvällspressen har skrivit att ”The Way Back” är Gustaf Skarsgård ”genombrottsroll” i Hollywood. Jag hoppas att det inte blir så. Han har en biroll. En väldigt liten sådan. Det facket hoppas jag verkligen han inte fastnar i. Jag hoppas däremot att det inte dröjer sju år till nästa gång Peter Weir drar på sig regissörskepsen. Han kan mycket bättre än så här och då tänker jag främst på ”Utan Fruktan” och ”Truman Show”. I väntan på Gustaf Skarsgårds riktiga internationella genombrott tycker jag ni ska se dom istället.

The Way Back har biopremiär den 25:e mars

Trailer till The Way Back från rstvideos trailerarkiv.

SvD: 3 av 5 Expressen: 2 av 5 : Aftonbladet: 3 av 5

1 COMMENTS

  1. Jag ser att den lilla Saoirse Ronan smyger sig med i filmen. Henne kan det vara värt att hålla ögonen på och se vad det blir av henne i framtiden.

LEAVE A RESPONSE

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Gillar rockmusik, konfetti och kulörta lyktor. Tittar gärna på premiumkanalernas serieutbud, skräckfilm och amerikansk independent. Medverkar med jämna mellanrum i Sveriges Radios PP3 med den föga blygsamma titeln "filmexpert".