Onyanserat

Blogg om film, TV och mycket annat

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Search in posts
Search in pages
Recension Serier & TV

Stranger Things säsong 3 – I en annan del av 80-talet

Betyg

Det är väl inget att hålla på direkt. De flesta vet säkert vid det här laget att Stranger Things, säsong 3 är fantastisk. Det är en välfylld gottepåse packad med färgglatt nostalgi-godis men trots sockerchock och eufori för stunden börjar jag nu känna mig rejält proppmätt och smått illamående. Det får nog räcka med nostalgi nu ändå. Det var inte bättre förr. I synnerhet inte när din hemstad sakta men säkert tas över av monster. Då kunde du inte bara gå in på mobilen och fiska upp en Uber som endast är tre minuter bort när bilen plötsligt får stopp mitt ute i otillgänglig obygd som kryllar av zombies. Att spåra onda ryssar utan att först behöva knäcka krångliga koder var också helt uteslutet och vem hade hört talas om Netflix och chill?

Foto: Netflix

Ni vet ju hur det började. Sommaren 2016 slog Netflixserien Stranger Things ner som en retrobomb i svenska hushåll. Överallt och dygnet runt snackades det om 80-talet och hur skönt avslappnat det var. Musiken, neonfärgerna, kläderna, frisyrerna. Jag vet, jag var själv med och eldade på i ett kärleksbrev till 80-talet men vad skulle jag göra? Det var verkligen något nytt det här. Äntligen en serie som lyckades fånga allt det där som var 80-talet utan att det kändes cheesy. I en era där biorepertoaren ständigt fylls med tomma löften kunde vi som faktiskt var med där och då, drömma oss tillbaka till en tid där vi satt i soffan med vänner och bekymmerslöst sträcksåg kvalitetsfilmer på VHS. Filmer om gemenskap, monster och banbrytande teknik. Våra husgudar hette Steven Spielberg, Stephen King och John Carpenter och vi snackar cinematiska mästerverk som Stand by Me, E.T. Närkontakt av Tredje Graden, The Thing, Aliens, Poltergeist, Wargames och The Goonies. För det var ju så det var då. Det fanns inget till synes oändligt utbud av film som man kunde se när som helst, framför allt inte om man fortfarande bodde hemma hos päronen. De flesta satt inte heller hemma ensamma och såg film, det var något man gjorde tillsammans och hade man redan sett rullen fem gånger så var det inga som helst problem att se den en sjätte.

Stranger Things säsong 1 lyckades återskapa den känslan på ett enastående sätt och allt var så där härligt nytt och fräscht. Säsong 2 kändes något framstressad, fortfarande bra men känslan var ändå att succén kommit lite väl plötsligt och att bröderna Duffer hade vaknat en morgon och insett att ”oj då, vår serie blev visst superkänd, vad sjutton gör vi nu?” De fick förmodligen därmed också en rejäl press på sig att leverera något minst lika bra och visst var det fortfarande bra men det var ganska mycket upprepning och det är just upprepning som är seriens stora akilleshäl, även i säsong 3.

Foto: Netflix

Texten nedan innhåller milda spoilers, inget avgörande men har du inte sett säsong 3 och vill gå in fresh kanske du bör stanna här!

Det är sommar igen i Hawkins och våra unga hjältar är plötsligt äldre. I en balansakt mellan barndom och vuxenliv tvingas de till vuxenbeslut som kommer att påverka resten av deras liv men samtidigt ligger vägen öppen för nya äventyr och kanske deras sista sommarlov tillsammans i småstaden som inte är särskilt sömnig. Inte alls faktiskt för ganska omgående börjar en invasion av Hawkins invånare. Det är mindflayern som inte har gett upp hoppet om att förpesta tillvaron för en intet ont anande mänsklighet. Eleven (Millie Bobby Brown) lyckades alltså aldrig riktigt stänga portalen i slutet av förra säsongen.

