Onyanserat

Blogg om film, TV och mycket annat

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Search in posts
Search in pages
Film Recension

Scary Stories To Tell In The Dark – en skräckhistoria som hade vunnit på lite ”sämre” specialeffekter

Betyg

Det är 1968 i USA, unga jänkare dör som flugor i Vietnamkriget och Nixon vill bli president. Samtidigt i den lilla staden Mill Valley jagas en samling nördar i tonåren av tuffa sportjockeys på Halloween efter att nördarna placerat en brinnande bajsbomb i ledarens knä. Nördarna tar sin flykt till ett stort hus från början av 1800- talet som varit igenbommat sedan 100 år tillbaka pga ett fasansfullt dödsfall som ägde rum där. Nördarna är ledda av Stella (Zoe Margaret Colletti) vars största intresse är att skriva spökhistorier och självklart är hon först att kasta sig in i det stora spökhuset. Väl inne hittar gänget en gammal bok full av skräckhistorier som Stella nyper åt sig utan att tänka på eventuella konsekvenser (hon är ju ändå tonåring). Innan någon vet ordet av börjar boken skriva historier i realtid av sig själv med gänget och andra i deras närhet som karaktärer.

Foto: CBS Films

De filmer som skrämt mig halvt från vettet är de där man knappt kan ana vad det är som gör att ens nackhår reser sig, en förnimmelse i historien om att något är mycket fel med en viss person eller föremål. Eller om man inte kan avgöra vad som är från vår värld med en logisk förklaring eller något mystiskt sänt från andevärlden, det är fruktansvärt obehagligt enligt mig. I Scary Stories To Tell In The Dark börjar det bra med en halvmysig Halloweenstämning i den lilla hålan men det ballar snabbt ur även om en gående fågelskrämma vid namn Harold och ett visst antal spindlar fick mig att skruva mig av härligt obehag i biofåtöljen. Guillermo del Toro är inblandad i manuset vilket gav mig hyfsade förhoppningar men det stjäls alldeles för mycket av andra filmer och tv-serier i skräckgenren. En mix av Stranger Things och It skulle jag vilja påstå men dåligt är det definitivt inte trots allt ”lånande”. Bara lite tradigt att man inte kan komma med något ”nytt” vilket förmodligen är omöjligt i en genre där det mesta redan har presenterats.

Foto: CBS Films

Jag tycker att Scary Stories To Tell In The Dark hade vunnit mer på att använda sig mer av Guillermo del Toros lekfulla skräckstil som i fantastiska Pan´s Labyrinth och inte göra det så ”Hollywood-iskt”. De unga skådespelarna är trovärdiga och hjälper en, ibland något haltande story framåt i kombination med en stämningshöjande musik av Marco Beltrami. Specialeffekterna är väldigt ojämna och jag föredrar de scener där effekterna känns ”omoderna” om ni förstår vad jag menar med tanke på i vilken tidsanda handlingen utspelar sig. Det skapar en högre känsla av inlevelse. Slutet lovar en fortsättning men då önskar jag att del Toro, förutom att skriva manus och producera, även sätter sig i registolen.

Scary Stories To Tell In The Dark har biopremiär den 9:e augusti

Rastlös beteendevetare och hundälskande dykinstruktör som fascineras av det magiska samhället under ytan i tropikerna, tunga dramer och George Clooney. Svart humor är meningen med livet och Denis Leary är ett missförstått geni som är en bestående stjärna på min himmel.