Onyanserat

Blogg om film, TV och mycket annat

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Search in posts
Search in pages
Recension

Spotlight – Maklig och smått makalös murvelrulle

Spotlight poster

Spotlight är baserad på sanna händelser från sekelskiftets början då en avdelning på The Boston Globes redaktion började gräva i pedofilianklagelser mot den katolska kyrkan. Spotlight var namnet på tidningens speciella avdelning för grävande journalistik. Att ta sig an katolska kyrkan är känsligt i allmänhet, men i USA kanske allra känsligast i det i stora delar katolska Boston. Den nytillträdde chefredaktören Marty Baron (Liev Schreiber) kommer utifrån staden och pushar för att Spotlight ska gräva djupare i något som från början bara är lösa anklagelser som gett upphov till några små artiklar. Men sedan visar sig vara toppen av ett gigantiskt isberg och en enorm mörkläggning.  

Spotlight 2
Skype förr.

EMIL: Till att börja med är det intressant att Tom McCarthy regisserar en sådan här murvelstory. Han spelade ju själv skrupelfri och direkt lögnaktig journalist i femte säsongen av The Wire (2002–2008). Någon dag ska jag väl sluta tjata om den där HBO-serien, men den har stora likheter med Spotlight, framför allt då den femte säsongen som också inkluderar skildringen av en tidningsredaktion. På något sätt är det så att de båda skildrar journalistik på ett journalistiskt sätt. I Spotlight får vi inte samma genomlysning av alla samhällslager som det bjuds i The Wire, den senare har ju fördel av att vara mycket längre och därmed möjlighet att vara också bredare. Men det är något med det makliga tonfallet, det chosefria skådespelet och approachen som bara osar realism. Det är långt ifrån Tintin detta.

McCarthy har tidigare regisserat några lågmälda, fina filmer. Den enda plumpen i protokollet är The Cobbler (2014), med Adam Sandler … Men i en bransch där filmskapare och skådisar ofta jobbar efter rättesnöret ”one for them, one for me”, så är det ett ganska starkt regissörs-CV. Här tycker jag emellertid att han tar ett kvalitativt steg längre än tidigare. Måhända är mitt tyckande färgat av att jag både älskar skildringar som romantiserar journalistyrket och också de som tar ned den romantiska bilden på jorden.

S_09159.CR2
Walk with me.

LINDÉN: Ja, är det något som Spotlight gör är det att avromantisera journalistyrket. Här skildras det dagliga värvet i gråskala. I dubbel bemärkelse. Fotot och miljöerna påminner om referensverk som Alla presidenters män och Zodiac – arbetsmetoderna likaså. Det grävs i arkiv, knackas dörr och rings i telefon. Grundligheten står i fokus. Likaså chinos och praktiskt skurna skjortor. Spotlight utspelar sig nära nog i nutid, men skildringen av journalistyrket känns ändå ganska avlägsen. Att lägga enorma resurser på en enda story och gräva, gräva och sen gräva lite mer – det är väldigt få tidningshus som fortfarande jobbar så. Är det bara jag, eller läser du också in ett visst mått av samtidskritik i det här murveldramat?

Spotligt ha med
Sacha (Rachel McAdams), Mike (Mark Ruffalo), Matt (Brian d’Arcy James), ”Robby” (Michael Keaton) och Ben (John Slattery).

EMIL: Tänkte också på det där att de lägger liksom år på en story. Det känns som en svunnen tid. Och där har väl den här skildringen och tidsepoken mer gemensamt med Woodward och Bernsteins 70-tal än vår tid. Sedan står förändringar för dörren, något som anas i filmen. Internet fanns ju i högsta grad då, men den där stora förändringen som webben medfört för framför allt den amerikanska journalistiken hade ännu inte slagit igenom ordentlig. Och eftersom murvlarna arbetar med en story som sträcker sig långt bak i tiden så blir det en del sådant där klassiskt ”gräv” i analoga arkiv.

Hela anledningen till att den här historien uppdagades är ju att teamet får möjligheten att faktiskt ta sin tid. Inte för att ta till brösttoner, men journalistiken utgör ju ett demokratiskt fundament. Glada amatörer i all ära, men jag har svårt att se en blogg utföra ett sådant här digert och gediget grävjobb. Där skymtar en samtids- och samhällskritik fram. Sedan finns det, givetvis, kritik mot de katolska prästerna som utnyttjar sina positioner som auktoriteter och närmast idoler att göra ont. Men mer än så ligger sensmoralen i hur mer eller mindre ”goda” människor låter det onda fortgå i tystnad – och där är inte ens Spotlight-redaktionen förskonad.

Jag vill verkligen framhålla skådespeleriet. Samtliga skådespelare lägger sig i ett ganska low-key-register som passar filmen väldigt bra, samtidigt som situationen ibland fordrar journalistisk tuffhet – där glänser Michael Keaton. Och journalistisk, närmast manisk, envishet – där glänser Mark Ruffalo. Vad säger du, Lindén, om Ruffalos skådespelarprestation?

Spotlight ha med 2

LINDÉN: Ruffalo är i vanlig ordning fantastiskt bra. Journalisten han spelar är en riktigt jobbig jävel –  själva urtypen för en murvel. Eller kanske snarare grävling; han biter sig fast och ger sig inte förrän har har fått det han är ute efter. Skådespelarinsatserna har jag inget att invända mot, däremot tycker jag att vissa karaktärer känns lite rumphuggna – exempelvis Schreibers roll. När han, i början av filmen, tar tidningens redaktörsrum i besittning känns det som att han kommer vara tongivande i berättelsen. Så blir det inte. Han känns ganska perifer och bortkastad, vilket är lite synd. Filmens hjärta står däremot Michael Keaton förr – vilken formidabel skådespelare han är och jag hoppas verkligen hans karriär får en nytändning nu.

Det jag verkligen gillar med Spotlight är dess lågmälda berättarton. Tar man sig an religion, pedofili och korruption är det som upplagt för spekulativa scenerier med stråkar som tårunderstöd. Tack och lov lämnas den bollen på straffpunkten och storyn berättas med en värdighet och tyst vrede som gör upplevelsen så mycket starkare. Ett lysande exempel på det är slutscenen. Jag blir glad att såna här filmer fortfarande bereds plats på repertoaren – den andas 70-tal i både berättarteknik och moral. En stabil fyra är mitt betyg – vad säger du?

Spot light ha med 4

EMIL: Jag tänker att funktionen med Schreibers roll är utöver att karaktären ska förhålla sig till hur det faktiskt var också ska visa på att han var den utböling som krävdes för att det skulle bli en story av detta. Jag håller med i det du säger, men hans sätt att ta kommando är också en tydlig signal till redaktionen att han ”har deras rygg” – därefter låter han dem mest göra sitt. Och Keaton, med Birdman (2014) innan dess så får man väl säga att han är tillbaka med besked. Har alltid gillat honom, tycker fortfarande han är den som spelat Batman bäst. I Keatons händer en grubblande, lågmäld superhjälte – som många tyckte hamnade i skuggan av extroverta psykopater som Jokern (Jack Nicholson) och Pingvinen (Danny DeVito). Men jag tycker nog att det är så Batman gör sig bäst.

Japp, en stabil fyra.

betyg4

Spotlight har biopremiär 12 februari. 

LEAVE A RESPONSE

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *