Onyanserat

Blogg om film, TV och mycket annat

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Post Type Selectors
Recension

The Skin I Live in – Recension

Det går en ganska lång stund i inledningen av The skin I live in utan att man vet vad som egentligen händer. Saker sker i bild utan att det är givet hur man ska koppla ihop dem. Men en sak är säker – det är oroväckande.

Antonio Banderas spelar plastikkirurgen Robert Ledgard. Efter en bilolycka som ledde fram till hustruns död arbetar Ledgard nu med att ta fram en oförstörbar hud. Men vad han inte avslöjar för sina forskarkollegor är att han har en kvinna hemma i sitt hus som han testar sitt arbete på. Vem är hon, och vad är det som har lett fram till den här punkten i historien?

Spaniens storhet Pedro Almodóvar återförenas i The skin I live in med Antonio Banderas ,som fick sitt genombrott i samarbetena med Almodóvar på 1980-talet. Det är första gången på 21 år de samarbetar, och Banderas, som inte direkt varit känd för sina fantastiska val av roller i Hollywood, påminner här om att han faktiskt är en riktigt bra skådis. Det är dessutom kul att se honom göra film på spanska igen. I rollen som Ledgards hushållerska ser vi Marisa Paredes, också hon en av Almodóvars favoritskådespelerskor (bland annat i Allt om min mamma).

Det har talats om att Pedro Almodóvar med The skin I live in närmar sig skräckfilmsgenren, och närmar sig är rätt uttryckt, för det här är ingen regelrätt skräckfilm. Jag bävade lite för att det skulle vara äckligt obehagliga operationsscener, men faktum är att det är förvånansvärt lite som visas för att vara en film som handlar om en psykopatisk plastikkirurg som utför medicinska experiment. Därmed inte sagt att det inte är obehagligt, men det är snarare en dramathriller än regelrätt skräck.

Man vet verkligen inte vartåt det barkar eller hur det ska sluta i The skin I live in, och det är ett av Almodóvars starka kännetecken. Det är oavbrutet fascinerande, och till exempel får en man klädd i tigerdräkt en oväntat viktig roll för historien.
Är det något som Almodóvar inte är känd för så är det väl förutsägbara historier enligt formulär 1A. Det brukar snarare vara skruvat och ganska queer, men skildrat på ett sätt som gör att det inte bara känns knäppt, utan säger något allmänt om det som är livet. Filmerna brukar kännetecknas av en varm stämning, oavsett hur eländig handlingen är. Starka kvinnor, flytande könsidentiteter, oväntade familjeband och mycket dramatik. Dessutom alltid skildrat i starka färger. Klyschan är given – det brukar vara mustigt.

I jämförelse känns The Skin I live in förvånansvärt kall. Och även om den är fängslande under tiden den varar så lämnar den tyvärr inte lika mycket efter sig som Almodóvars filmer brukar göra hos mig.

 

1 COMMENTS

LEAVE A RESPONSE

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Gillar mat, handarbete och vampyrer. Får gåshud av introt till HBO-serien Angels in America och när Billy Elliott dansar sin argdans till ”A town called Malice”. Är stammis på Göteborgs Filmfestival och planerar att i framtiden även bli det i Cannes.