Precis som tidigare är det fyra separata berättelser som involverar fyra omgångar karaktärer, tillsammans jobbar de mot ett gemensamt mål. Eller egentligen är det väl två mål. Ryssar och monstret. Att stoppa ryssarna är en del och monstret en annan men eftersom ryssarna har byggt en bas i Hawkins med en portal just för att släppa igenom och dessutom boosta kraften hos detta vidunder så hänger de ändå ihop. De vuxna jobbar på en plan för att plocka ryssarna medan tonåringarna fokar på monstret. Tyvärr är dessa två delmål ständigt på kollisionskurs och det lirar helt enkelt inte som det borde i ganska många avseenden.

Foto: Netflix

Så vilka är de vuxna då? Naturligtvis Jim Hopper (David Harbour) och Joyce Byers (Winona Ryder) som sin vana trogen träter sig igenom utmaningarna. Jim vägrar släppa att Joyce aldrig dök upp på dejten han styrde upp som tack för att hon gav ett par kloka tips inom området barnuppfostran, en dejt som egentligen inte skulle vara en dejt men i Hoppers huvud ändå var det. Från säsongens första avsnitt till det sista ligger det och gnager och han missar inte en chans att ta upp det igen. Det bromsas inte ens upp av invasionssugna kommunister med tillhörande Terminator. Långsint much? Här får man också assistans av ”Bald Eagle”, en lätt paranoid snubbe som man inte riktigt vet var man har men som talar hyfsat flytande ryska och därmed ändå får ses som ett ovärderligt tillskott.

Och på tal om ligger och gnager. Jonathan (Charlie Heaton) och Nancy (Natalia Dyer) utreder rapporter om rabiessmittade råttor runt om i stan. Hos en gammal kvinna har märkliga företeelser iakttagits och det verkar som om att de har ett scoop på gång men rikigt så enkelt är det naturligtvis inte i en inskränkt småstad. I ett redaktionsrum sitter ett gäng gubbiga A-holes och trakasserar Nancy. Hon duger knappt till att hämta kaffe så varför skulle de skicka iväg henne på ett scoop? Infantila skämt, öknamn och hånskratt präglar arbetsdagen och som åskådare sitter jag och hoppas på att hon inom överskådlig tid skall hälla en kanna varmt kaffe över sina belackare, men förgäves. Nancy och Jonathan beslutar sig istället för att skita i kritiken och utforska nyheten på egen hand. Något som skall leda till en sanning värre än rabiessmittade gnagare. Även om det förstås är rätt jävla illa det också.

Foto: Netflix

Steve (Joe Keery) och Robin (Maya Hawke) säljer glass i det nya köpcentret Starcourt Mall, ett neonskimrande spenderarparadis av den typen som var så vanlig då under Reagans styre. Det här var ju en era där fri kapitalism rådde, något som Madonnas Material Girl i högtalarna möjigen kan hinta om. En ödesdiger effekt av köpcentrens expansion var att lokala verksamheter sakta men säkert åts upp av en överlägsen konkurrens så vad vore mer tematiskt lämpligt än att låta mindflayern äta upp invånare inne i Starcourt Mall. Detta för att i sin tur kunna växa sig större. Det är också här i köpcentret den ryska björnen bidar sin tid i ännu ett kallt krig. Robin har nämligen lyckats knäcka deras kodmeddelanden och nu är det dags för Steve och Robin att sammanstråla med kidsen och övriga vuxna för att på sikt kunna smiska rysk röv och spränga ett styck slemmigt monster i bitar. Till sin hjälp har de Lucas syrra Erica (Priah Ferguson) som får ta en betydligt större roll här än i förra säsongen. Hennes kaxighet vet inga gränser när hon ständigt förhandlar om bättre villkor för utförda uppdrag, det är med andra ord mycket glass som står på spel. Hon vet sitt värde. Eller som hon själv säger, you can’t spell America without Erica.

Samtidigt brottas de forna rollspelsnördarna Dustin (Gaten Matarazzo), Mike (Finn Wolfhard), Will (Noah Schnapp) och Lucas (Caleb McLaughlin) med två typer av demoner, monstret utanför och svår tonårsångest innanför. Will vill fortfarande helst grotta ner sig i Dungeons & Dragons. Dustin vill lattja med sina gadgets och kommunicera med den mystiska förälskelsen Suzy. Eleven och Mike är bara sugna på att ligga på en säng och hångla och Lucas och Max (Sadie Sink) pretty much the same även om Lucas fortfarande saknar svunna tider och inte alls tackar nej till lite tärningsbaserat källarhäng. Samtidigt måste de prioritera mindflayern som hotar att förgöra hela Hawkins men det är svårt när tonårshormonerna sprutar och relationsproblem växer sig större och starkare än monstret.

Foto: Netflix

Som i tidigare säsonger jobbar man sig sakta och relativt säkert fram till en sista strid och här märks skillnaden på budget. I säsong 3 har man dragit på sig de stora spenderbyxorna och det är både bra och dåligt. Det är bra eftersom det någonstans passar in i devisen ”bigger is better”, som var något av en slogan för hela 80-talet. Det skulle vara episkt, bombastiskt och over-the-top. Go big or go home liksom. Problemet med detta i en modern produktion med kollosal budget är att det tenderar att bli lite ”för bra” och därmed kan ta död på den där härliga nostalgikänslan som man så gärna vill ha. Det råder dock inga som helst tvivel om att det avslutande avsnittet är något utöver det vanliga även om jag själv tycker att det blir lite för mycket när man öser på med precis allt. Ryssar, monster, zombies, Terminators. Ingen 80-talsreferens får falla mellan stolarna den sista timman och det är mer mayhem och en kalla kriget-slasher än ett charmigt mysterium.

Och just det här var något som första säsongen gjorde så oerhört bra. Den perfekta mixen av humor och mörker. Det var stundtals till och med lite obehaglig stämning och man visste inte riktigt vad som lurade där i dunkel. Den tog god tid på sig att suga in tittaren i ett långsamt suggestivt lidande och en överraskande final. Säsong 3 är mer, i brist på bättre ord, flamsig, högljudd och hysterisk men den har också ett tempo och en träffsäkerhet som kraftigt utvecklats sedan säsong 1. Sedan skall ju också sägas till säsongens försvar att referenserna i säsong 3 definitivt är mer horror slasher än pojkäventyr. Här trängs Evil Dead med The Blob, Day of the Dead och The Thing men det innebär inte att det bara står gore galore på meny. Nej då, både Karate Kid och Tillbaka till Framtiden hör till de mest frekvent använda referenserna.

Foto: Netflix

Ett annat problem är att de olika konstellationerna av karaktärer spenderar så mycket tid åtskilda. Det här var också något som var en av tidigare säsongers största styrkor, gemenskapen. Att man en varm 80-talssommar som tycks vara oändlig, upplever ett oförglömligt äventyr tillsammans. Att man tacklar livets motgångar och njuter av segerns sötma med sitt livs bästa vänner är ju halva grejen med ett sådant här 80-talsepos. Man vill ju att det skall vara som i Stand by Me. Nu får framför allt Will väldigt lite att göra och Dustin spenderar mycket tid ensam. Gruppdynamiken svajar med andra ord lite till och från. Å andra sidan får jag lära känna nya häftiga bekanskaper och se andra som mest har stått i skuggan blomma ut. Här syftar jag framför allt till Baywatch-Billy (Dacre Montgomery) och Robin som är säsongens två starkaste karaktärer.

Säsong 3 landar på en stabil andraplats i serien för mig. Det är en dregelsnygg produktion som appellerar till brinnande nostalgihjärtan med mjuka attribut som pudelrock, mustiga syntslingor, matinébio, benvärmare och mycket hår men samtidigt lyckas leverera stenhård monsterjakt i ett furiöst tempo. Visst brottas den med vissa identitetsproblem men när det kommer till 80-talshäng med polare och floskulös action som fullständigt dryper av tidstypiska referenser är säsong 3 trots allt svårslagen.

Stranger Things säsong 3 finns att streama på Netflix nu

 

 

 

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."