Onyanserat

Blogg om film, TV och mycket annat

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Sound of metal
Film Recension

Sound of Metal – Riz Ahmed är fenomenal i smärtsamt sökande efter hörsel och hopp

Betyg

Det tog sin tid men nu är den äntligen här. Den sexfaldigt Oscarsnominerade Sound of Metal, som hade premiär redan på Torontos filmfestival 2019. Varför det tog hela två år innan den nådde våra breddgrader är förstås oklart och något de lärde fortfarande dryftar men på listan över de få saker i livet som faktiskt varit värda att vänta på placerar sig debutanten Darius Marders fullständigt briljanta drama Sound of Metal synnerligen högt upp för det här är något utöver det vanliga. Till sin hjälp har han dessutom haft Derek Cianfrance och det räcker ju med att se namnet för att veta att det är tal om en föreställning i D-moll. Mörkt, ångestfyllt och smärtsamt. Med manus till produktioner som Blue Valentine, The Place Behind the Pines, Fyren Mellan Haven och förra årets deppfest This Much is True på CV:t står det liksom redan skrivet i stjärnorna och visst åker också näsdukarna fram tidigt. Anledningen till det stavas Riz Ahmed, en skådespelare som visserligen har varit lovande ganska länge men som för mig slog igenom ordentligt och tinade upp mitt iskalla hjärta när jag en regnig natt rev av en av de bästa miniserier jag någonsin sett, The Night of. Jag kunde inte pausa under hela sittningen. Nästan tio timmar rakt av och där satt jag i mörkret och mådde både pyton och prima. Ett tragiskt människoöde som brände ända in i själen. I Sound of Metal har han tagit ytterligare steg och har alltså spelat till sig en Oscarsnominering och det tragiska människoödet står åter i fokus.

Foto: Amazon

För den som har sett It’s All Gone Pete Tong kommer premissen att kännas bekant men istället för en sorglös partyprisse i ett DJ-bås på Ibiza är det nu en metaltrummis och nykter narkoman med existensiell ångest som stegvis förlorar sin hörsel. Och det börjar direkt. I Rubens (Riz Ahmed) första bildruta sitter han bakom sitt trumset med bar överkropp och slaktar både trumskinn och trumhinnor, det sistnämnda är han dock inte medveten om ännu. Volymen är öronbedövande och hans flickvän, tillika vokalist i bandet skriker ut social vånda i bästa emocore-manér.

De två är en. De har den svåra kärleken till varandra och den lika komplicerade kärleken till musiken men inte så mycket mer och ibland är det allt man behöver.
Ruben och Lou (Olivia Cooke) bor i en sliten husbil och det är också där vi möter dem, ute på turné. Vi ser djupa skärsår och gamla sprutmärken på armarna. De är trasiga ända in i själen men håller ihop varandra, ser till att de hela tiden ligger på rätt sida. De är balansen i livet. Klistret och kittet.
Till tonerna av smäktande jazz kör de runt mellan städer och pratar gamla och nya minnen. Roliga upplevelser, galna saker och tragiska händelser de har tacklat tillsammans. I ur och skur. I nöd och i lust. Tillsammans står de där. Som vågbrytare mot livets svallvågor. Starka tillsammans men översköljda på egen hand.
Ingen av dem vet om att deras största prövning och livets största svallvåg snart skall slå till med både kraft och ironi.

Foto: Amazon

De stannar till vid en second hand-butik och plötsligt smäller det till, helt från ingenstans. Med ett gällt tjut som skakar väggarna i mitt hem förstår jag att det är nu det händer. Det här är sekunden då Rubens värld tystnar. Men det blir inte helt tyst, det är mer som om han vore under vatten. Ett dämpat och instängt ljud. Han tänker först att det såklart går över och försöker hålla för näsan samtidigt som han blåser ut för att få locken för öronen att släppa men efter att det omgående bara blir sämre och sämre drabbas han av panik och uppsöker läkare. Beskedet? Hörseln är 24 % på ena örat och 28 % på andra och den hörsel som redan är borta kommer inte tillbaka. Nu gäller det att rädda det som räddas kan, nämligen den lilla hörsel han har kvar. Han får dock veta att det finns en möjlighet till operation, en mycket kostsam sådan som möjligen, med betoning på möjligen skulle kunna återställa viss hörsel. Det viktigaste är dock att inte utsätta sig för fler höga ljud men Ruben vill förstås inte lyssna på det örat utan tänker att det där inte skall kunna stoppa honom från att trumma vidare. Han måste ju dessutom dra in stålar för att kunna bekosta operationen, som i hans värld redan är en done deal så några konserter till eller från spelar knappast någon roll. Det är såklart heller inte särskilt hårdrock att avstå en spelning för lite tut i lurarna. Det blir naturligtvis sämre, mycket sämre och nu kan han varken höra sina egna trumslag eller Lous tårfyllda ord när hon ber honom på sina bara knän att inte spela mer.

Foto: Amazon

Hon lyckas till slut att övertala honom att ta in på ett rehabiliteringscenter med en väldigt specifik målgrupp, döva med stökig bakgrund. Stället drivs av den guruliknande Joe (Paul Raci) och han och Ruben har väldigt olika syn på vad anledningen till hans vistelse på centret faktiskt är. Ruben ser det som en väntan tills han kan höra igen och återta sin naturliga plats på trumpallen men Joe vill att han skall acceptera sitt öde och börja bete sig som en döv. Det är dags att lära sig teckenspråk och att läsa på läppar, sälla sig till ekosystemet. Acceptera att det inte blir något mer trummande och att det nu väntar en helt annan typ av liv. Ett liv i evig tystnad.

Men livet har en tendens att alltid kasta ut sina passagerare på de krokigaste av vägar där ingen resa är enkel och Rubens förflutna ligger hela tiden tätt bakom och hotar att preja honom av vägen.
En inre konflikt i krig och till och med när filmen är som ”lyckligast” färgas den av en oro som kan riva upp allt, kasta honom tillbaka till ruta ett. Rubens oförmåga att acceptera sitt öde gör honom nämligen inte bara döv utan även blind för verkligheten. Han skjuter ifrån sig de som bryr som om honom och vältrar sig i självömkan “What I need is a gun in my fucking mouth!” vrålar han i affekt när Lou försöker få honom att försöka hitta en ny väg, en ny mening med livet men han har bara ett enda mål och det är att vrida tillbaka klockan. Inte bara i närheten av samma klockslag utan exakt på sekunden. Han accepterar inte något annat än att allt skall bli precis som förr.

Foto: Amazon

Sound of Metal är en film så tyst visceral att den kan skära genom metall. Trots att Ruben är en batterist av rang är det ingen ”trummisrulle” så den som förväntar sig en metal-musikal kammar noll här. Istället är det en film som är medvetet emotionellt utmattande och den vilar på en bastant grund, byggd av Darius Marder och Derek Cianfrance med en glödhet Riz Ahmed i huvudrollen men filmen hade förstås inte varit lika effektiv utan en högklassig ljudmix och redigering. Vi kastas trots allt in i Rubens sinne för att höra vad han hör, ett pulserande och dämpat ingenting. En ljudbild som hela tiden kontrasteras med vardagliga ljud när vi rycks ut ur hans huvud för att följa någon annan karaktär eller miljö. Det är unikt, det är påfrestande, det är fasansfullt och det är inget annat än rent fenomenalt.

Nej, efter en sådan här känslomässig överkörning är det bara att kapitulera helt och fullt och utnämna Sound of Metal till årets hittills bästa film och @Hollywood ge Riz Ahmed en Oscar bara. Vad är det ens att fundera på?

Sound of Metal finns att streama på Amazon Prime

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."