Onyanserat

Blogg om film, TV och mycket annat

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Film Recension

Spielberg och Jackson blåser liv i en folkkär belgare.

Det är svårt att skriva en recension av Tintins äventyr: Enhörningens hemlighet utan att lägga fokus vid hur snuskigt snyggt gjord filmen är. Varenda liten detalj är slipad till perfektion och det är nästan så att man sitter och nyper sig i armen för att försäkra sig om att man faktiskt inte drömmer när grafikerna fullständigt briljerar i de snyggaste scenövergångarna som skådats på film. Detta är filmens gåva och förbannelse, det är nästan för perfekt. Karaktärerna blir motsägelsefullt nog lätt endimensionella och under tiden man sitter och häpnar över den fläckfria animationstekniken ”performance capture” hamnar själva historien lite i skymundan.

Filmen inleder med en lugn och stillsam scen där Tintin får sitt porträtt avmålat av en gatukonstnär. Resultatet är den klassiskt tecknade Tintin, en kul detalj. Han får syn på en vacker fartygsmodell som han köper för en spottstyver. Efter detta brakar det loss rejält i ett rasande tempo och man släpper inte på gasen förrän eftertexterna börjar rulla. Vi får följa den unga reportern på sin jakt efter en story. En story som innefattar sjörövare, ficktjuvar, arabiska shejker och ett välbekant fyllo vid namn Kapten Haddock. Med sin speciella följeslagare, hunden Milou jagar Tintin sanningen om fregatten Enhörningen och dess sedan länge bortglömda hemligheter.

"Här sitter jag bakom lås och bom och är sugen på Kalles Kaviar. Konstigt"

Enhörningens hemlighet är ett klassiskt matinéäventyr i modern tappning och det är nästan så man sitter och förväntar sig att en skäggig Indiana Jones skall dyka upp på duken. Musiken inbjuder också till denna känsla. Bakom instrumenten sitter John Williams som tidigare gett liv åt Superman, Star Wars och just Indiana Jones. Det är pampigt och pompöst och passar klockrent in i Spielbergs och Peter Jacksons första samarbete.

Det finns gott om humor men också en hel del våldsamma scener vilket gör att filmen kan få svårt att hitta rätt målgrupp. Den äldre publiken kan säkert tycka att det är lite för mycket barnfilm över det hela samtidigt som Tintin inte riktar sig till de yngre. Entusiasterna lär dock jubla och hylla sättet man bevarat urspungsstoryn och karaktärerna på. Det råder nämligen inga som helst tvivel på att man skärskådat serieäventyret in i minsta detalj. Alla karaktärer är porträttlika ner till skostorlek och trots att man ändrat ganska friskt i historien för att passa filmformatet så känns det verkligen ”Tintin” all the way. Huvudrollernas röster görs förstklassigt av Jamie Bell, Daniel Craig och Andy Serkis även om Haddock här har fått en tveksam skotsk accent.

"Jaha, nedskjutna till sjöss. Det är som de säger, havet suger verkligen"

Jag rekommenderar alla som njuter av ett fartfyllt äventyr utan alltför mycket djup att gå och se Enhörningens hemlighet. Ni som inte tilltalas av denna typ av film bör ändå gå och se den enbart för att få möjligheten att njuta av den filmteknik som förmodligen kommer att dominera genren familjefilm i en nära framtid.

Tintins äventyr: Enhörningens hemlighet har svensk biopremiär den 28:e oktober.

 

4 COMMENTS

LEAVE A RESPONSE

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."