Onyanserat

Blogg om film, TV och mycket annat

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Search in posts
Search in pages
Film Recension

Star Wars: The Rise of Skywalker  – Rent och skärt rymdskrot

Betyg

Jag förstår inte hur det kan vara så svårt att göra en vettig film när råmaterialet är rena guldet. Disneys omstart av detta rymdäventyr har på sin höjd varit duglig, men man kräver betydligt mer när det kommer till Star Wars. Förväntningarna har bara infriats en enda gång, med Rouge One (2016), när Disney har suttit bakom spakarna. Och det var en parallell historia som inte direkt rörde släkten Skywalker.

För ska vi vara ärliga så är inte den såpopera-liknande kampen mellan gott och ont inom släkten Skywalker särskilt intressant. Hur många gånger kan det vara spännande att glo på en sammanbiten Skywalker som stirrar stint ut i tomma intet medan det pågår en inre kamp mellan detta kosmos ying och yang.

(Foto: Disney/Lucasfilm)

Styrkan i Star Wars-universumet har alltid legat i de omgivande miljöerna, bi-karaktärer och annat lullull. Och sådant är ytterst välgjort och fortfarande fängslande. Men huvudstoryn i The Rise of Skywalker är inte bara tunn, utan behandlas också med total vårdslöshet. Filmen är en intensiv skattjakt. Där Rey (Daisy Ridley) jagar en avancerad atlas i form av en stenpyramid och Kylo Ren (Adam Driver) mest jagar Rey och hennes crew för att göra henne till sin partner in crime. Denna avancerade atlas ska i sin tur visa vägen till det genomonda gänget The First Order.

(Foto: Disney/Lucasfilm)

Om ni var obekväma med karaktärernas förmåga att tillryggalägga distans utan minsta krux i sista säsongen av Game of Thrones så kommer ni rysa djupt av detta. Visst har Star Wars-universumet alltid haft rymdskepp som kunnat hyperspace-hoppa, men här har J.J. Abrams tagit detta sci-fi-fenomen till själva klippningen. Det är hypersnabba klipp mellan scener, planeter och händelser. Inte bara en, utan tusentals, imperieskepp kommer överlastade. Det händer så mycket, fast egentligen händer ingenting. Det är som att vi i publiken är rymdskrot och sitter fast i en vild omloppsbana runt valfri planet. Eller så är vi flingorna i en Star Wars-snöglob och bara virvlar runt utan att någonsin komma ut.

Med The Rise of Skywalker ska hela den delen av Star Wars-mytologi som rör Skywalker-släkten få något slags värdigt slut. Den familjesaga som egentligen inleddes med Episode 1: The Phantom Menance (1999) ska få sin storslagna final. Det får den inte. Många lösa trådar kvarstår, de tvära kasten är orimliga och deus ex machina-inslagen står som lasersvärd i backen – eller så upplevs det bara så för att allt händer så jäkla fort.

Det enda som egentligen håller ihop den här filmen är Star Wars-universumets miljörikedom och att den är genomsnygg. Mer är det inte.