Onyanserat

Blogg om film, TV och mycket annat

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Search in posts
Search in pages
Recension

St. Vincent – Recension

ST. VINCENT

”Grinig gubbe” är en ständigt återkommande karaktärstyp i filmens värld. Ibland har han till och med huvudrollen, och normalt brukar det betyda att man ska stänga av snabbare än man hinner säga Walter Matthau. Äh, den är väl ändå okej Grumpy Old Men (1993) och ärligt talat så är det ju Dennis som är den vidrige i Dennis the Menace (1993). Men värst i genren är ändå de där filmerna som lyckas lura mindre vakna och kräsna cineaster och framstå i ett slags bedrägligt skimrande skrud. Den orimligt omhuldade Gran Torino (2008) får sägas vara den film i genren med störst diskrepans mellan goda omdömen och faktisk kvalitet. Ja, Clint Eastwood behärskar hantverket, det gör även ett band som Creed, om ni förstår vad jag menar.

Det är också en balans på skör lina med de här barnen (läs: gamlingarna) av sin tid. Att inte vara uppdaterad och kompatibel med samtiden kan utöver vissa charmiga felsteg och butterheter också endast vara fullfjädrad rasism och misogyni. Inte att det inte går att skämta om sådant, men det kräver sin hen. Denna hennen utgörs i St. Vincent av Bill Murray och det börjar nästan bli lika tröttsamt att tjata om hans skådespelar- och humorfärdigheter som det är att tjata om de där troperna som filmskaparna ständigt väljer att skedmata oss med. ”Gubbfitta (ja, det får heta så) tinar upp när han möter ett barn eller en kvinna som penetrerar hans yttre, knastriga, buttra skal och där bakom gömmer sig givetvis ett hjärta av guld.” Även St. Vincent följer mallen, men bristen på överraskningar kompenseras av Murrays loja och pricksäkra skådespel. Och ett gäng syrliga och knivskarpa repliker, som levereras av flera i skådespelarensemblen.

ST. VINCENTDen tolvårige pojken Oliver (Jaeden Lieberher) flyttar in med sin mor Maggie (Melissa McCarthy) i huset bredvid den genombuttre och sjavige Vincent (Bill Murray). Maggie är ensamstående och när hennes jobb tar allt mer tid i anspråk blir hon, motvilligt, tvungen att anställa drummeln Vincent som barnvakt.

Ja, det är mallat, men Murray håller ihop det hyfsat, med viss hjälp av Melissa MacCarthy, i en extremt nedtonad roll i jämförelse med hennes tidigare prestationer, och den duglige Lieberher. Sedan är jag så där ohjälpligt svag för Chris O’Dowd (OBS: hoppa till nästa stycke om ni ännu inte sett den finfina Calvary (2014) och inte vill få en central händelse spojlad) som här är en katolsk präst istället för skjuter en i huvudet.

Någon hjälp av Terrence Howard får dock varken resten av skådespelarna eller filmen, och det beror mer på grund av att han tilldelats en ganska överflödig schablonroll snarare än att hans prestation haltar. Sedan är det Naomi Watts som rysk prostituerad (!). Alltså, jag vet egentligen inte vad jag ska säga… alls. Rollen och genomförandet är så pajigt att det nästan går varvet runt och blir, om inte roligt så i alla fall… fascinerande, på något slags inte helt rumsrent sätt.

ST. VINCENT

Sedan finns det ju vissa troper man bara vill se igen och igen, trots att de borde vara uttjänta vid det här laget. Så mångsidiga är vi ju inte, människor och mänskligheten upprepar sig ständigt. ”Bully bashing” går minsann aldrig ur filmtiden – de är också oftast de bästa scenerna i superhjälterullar. Ja, fenomenet mobbning är givetvis produkten av större samhällsproblem men i filmens värld är det ju bara så göttigt när elaka små barn åker på smörj, det övertrumfas möjligtvis bara av när elaka små vuxna åker på samma behandling.

St. Vincent 1

Ett gäng sköna detaljer lyfter också upplevelsen. Vincents överdimensionerade, röda solbrillor i ”Florida”-stil, ett par brillor i typ Junior Sopranos stajl. Och densammes bil, en cabbad, kanske ännu inte helt retrochic, träpanelshistoria som för tankarna till Ett päron till farsa (1983). Samt ett finfint soundtrack med bland annat The National och Jeff Tweedy.

När det sedan i slutet blir väl blödigt och ännu lite mer förutsägbart än tidigare, så sitter jag ändå där och blir lite snyftig. I de bästa fallen fungerar mallar så, och då är de ju rätt bra, som mallar betraktade.

St. Vincent har biopremiär 8 maj.

betyg3

LEAVE A RESPONSE

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *