Onyanserat

Blogg om film, TV och mycket annat

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Recension

Se upp för Jönssonligan – Ett jönseri av sällan skådat slag

Betyg

Tomas Alfredson var mäkta förgrymmad när hans Se upp för Jönssonligan plötsligt förflyttades från biosalong till streaming på grund av rådande pandemi. Han skämdes tydligen som en hund och satte sig därmed vid datorn för att författa ett öppet brev och inget skriker ju missnöje som ett öppet brev. Det är känt sen gammalt det och det var ett brev som innehöll sensibla och kraftfulla ord som orättvisa och hjärtskärande. Orättvisa då beslutet fattats utan hans närvaro. Ett beslut som i princip innebär att man vaskar hela filmen när man väljer att lägga den bakom en betalvägg. Och det kan man förstås förstå. Det ligger otaliga timmar och kronor bakom ett filmprojekt men det är inte heller bara en fråga om resurser. En film är också ett konstverk, ett tidsdokument och ett arv. Någonting att minnas för när karriären skall summeras någon gång vid vägs ände. Hjärtskärande eftersom om det är något vi behöver just nu är så är det att få skratta tillsammans. Och det låter ju fint på papperet såklart. Att samlas tillsammas och se något som är så roligt att vi glömmer allt elände. Skrattmuskler som får jobba oavbrutet tills de ger upp. Ohämmade glädjetårar som sprutar åt alla håll. Två timmar av total verklighetsflykt. Ett synnerligen ädelt syfte som jag själv kan ställa mig bakom. Inte att fylla biografer med folk mitt i en andra pandemivåg förstås men att hitta nya sätt för folk att fly verkligheten för en stund. Att strida mot en osynlig fiende endast beväpnad med humor. Synd bara att det inte finns ett enda skratt i Se upp för Jönssonligan. Alltså inte ett enda. Jag drog visserligen lite på smilbanden när Sickan undrade vilken socialdemokrat som hade stängt av strömmen men det var det och så här med facit i hand kan jag ännu en gång sorgset konstatera att vi borde låta våra kulturskatter vila i frid. Bara låta allt vara som det är och aldrig mer gräva upp gamla svenska filmklenoder för att anpassa och modernisera.

Foto: SF Studios

De flesta har någon sorts relation till Sickan och hans brokiga gäng tjuvar och tänk så mycket glädje, spänning och mystik de tidiga filmerna om Jönssonligan har gett oss genom åren, på analog bio och hemma framför en rejäl tjock-TV med tillhörande toppmatad VHS-bandare. Det var genomtänkta manus och klockrena karaktärer med en perfekt casting. En viss familjevänlig spänning men också en mörk humor. En subtil svart humor som var som klippt och skuren åt karaktärsskådisar som Gösta Ekman, Björn Gustafsson och Ulf Brunnberg och varje gång man hörde introlåten visste man att det skulle bli åka av. Det var ju trots allt det närmaste en svensk Bond vi kunde komma med nagelbitar-heists, hemliga koder och coola gadgets och en ständigt gäckande superskurk i Per Grundéns Wall-Enberg. Till och med Johannes Brost dök upp som krokarmsförsedd, silvertandad skurk, oblygt inspirerad av Bond-filmernas Jaws. Nu var förstås inte Gösta Ekman någon Sean Connery eller ens en George Lazenby men ni förstår.

I Alfredsons Se upp för Jönssonligan finns ingenting av detta. Inte en tillstymmelse till spänning eller humor. Och det som gjorde Jönssonligan till ett omtyckt gäng, trots att de faktiskt var kriminella, nämligen charmen är som bortblåst. Coola gadgets och hemliga koder då? Nja, en ombyggd åkgräsklippare, en odiskad kaffekopp på ett rep och klotter i en pissoar är väl det närmsta vi kommer när det gäller den biten och det är förstås minst sagt en besvikelse men kanske också ett tecken på hur långt före sin tid originalen var.

Foto: SF Studios

Sickan spelas den här gången av en Henrik Dorsin som inte riktigt vet vilket ben han skall stå på. Ibland försöker han vara Gösta Ekman så tydligt att det nästan blir smärtsamt, andra gånger är han Ove Sundberg och ibland blir det en märklig blandning av båda, nästan som om att han har glömt bort vem han är. Då skall man ändå veta att Dorsin är behållningen och det säger väl egentligen det mesta om den här tillställningen. Hur som helst blir han frigiven efter avtjänat straff för en myntkupp och upphämtad av gänget och redan nu märker jag vart det här är på väg. Dorsin babblar på om att han har en plan och försöker i alla fall vara Sickan. Alla andra karaktärer har helt genomgått någon form av komplett personlighetsförändring där ingenting längre stämmer in. Vanheden (Anders Johansson) har i princip tappat talförmågan och flyttat hem till morsan och farsan där han lever precis som de gör, vilket är ett tämligen tragiskt liv i identiska kläder och ett passiv-aggressivt familjehäng. Och därmed har en av svensk films mest underhållande filmkaraktärer, med det mest välsmorda av alla munläder plötsligt förminskats till någon form av sorglig soy boy. Dynamit-Harry (David Sundin) och Doris (Hedda Stiernstedt) har blivit hipsters och bor i något slags kollektiv som också är ett dagis, för både ouppfostrade barn och hyperaktiva vuxna.

