Onyanserat

Blogg om film, TV och mycket annat

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Search in posts
Search in pages
Recension

Steven Seagal Lawman – Recension

Sommaren 1996 sommarjobbade jag som diskare. När jag åkte hem från jobbet gick jag direkt till videobutiken och hyrde en Steven Seagal-film. Det var min belöning på något konstigt sätt. Han var cool, hård och väste sina få repliker samtidigt som han bröt någons arm med pondus.

Jag har alltid varit en vän av nostalgi, så när jag för någon vecka sen såg en ny rulle med Steven Seagal i videohyllan, greppade min vän nostalgin tag i mej och jag hyrde den. Den hette Driven to kill. Steven spelar Ruslan Drachev, en avdankad rysk (japp, brytningen kommer och går) maffiamedlem. Den var riktigt dålig. Ni vet, så satans dålig att man inte ens kunde skratta åt den. Jag kan nämligen ibland tycka om att se filmer som visar sig vara sjukt dåliga men man kan ändå skratta åt eländet. Inte nu. Det gick inte. Så dålig var den. Jag blev så förbannad att jag lovade mig själv att aldrig mer se på något med Seagal igen. Men löften är till för att brytas och anledningen är en realityserie som heter ”Steven Seagal – Lawman”.

Det visade sig nämligen att Seagal under alla år också varit riktig polis på deltid. Hur mäktigt är inte det? Så fort han inte spelar in film så är han alltså polis. Vi följer Steven och hans kollegor i Jefferson Parish Sheriff’s Office.

I första avsnittet lär han sina kollegor lite sköna Nico-moves. Kollegorna är som barn som får träffa tomten. Trots det talar dom gång på gång om för oss tittare att Steven minsann är som vem som helst i gänget. För att i nästa sekund be honom signera dvds och sitt album (Vad då? Han sjunger också! Visste ni inte det?)

Serien känns som en halvtimmes hyllningsshow för Steven. Han viskar fortfarande när han pratar. Han mediterar och kör buddhistiska visdomsord för alla som kommer i hans väg. På skjutbanan pumpar han sönder huvudet på en kartonggubbe. Vänder sig om mot sina fans, förlåt, kollegor, och säger -”This is how I would do in my movies. In real life I would talk to the guy.” Och alla skrattar och nickar. Jag kan inte räkna gångerna han haffar en skurk och denne utbrister – ”Shit man! Your’e Steven Seagal!” Och Steven ler sådär lagom avslappnat och väser – ”Yeah kid, deputy sheriff.” Det här är en fantastisk serie. Det är som Cops men med en huvudperson. En huvudperson som älskar mat, sina kollegor, tjuvarna, buddhism och sig själv. Du är förlåten Steven.

httpv://www.youtube.com/watch?v=Uji0bcMbUaQ

8 COMMENTS

  1. My god! Är det här på riktigt?! Hur kan jag har missat detta? När man trodde att han inte kunde älska sig själv mer 🙂 Det låter som härlig kvalitetsunderhållning! Poppa ett tråg popcorn, knäck ett sexpack, på med dom egendesignade indianinspirerade kläderna och smäll på Tv-n!

  2. Jag har också helt missat detta 🙂 Dags att bunkra med chips och bärs. Och kanske även se om Exit Wounds – världens kanske mest underskattade film!

LEAVE A RESPONSE

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *