Onyanserat

Blogg om film, TV och mycket annat

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Recension

Star Trek Beyond – Gammalt rymdjunk blir som nytt

STB

Captains log, stardate 70017.2

Nu har det gått sju år sedan J.J. Abrams startade upp det gamla åbäket USS Enterprise med en helt ny besättning och nya uppdrag i nya nebulosor. To boldly go where no man has gone before. Funkar den gamla slagdängan fortfarande? Hur mår egentligen franchisen Star Trek, så här år 2016?

Hyfsat är det snabba sportsvaret men för att kunna svara ordentligt på den frågan behöver vi gräva lite djupare. Vi behöver analysera universum, utveckling och smärtgränser. Inför den tredje installationen av Star Trek annonserades Justin Lin som ny regissör och det var många Trekkies som vred sig i kramper hemma i datorstolen. Förmodligen skrevs det säkert en prostestlista också som skickades runt bland hardcore-fans för man skall ha en sak klar för sig och det är att man trampar inte ostraffat på Gene Roddenberrys arv. Då skall man också veta att tongångarna inte var särskilt positiva när Abrams skulle ta över rodret heller men i slutändan så var majoriteten av kritiker och publik ändå oväntat tillfredsställda med resultatet. Kanske fanns det en framtid för den nya generationen ändå men så kom då beskedet som skakade om ett helt universum. Justin Lin, for real? Killen som älskar motorljud, svulstiga tal och svinhög musik med mycket bas. Skall han regissera Star Trek?

STB1
I vissa vinklar ser Spock ut som en ung Per Gessle men det är inget man behöver tänka på

Initialt är Star Trek Beyond faktiskt ett rejält steg tillbaka och då menar jag inte nödvändigtvis på ett dåligt sätt, snarare att den då omfamnar nörderiet på ett sätt som Abrams aldrig lyckades med i sina sedvanligt ganska mörka filmer. För en person som är hyggligt insatt i historiken är detta dock både ljuvligt och förfärligt, ständigt denna ambivalens. Det är ljuvligt för att det var det här som en gång i tiden utgjorde Star Trek och formade ett stycke TV-historia och förfärligt för att det helt enkelt inte riktigt flyger år 2016. Den visuella tekniken har kommit för långt för det här. Då såg jag pyjamasklädda genier som diskuterade kvantfysik och svarta hål och sköt fiender i gummimasker till hissmusik, och det var okej. Nu ser jag vältränat och stylat folk i råtajt polo som diskuterar whiskeykvalitet och kärleksbekymmer och kicksparkar fiender som ser ut som fänkål, maneter, stearinljus och spelkontroller till Xbox. Det skall vara snyggt och påkostat men samtidigt lite nostalginördigt och man vill man gärna behålla den avslappnade och humoristiska känslan från förr, en svårrodd kombo men det här skall visa sig vara en film som har minst två ansikten.

STB2
Ligger luggen bra? Då så – fire at will!

Storyn är inget att hetsa upp sig över, det är som vanligt. Någon ondskefull krigsherre är ute efter ett supervapen, som givetvis har blivit uppdelat och utskickat i rymden så att ingen skall kunna hitta det. Har denna metod någonsin fungerat? Nej, aldrig och det gör det inte här heller. Grejen är bara att rymdterroristen Krall (Idris Elba) redan har ett supervapen. Filmen börjar, efter lite korridorhäng och ett oväntat besök nämligen med att hans mekaniska rymdbin svärmar som… bin? och sliter Enterprise i stycken. Detta leder till att Kapten Jim T. Kirk med besättning tvingas ner på en avlägsen planet där de springer på allt möjligt folk och fänkål. Här ligger gammalt rymdjunk från förr och skräpar och efter lite stök springer Scotty in i en karaktär som egentligen känns mer Star Wars än Star Trek. Nu skall det dock visa sig att Jaylah (Sofia Boutella), inspirerad av Jennifer Lawrence karaktär i Winter’s Bone (J-Law, blev till slut Jaylah) är den mest intressanta karaktären i den här rullen. Där besättningen på Enterprise mest går omkring och försöker leva upp till sina föregångare är hon full av överraskningar.
Spock (Zachary Quinto) mumlar sina vetenskapliga termer, den gode doktor McCoy (Karl Urban) är helylle och Scotty (Simon Pegg) är kul och småcrazy i lagom doser. Kirk (Chris Pine) försöker att behålla sin blue steel-pose även i de mest trängda lägen medan nyligen tragiskt omkomna Anton Yelchin, i rollen som Chekov försöker hålla sin överdrivna ryska accent i schack. Uhura (Zoe Saldana) får alldeles för lite utrymme och Sulu (John Cho) alldeles för mycket. Och till eventuella konspiratörer så beror det alltså inte på att Cho är gay, vilket uppenbarligen har varit ”en grej” på andra sidan Atlanten, utan för att hans karaktär helt enkelt är dyngtrist. Om man skall vara helt ärlig är det ju ett gäng medelmåttor som rattar den här skutan. Det är inga A-listeskådisar och det märks ganska tydligt ibland.

STB5
Här kommer ännu en trött one-liner, beam me up Scotty!

Ungefär halvvägs in i filmen hinner jag tänka ”Är det verkligen Justin Lin som har regisserat det här?” Det var en synnerligen befogad fråga eftersom filmen var både subtil och lågmäld, med hans mått mätt i alla fall. Jag hade förväntat mig Fast & Furious i rymden men det här var ju mer 2001: A Space Oddysey men då brakar det loss med besked. Public Enemy drar igång så att baselementen riskerar att flyga i luften och Lin hittar också ett sätt att få slänga in en motorcykel i storyn. Motorljud och svinhög musik med mycket bas, jahopp då var det bara svulstiga tal som saknades men det fick jag det också, så att det stod mig upp i halsen. Sammanhållning, familj och tillsammans är vi starka. Det är som att Justin helt plötsligt kom på sig själv och undrade ”Men vad fan sysslar jag med? Det här är ju inte jag! Jag har en timma på mig att vända det här. Nu kör vi!” Visst bjuds vi på ett par riktigt mäktiga scener och rejält tokröj men där tappade filmen sin själ. Nu blev det till sist Fast & Furious i rymden ändå, det är till och med ett par återanvända scener och nu när Lin inte har någon gravitation att ta hänsyn till kan han ösa på precis som han vill, med den ena absurda scenen efter den andra. Trots detta är Star Trek Beyond en klart godkänd bioupplevelse som varken borde uppröra eller beröra någon på något djupare plan.

 


Star Trek Beyond -­ En andra åsikt från vår gästskribent Oskar

Hollywood beskylls nu mer än någonsin som idétorrt. Sequels, Prequels, Remakes, och Reboots spottas ut till höger och vänster medan originella idéer allt som oftast förpassas till indie­sidan av branschen. Är detta dåligt? De flesta inbitna film­entusiaster jag känner hävdar så (jag är benägen att hålla med för det mesta) men pengarna som dessa filmer drar in talar ett tydligt språk. Det finns ju dock en viktig anledning till varför uppföljare existerar; originalmaterialet var så pass bra att folk faktiskt vill ha mer. Det är i denna kategorin som 2000­-talets Star Trek­reboot hamnar för min del.

Jag har aldrig varit ett Star Trek fan, men när Star Trek(2009) kom så sögs jag in direkt, och även Into Darkness(2013) satte sina klor i mig. De nya filmerna har beskyllts av ‘Trekkies’ som mer slätstrukna action­äventyr än originalfilmerna/serien. De har dock lyckats med bedriften att få en ny generation intresserad av dessa karaktärer, och de har skickligt undvikit allt för mycket jämförelse med originalen genom att starta en ny tidslinje. Samma karaktärer, samma berättelser, nya regler.

Med Beyond,är det Justin Lin (känd från Fast and the Furious serien) som tar över regi­rodret från JJ Abrams, och det känns förvånansvärt uppfriskande. Filmen öppnar oerhört starkt med en Kirk som med en tung existensiell vikt på axlarna ifrågasätter vad deras syfte ute i rymden verkligen är. Det är en melankolisk öppningssekvens där humorn som genomsyrat serien hittills får stå åt sidan en stund. Det dröjer dock inte länge förrän USS Enterprise dockar vid Yorktown (den största och mest ambitiösa rymdstationen hittills i serien) som presenteras med en häpnad och förundran (för tankarna direkt till familjefilms­-Spielberg från 70­ och 80­-talet) som vi knappt fått se skymten av i de två föregångarna. Berättandet genomsyras av själ och hjärta.

Överlag är Beyond en fantastisk uppföljare på en serie som jag börjat gilla mer och mer. Det är föga överraskande att besättningen, som vid det här laget är mer än varma i sina uniformer, övertygar starkt i deras respektive roller. Fotot är enastående bra och leder hela tiden åskådaren framåt med en ständigt rörlig kamera. Finns det något tekniskt att klaga på så är det dock hur filmen ser ut. De tidigare Star Trek­filmerna har givit upphov till stor debatt kring ‘lens flares’ (ljusinslag i kameralinsen) och JJ Abrams överanvändande av dessa. I Beyond har man mer eller mindre totalt slopat dem vilket leder till att den ser ut att bara nästan tillhöra samma serie. Färre lens flares hade varit ett bättre alternativ, i och med att de blivit så synonyma med den här serien. Man har även gått från att filma på film till digitala kameror vilket också påverkar, även om det förmodligen endast är de mest inbitna som kommer märka detta.

Jag gillade Beyond. Jag hade kul hela vägen och slukades upp direkt av den oväntade öppningen. Dock så ifrågasätter jag hur länge denna formeln kommer hålla. Det känns som att redan efter tre filmer har vi sett USS Enterprise och dess besättning fördärvas totalt för att i sista stund rädda allt vi håller kärt, en gång för mycket. I konkurrerande film­serier ser vi oftast en övergripande berättelse som sträcker sig genom hela serien vilket gör att filmskaparna kan undvika att knyta ihop allt i en fin rosett efter varje film. Just nu vet jag inte vad jag skall se fram emot i en förmodad fjärde film, för allting är lika frid och fröjd i universum som det var efter Star Trek och Into Darkness. Gillade du dessa två filmer så kommer du med största sannolikhet gilla denna ungefär lika mycket, men jag är i alla fall orolig över framtiden för denna serien.

Star Trek Beyond har biopremiär 20 juli 

betyg3

 

 

 

LEAVE A RESPONSE

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."