Onyanserat

Blogg om film, TV och mycket annat

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Search in posts
Search in pages
Recension

Snowden – Visselblåsare utan kraft

snowden

Kommer ni ihåg när Oliver Stone gjorde spännande, nyskapande och utmanande filmer? Nej, inte jag heller så visst måste det vara ett tag sedan. Karln ligger trots allt bakom rullar som Plutonen, JFK, The Doors och Natural Born Killers men om det faktiskt låg någon sanning i den där millenniebuggen måste den drabbat Mr. Stone med full styrka. Infrastrukturen slogs inte ut och Jorden gick aldrig under men efter 1999 tappade av de vassaste regissörerna i Hollywood varenda koncept och öste ur sig den ena dynghögen efter den andra. Alexander, World Trade Center, Wall Street: Money Never Sleeps, Savages. Det fanns verkligen ingen hejd på raset.

Oliver Stone har alltid varit en sucker för amerikansk historia och biografier i allmänhet så det var väl ingen större överraskning att det blev just han som satte tänderna i den berömda visselblåsaren från North Carolina. Frågan jag ställde mig inför visningen var bara, skulle det bli samma tröttsamma tugg eller skulle Stone faktiskt lyckas hitta tillbaka till sitt spännande och utmanande gamla jag. Förutsättningarna för succé fanns där definitivt med en av modern tids mest intressanta storys i ryggen och några av Hollywoods hetaste framtidsnamn framför kameran. Svaret är nja.

snowden1
Pressat läge

Edward Snowden tog som bekant enorma risker när han avslöjade övervakningen av det amerikanska folket men Oliver Stone väljer att göra precis tvärtom, han spelar safe med sin nya biopic Snowden. Det är ett straightforward återberättande, det är lite militärtjänst här, lite skola där och så lite kärlek på det, där vi slutligen får följa Edward (Joseph Gordon-Levitt) i sin roll som analytiker för CIA och NSA, ett kneg som senare skulle sluta i paranoia. Minns ni scenerna i  JFK Där Donald Sutherlands minutlånga monologer om konspiration växlade mellan det exceptionella svartvita fotot där politiska höjdare satt och bolmade feta cigarrer i rökfyllda rum? Kommer ni ihåg hur passion, historia och en klibbig paranoid känsla fyllde mången bildruta? Av detta återfinns intet. Det är nästan en bedrift i sig att lyckas få en film om Snowden som var paranoia personifierad till att vara vanilj som bäst.

snowden2
Mycket gott kan man säga om den gode Joseph men passar i militärhjälm gör han icke!

Nu är det dock så paradoxalt att Snowden trots detta är Oliver Stones bästa film på väldigt många år men som sagt, med senaste årtiondet i åtanke är det ingen större bedrift. Anywho, han kan tacka Gordon-Levitt för allt. Han gör nämligen en av sina bästa prestationer här trots att han egentligen inte alls låter eller känns som Edward Snowden. Det må låta konstigt men har man hört Snowdens tal är dessa icke på något sätt jämförbara med Gordon-Levitts djupa och monotona röst. Dock är hans persona spot on. Eller spot on och spot on, det kan jag ju omöjligt veta som inte har hängt med honom och sett hans självlärda hjärna ta sig an moderna I-landsproblem som kryptering och digitalt spionage. Jag har faktiskt inte med egna ögon sett honom gå från godtrogen konservativ patriot till ett plötsligt uppvaknande men han känns äkta och det duger gott i min bok. Framför allt om jag jämför med referensverket som jag återkommer till senare.

snowden3
Trots att alla sitter med sina iPhones hinner vi ändå med lite kärlek

Förutom att filmen spenderar alldeles för mycket tid åt att fokusera på Snowdens förhållande med Lindsay Mills (Shailene Woodley), i närmast klyschartade spionscener hämtade direkt från reabacken gör Stone och Kieran Fitzgerald ändå ett habilt jobb när det kommer till att berätta historien bakom hemligheterna och lögnerna. Även om storyn i sig givetvis är intressant för de flesta på grund av dess omfattning och genomslagskraft ligger det ändå en viss utmaning i att få till det på vita duken. Det är mycket fackspråk och komplexa intriger som täcker allt från globala övervakningsprogram till konspiratoriskt surrande i regeringsbyggnader och givetvis mängder av närbilder på enorma serverhallar och datagrids. När nyheten om att smartphones, kameror och datorer varit övervakade under många år läckte ut lät reaktionen som bekant inte vänta på sig. DET BLEV KAOS!

Tyvärr tycker jag inte riktigt att man får den känslan. Snowden lyckas aldrig övertyga mig om att det här faktiskt är some serious shit. Jag sitter inte och svettas av panik och paranoia. Jag behöver inte ringa min läkare och få psykofarmaka utskrivet för att jag ser konspiratörer i ljuset från gatlyktorna på väg till snabbköpet. Det rullar på som vilken påkostad Hollywoodrulle som helst och det är både städat och tillrättalagt även om det hettar till då och då, mer Forrest Gump än JFK. Jag känner helt enkelt inte den där visslan blåsa med full styrka. Kanske beror det på att det redan finns en mycket bättre film, dokumentären och referensverket Citizenfour (som Stone dessutom oblygt direkt snor ur) eller så är det för att Oliver Stone fortfarande verkar vara en ganska trött herre som hellre tar det säkra före det osäkra. Antagligen är det som vanligt en kombination.

Snowden har biopremiär 16 september

betyg2_5

 

 

 

LEAVE A RESPONSE

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."