Kommer ni ihåg när Dynamit-Harry var synonymt med just dynamit men också billig bärs på burk? Well, den tiden är över. Nu får man väl inte ens vara periodare med osunt intresse för sprängmedel i det här jävla landet längre. Nej, Harry är istället numera söderfarsa med en uppsjö blandade ungar och trots att han tycker att det är upprörande att fängelserna numera mer består av folk som har begått bokföringsbrott än hederliga tjyvar och banditer så vill han helst av allt bara släppa allt, flytta med familjen till bagarmossen och lägga sitt gamla liv bakom sig. Och kommer ni ihåg när Doris svepte in som en stormvind, helt från ingenstans, full av energi och förändrade originalserien totalt genom att bidra med ännu en dimension av excellens. Nu är hon flamsig sekundärkränkt morsa i tracksuit som gärna crashar barnpartyn. Av någon outgrundlig anledning anser Sickan att han behöver just det här gänget för att kunna stjäla ett föremål värt 32 miljoner svenska kronor men som i ärlighetens namn ser ut att vara inköpt på AliExpress för en tjuga.

Det är stabila namn ur den svenska humoreliten och de gör väl egentligen vad de kan med det de har att jobba med, även om de definitivt inte ligger på toppen av sin förmåga. I många fall, långt därifrån men jag menar, får man en roll som en kuvad Vanheden, vad skall Ankan göra? Får Hedda en roll där hon skall prata med vuxna som om de vore barn, vad skall hon göra? Det är, i min mening i manus det i första hand brister, om jag skall uttrycka mig riktigt julsnällt.

Foto: SF Studios

Kuppen då? Det är förmodligen den mest överhypade och utdragna kuppen i filmhistorien och det skall väl creddas på något sätt ändå för det är i sanning imponerande hur mycket luftslott det byggs under filmens väl tilltagna speltid på två timmar. Museichefen på Nordiska museet Jan Poppe (Sven Ahlström) och en privatägd entrepenör, Knut Enberg (Henric Holmberg) skall tillsammans med sin dotter, Regina Wall (MyAnna Buring) försöka införa monarki i Finland för att kunna göra affärer i landet. Genom att dupera en gammal tronarvinge från förr skall man alltså kunna höja lönsamheten likt i övriga nordiska länder, där man redan har satt sina giriga klor i respektive monark. Detta skall göras genom en offentlig kröning av Henrik Adlerstierna (Pekka Strang) med den finska kungakronan, komplett med stenen ”karelens hjärta.” En till synes obetydlig sten men samtidigt en sten som tydligen har format hela det finska folket med en utomordentligt fånig hittepå-historia om krig, nationalinstrument och gråtande björnar. Denna skall förstås stjälas av Jönssonligan och i den här rullen skall både kids och katter med när livsavgörande beslut skall tas. Som till exempel skillnaden mellan att fortsätta att leva utblottad eller att bli ekonomiskt oberoende.

Foto: SF Studios

Sidospåren är många och långa. Oftast är de helt ointressanta och förnedrande mot det finska folket och har inget annat syfte än att boosta speltiden men den lika överraskande som orimliga duon Lena Olin som Anita och Reine Brynolfsson som Televinken har i alla fall lite bäring och ger ett välbehövligt break från storyn som mer irriterar än engagerar vid det här laget och nu bara är en ren transportsträcka fram till den slutgiltiga kuppen mot storskurken själv. Och på tal om det. Henric Holmberg som Knut Enberg kan vara den märkligaste casting jag sett på år och dar. Antingen trollar han just for the lulz och då är det bara att ställa sig upp och applådera eller så är det precis så här det är tänkt att vara och då lämnar det mig helt kall. Filmens superskurk spenderar hela sin aktiva speltid på att sitta framför en kontrollpanel i babyblå gubbpyjamas och mumla åt de olika knapparna eller att gorma i telefon. Detta är alltså en multimiljardär som skall vara ett ständigt hot och en antagonist att frukta. När det kommer till upplösningen går den utmärkt att räkna ut ungefär halvvägs in i filmen, vilket också är ungefär när filmen borde ha slutat. Det är nämligen så mycket material man har för att kunna göra en film. En timma. Max.

Nej, det här gör ont såklart. Att se inhemska filmskatter stjälas och göras om till något de aldrig var tänkta att vara. Att en ständig strävan efter förnyelse och förändring alltid resulterar i ett trött konstaterande om att vissa saker trots allt var bättre förr. Inte allt men vissa, och inte sällan just i kultursammanhang. Se upp för Jönssonligan hade kunnat passera som en ren bagatell och ett, visserligen totalt misslyckat men ändå ett oförargligt försök till att bringa glädje i en orolig tid men eftersom den bygger på en filmserie många håller nära sitt hjärta och med tanke på hur desperat kampen har varit att försvara filmen redan innan den lanserades blir känslan mest att det är ett cash grab. Så kan vi bara låta Bröderna Lejonhjärta vara nu tack?

Se upp för Jönssonligan finns att streama på C More nu

(Fotocred omslagsbild: SF Studios)

 

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."